Han lämnade mig med tre barn och åldriga föräldrar för att rymma med sin älskarinna.
Jag kunde inte hålla kvar honom.
Allt började på min födelsedag.
Då bodde jag i en liten by, hade inte mycket pengar, och i stadens affärsfönster fanns så mycket vackert jag visste inte vart jag skulle titta först.
Särskilt fastnade min blick för ett par sandaler.
Jag stod där, stirrade på dem, föreställde mig redan hur de skulle sitta, när jag promenerade längs huvudgatan och alla vände sig om för att titta…
Plötsligt knuffades jag lätt i sidan.
När jag vände mig om stod en man framför mig, leende.
“Vackra, eller hur?” Han nickade mot sandalerna.
“Ja…” mumlade jag, fortfarande hypnotiserad av skyltfönstret.
“Låt oss ta en fika. Om jag köper de där sandalerna åt dig, går du då med på att träffa mig?”
Jag visste att jag nog verkade naiv och löjlig i hans ögon, men just då brydde jag mig inte.
“Okej,” svarade jag.
Jag ville ha presenten. Jag ville känna mig speciell, om så bara för en kväll.
Vi satte oss på ett café, han beställde tårta åt mig, och jag började berätta min historia.
Jag sa att mina föräldrar var döda.
Det var delvis sant.
Jag hade verkligen begravt min far, men min mor…
Min mor hade jag “begravt” i mitt sinne redan som barn, för hon lämnade mig när jag var bebis.
Jag formulerade allt för att väcka hans medlidande.
Och det fungerade.
Så började det.
Jag kom oftare till stan, och vi träffades.
Han hette Viktor. Han tog mig under sina vingar, gav mig uppmärksamhet.
Först var det sandalerna, sedan klänningar, smycken, fin parfym.
Men nej, jag blev inte hans älskarinna för gåvornas skull.
Jag älskade honom.
Jag trodde han älskade mig också.
Men jag var naiv.
Jag gjorde ett misstag jag blev gravid.
Och jag förväntade mig allt utom:
“Vi måste separera.”
“Klara dig själv.”
“Gör en abort.”
Men han sa något annat:
“Du flyttar in hos mig. Vi ska uppfostra det här barnet tillsammans.”
Jag kunde knappt tro min lycka.
Min mor förstörde mitt liv.
Vi gifte oss.
Jag trodde ödet äntligen log mot mig.
Sen en dag hörde jag en knackning på dörren.
Jag öppnade och trodde jag skulle svimma.
På tröskeln stod min mor.
Med en påse surkål, som om vi sett varandra igår.
En granne hade avslöjat var jag bodde nu.
Hon ville försonas.
Och Viktor fick veta sanningen.
Han upptäckte att jag ljugit.
Och genomsköljdes av vrede.
Han skrek, kallade mig en bedragerska från landet, frågade om min far skulle resa sig ur graven eftersom jag kunde utplåna människor så lätt.
Och så kastade han ut oss.
Mig, min mor och hennes påse surkål.
Jag trodde fortfarande på honom och igen tog jag fel.
Jag åkte hem till mina morföräldrar.
Jag skickade iväg min mor.
Och stod ensam med mitt barn.
Men Viktor kom tillbaka.
“Vi ska vara tillsammans igen,” sa han. “Vi har en son.”
Och jag trodde honom.
Naiv som jag var, tänkte jag att kärleken kunde övervinna allt.
Men han tog mig inte tillbaka till sin lägenhet.
Vi flyttade in i hans föräldrars gamla hus två åldringar som behövde omvårdnad.
Jag accepterade.
Jag gjorde allt för honom, för hans föräldrar, för vår son.
Sedan blev jag gravid igen.
En dag bråkade vi, och i ilska påminde han mig:
“Glöm inte att du bara är en gäst här!”
Orden skar som knivar.
Ändå stannade jag.
Jag trodde kärleken kunde uthärda prövningarna.
När det andra barnet kom sa han att pengarna var slut, att hans affärer gått omkull.
Nu var vi lika: jag hade inget, och han hade inget.
Sedan kom det tredje.
Jag trodde inget kunde ändras nu, att vi skulle vara tillsammans, vad som än hände.
Han började arbeta mer. Åkte tidigt, kom hem sent.
Jag trodde han kämpade för familjen.
Jag såg inte hur allt rasade.
Italien en biljett till ett nytt liv… men inte för mig.
En dag förkunnade han:
“Jag klarar inte mer. Det finns ingen framtid här. Jag ska utomlands.”
Jag trodde honom.
Han var utmattad, nedslagen, trasig.
Jag accepterade det att han åkte, att han försökte börja om någon annanstans.
Men sedan upptäckte jag sanningen av en slump.
På flygplatsen fanns två biljetter till ett flyg till Italien.
En i hans namn.
Och en i namnet på en kvinna han haft en affär med i flera år.
Jag förstod.
Men jag kunde inte stoppa honom.
Han åkte.
Och jag stannade.
Med tre barn.
Med hans föräldrar som inte längre var främlingar för mig.
I ett tomt hus och en själ full av smärta.
Jag vet inte hur jag ska leva nu.
Jag hoppas bara att det en dag ska göra mindre ont.
