Vagnen
Kerstin gick långsamt mot affären och såg hur alla runt omkring stressade, särskilt männen, för imorgon var det ju kvinnodagen. Hon hade alltid älskat den här högtiden hennes man brukade komma hem med en blombukett, och de firade tillsammans. Men nu hade det gått flera år sedan han gick bort, och Kerstin levde ensam.
Femtioåtta år gammal, och med sina väninnors misslyckade förhållanden i åtanke, hade hon inte ens velat försöka börja om med någon ny.
“Alla bra män är redan upptagna, fast gifta. Och att leva med vem som helst det passar inte mig. Jag orkar inte med sånt strul. Visst, det blir ibland trist och ensamt, men barnen och barnbarnen hälsar på ändå,” sa hon till sin väninna Greta när de satt på ett fik. “Jag har vant mig vid att leva ensam, så jag vill inte ändra på något.”
Greta var gift, och hennes man var som en trygg mur omkring henne. Därför tyckte hon synd om Kerstin en så fin kvinna, men änka så tidigt.
“Kanske du ändå träffar någon snart,” försökte Greta ge henne hopp.
“Åh, sluta nu, Greta. Var ska jag hitta en bra man? Jag vill inte ens tänka på det. Låt oss prata om något annat,” sa Kerstin, och så pratade de länge om barn och barnbarn, om kvinnoliv och allt däromkring.
Kerstin hade verkligen vant sig vid att leva ensam och ville inte ändra på något. Hon var trött på allt spring och bråk, men hon måste ju handla. Kvällen närmade sig, tidig vår, och blöta snöflingor singlade ner. Hennes son hade hälsat på tidigare och gratulerat till högtiden.
“Mamma, här är en bukett åt dig. Imorgon hinner jag inte vi ska till sommarstugan med några vänner Du får gärna komma också, om du vill.”
“Tack, älskling, men jag stannar hellre hemma. Dessutom värker huvudet lite våren kommer, vet du,” avböjde hon artigt.
Med sina tankar gick hon in i affären, handlade lite och ställde sig i den långa kön till kassan. Med en likgiltig min såg hon på all högtidsstress. Det var nästan lite roligt att se männen:
“Plötsligt minns alla män att de har någon älskad och dyrbar, och stressar för att köpa tulpaner eller mimosa. Tur för männen de har bara en dag om året att springa så här. Vi kvinnor springer ju hela tiden handlar, lagar mat, funderar på vad vi ska ha på oss”
Plötsligt nådde en behaglig parfymdoft henne, och hon såg att det kom från mannen framför henne i kön. Han stod med en fullastad kundvagn lång, gråsprängd, och hon försökte föreställa sig hur han såg ut:
“Med så fin parfym måste han nog se bra ut,” tänkte hon medan hon sakta rörde sig framåt i kön.
Hon såg sig om alla kassor var öppna, och det var kö överallt. Men hennes tankar återvände hela tiden till mannen framför henne. Hans doft gjorde henne lite orolig.
“Klädd snyggt,” tänkte hon och tittade på hans rygg. Sedan backade hon lite och sneglade på honom från sidan. “Någons man, ser man på all mat han har köpt hela vagnen är full.”
Kerstin såg att han höll kundvagnen med ena handen och telefonen med den andra. Han svarade kort i luren:
“Ja, jag köpte det. Ja, det också. Ja, jag kommer snart.”
“Han pratar nog med sin fru, vem annars?” tänkte hon.
När mannen skulle stoppa telefonen i fickan, gled den ur hans hand. Kerstin reagerade direkt hon fångade den precis innan den slog i det hårda kakelgolvet. Mannen vände sig om och såg på henne med en blick som fick henne att känna en plötslig värme.
“Just vad jag behövde så här nära sextio,” tänkte hon för sig själv och stod som förlamad.
“Tack så mycket,” sa mannen, tog telefonen ur hennes händer och log. “Nu är jag i din skuld.”
“Det var så lite,” svarade Kerstin.
Det var hans tur vid kassan, och snart var han ute med sin vagn, antagligen på väg till bilen.
“Så var det klart. Varför blev jag så upprörd egentligen?” tänkte hon medan hon betalade.
Hon packade ner varorna i en kasse och gick långsamt ut. Plötsligt stod mannen framför henne igen. Han hade dragit upp huvan och verkade ha väntat på henne.
“Lars,” sa han och sträckte fram handen.
“Kerstin,” svarade hon och kände hur hjärtat slog fortare.
“Tack igen för att du räddade min telefon,” log Lars. “Jag undrar kan jag få ditt nummer?”
Som i trans gav hon honom sitt nummer och log tillbaka. Lars tackade, sa adjö och gick mot sin bil. Snart försvann den i snöyran och trafiken.
“Vad var det som hände?” tänkte hon förvånat. “Allt gick så fort, och jag gav honom mitt nummer utan att tänka” Hon gick långsamt hemåt.
Hemma bytte hon om till morgonrocken och började packa upp varorna. Kvällen kom, och hon tänkte laga en enkel middag och sedan surfa lite på nätet.
Men när hon satte på TV:n såg hon sitt favoritprogram. Hon älskade när vanliga människor men otroligt talangfulla sjöng sina hjärtans sånger. Ännu mer fascinerade henne deras livsberättelser, hur olika människor hittade sin lycka.
Kerstin åt middagen framför TV:n, skyndade sig att diska för att inte missa något. Men just då började reklamen. Telefonen ringde i andra rummet, och hon hörde den inte genast. När hon äntligen svarade hörde hon en välbekant röst.
“God kväll, det är Lars. Får jag komma förbi?” frågade han, och hon höll på att tappa telefonen.
“Ja, visst,” svarade hon direkt, men skämdes lite för att hon inte ens funderat först.
“Tack, men jag kommer inte ensam.”
“Okej,” sa Kerstin, och han lade på.
“Oj då! Så han kommer inte ensam? Med sin fru, kanske? För att tacka för telefonen?”
Hon föreställde sig hans fru vacker, ung och välvårdad. Sådana män brukar ju ha unga fruar.
“Jag borde kanske byta om,” tänkte hon. “Men varför? Jag kommer ändå att se ut som en grå mus bredvid hans fru. Jag är ju nästan sextio”
Hon tog inte ens av sig de tjocka strumporna när dörrklockan ringde. Kerstin skyndade sig att öppna och höll på att ramla när en lurvig hund hoppade upp mot henne.
“Oj, jag höll på att tappa balansen!” utbrast hon och såg på hunden.
“Var inte rädd, det här är Bam
