Det var en drömlik och underlig historia om en hård och kall själ.
När Saga fyllde femton fick hon veta av sina föräldrar att en ny syskon liten snart skulle komma till familjen. Hon stampade av ilska och skrek.
“Mamma, varför behöver ni ett barn till? Tänker ni bli föräldrar på gamla dar? Räcker inte jag?” Hon var arg, för hon förstod att hon skulle få en rival, och att hennes föräldrar inte längre bara skulle bry sig om henne eller spendera pengar på henne.
Hittills hade hennes far och mor gjort allt hon önskade. Men nu pratade de plötsligt om att köpa en barnsäng, en barnvagn och en badbalja. Barnvagn? Saga behövde nya kängor! Hon ville klä sig fint. Hon hade inte födds som den vackraste flickanhon var storväxt, med kantiga drag, men hon trodde att fina kläder skulle göra henne attraktiv. Så hon klädde upp sig för att dölja sina brister och pressade sina föräldrar på pengar. Och de gav alltid efter. Men nu skulle en lillasyster komma och förstöra hennes liv.
Sedan föddes lillasyster Elin. Saga var inte glad. Elin var en älvamed blå ögon och ljuslockigt hår. Redan som liten linkade Elin efter sin storasyster, men Saga viftade bort henne.
“Mamma, ta din Elin, hon stör mig.”
Åren gick. Elin blev vackrare för varje dag. Men Saga förblev en vanlig bondflicka, och ingen friade till henne. Efter skolan började hon jobba som brevbärare i byn.
Men när Elin var nitton blev hon förälskad i Anton, en praktikant som kom till byn. Kärleken försvann lika fort som den kommitAnton lämnade henne gravid.
“Föda barnet”, sa modern. “Vi hjälper dig.”
Elin födde en son, Love. Men från Saga fick hon höra många hårda ord.
“Du har alltid varit naiv, Elin. Kärlek? Det finns ingen sådan. Titta på migjag tror inte på kärlek, så jag har aldrig blivit lurad. Men du ser livet genom rosa glasögon. Nu får du lida ensam med din…” Hon sa något elakt om Loves far.
Saga tyckte inte synd om någon. Varje dag påminde hon Elin om att hon fött ett barn utan far. Men hon sa det så att föräldrarna inte hördede tyckte inte om det. En gång sa hon rent ut:
“Varför behöll du Love? Du borde ha lämnat honom på barnhemmet.” Elin grät av sådana ord.
Hon ville fly, men vart? Ingen peng, ingen man. Men så en dag sa Saga plötsligt att hon skulle flytta till stan.
“Jag är trött på er allihop. Nu ska jag bo ensam.”
Hon ville äntligen bli fri från föräldrarna. Fast hon hade inget yrke. Men hon var avundsjuk på all uppmärksamhet Elin och Love fick. Saga var över trettio och ensamkanske kunde hon hitta en man i stan?
Hon läste annonser och fick jobb på en byggarbetsplats. Där kunde man tjäna ihop till en lägenhetåtminstone ett rum i början. Hon var stark och bar murbruk utan problem. Snart lärde hon sig mura. Hon blev girig efter pengar och jobbade svart. Hon glömde sina föräldrar. När någon frågade om dem, svarade hon:
“De sårade mig. Nu får de ångra sig. Jag hjälper dem inte på deras ålders höst.”
“Nådig är du inte, Saga”, sa folk. “Ingen själ, bara en torr skorpa.”
Hon tyckte om att skylla på föräldrarna för sitt öde. Men ingen ifrågasatte hennehon var den sorten som kunde vrida vem som helst runt sitt finger.
Egentligen ville hon gifta sigmen inte med vem som helst.
“Jag behöver en man med pengar. Inte en miljonär, men någon som inte räknar slantarna.”
Med hennes utseende var det inte lätt. Några män dök upp, men hon var för krävande.
“Jag ger dig min kärlekvad ger du mig?” sa hon direkt. Männen försvann fort.
Och Erik, som hon träffat några gånger, sa till slut:
“Du förstår inte vad kärlek är, Saga. När du gör det, kan du fråga. Men tills dessjag tänker inte skämma bort dig.”
“Vadå, ska jag läsa Kamasutra för din skull?” fräste hon.
“Det var inte det jag menade. Men du fattar ändå inte.”
Hon blev såradhon trodde hon var smart, men den här Erik behandlade henne som en dumbom. Senare träffade hon Johan och försökte en annan taktik. Istället för att vara direkt, klagade hon:
“Jag bor ensam. Ingen hjälper mig. Föräldrarna ger allt till min syster och hennes barn. Jag är som en främling.”
Men Johan blev intresserad av en annan sak:
“Vad tänker dina föräldrar göra med huset? De kanske ger det till din syster. Du får inget.”
Det fick Saga att tänka till. Hon åkte hem på besök, som om inget hänt.
“Hej. Hur mår ni?”
“Bra. Men varför har du inte gett oss din adress?” undrade modern.
“Jag är här nu”, sa Saga. Och sen, liksom i förbigående: “Vad tänker ni göra med huset?”
Moderen svarade ärligt:
“Vi ska renovera. Det behövs.”
Men fadern förstod genast. Han tog med Saga ut på gården.
“Kommer du för tidigt för att begrava oss?”
Saga försökte låtsas som inget. Men fadern var bestämd:
“Elin och Love ska inte lida.”
Saga kom ihåg hans ord och började hälsa på oftare. Hon tog med presenter till Loveen leksak, en bok.
På jobbet sa kvinnorna till henne:
“Ta med din syster och hennes son till stan. Då får du en lägenhet.”
Saga övertalade familjen. De gick med på detlivet i stan var bättre. Sedan gick hon till chefen och fick en lägenhet. På den tiden var det lättare, särskilt om man jobbade i byggbranschen.
Så Elin och Love flyttade in hos Saga. Först lät hon inte Elin röra något. Men hon insåg snart att systern skulle göra allt som tack. Så hon började ge orderoch förebråelser. Men bara när de var ensamma.
Utanför hemmet var det en annan historia. Saga berättade för grannarna att hon tog hand om sin syster och systerson. Många beundrade henne”Hon tog in sin syster, offrade sitt eget lugn.”
Elin klagade aldrig. Hon tänkte att man inte skulle vara otacksam mot sin syster, som gett dem tak över huvudet. Dessutom var det många fördelarbättre sjukvård, bättre skolor. Love gick i skolan och hade bra betyg. Elin jobbade i en närbutik.
Hemma var Saga elak. Hon kallade Elin dum och Love konstig, trots att han fick högsta betyg. Elin städade och lagade mat, medan Saga åt färdiglagat. Elin tålde det, men började fundera på att flyhyra ett rum med Love. Men hon var rädd.
Saga hade ing
