Astrid minns sin lyckliga barndom, och fast hon bara är tjugofem har hon redan sett en del av livet både glädje och besvikelser, och ofta en rejäl dos bedrägeri.
När den unge, ståtlige löjtnanten Erik, precis färdig med sin militärutbildning, friade till sin flickvän Karin, kunde hon knappt tro det. De hade dejtat i drygt två år medan Erik pluggat, och deras träffar varit få och långt mellan. Kadetter fick inte ledigt så ofta.
“Karin, vi skyndar oss och skriver in oss på skatteverket, sen åker jag till min nya förläggning och fixar allt. Du kommer sen, jag hämtar dig”, sa Erik, nöjd med att han klarat utbildningen, fått graden och snart skulle bli en gift, ansvarsfull man.
“Ja, gärna”, svarade Karin glatt. Hon hade längtat efter att komma bort från hemmet, från sin fars eviga fylleri och bråk. Och modern? Hon skulle inte saknas heller.
Karin mamma försvarade alltid fadern när han var nykter, sprang omkring med tallrikar framför honom men sen började det om igen. Ingen brydde sig om dottern. Så länge hon hade mat och kläder var allt bra. Modern fick slita ut lönen ur fadern med skrik och hot, innan han hann supa upp allt.
Karin hade inte sett mycket gott i livet.
“När jag får en dotter”, tänkte hon, “ska jag älska och uppfostra henne annorlunda. Inget sånt här tjafs. Jag gifter mig aldrig med en sån som pappa. Jag hittar en bra kille.”
Karin flyttade till Erik i en avlägsen militärförläggning i Norrland. Byhålan var liten, men de fick en etta direkt. Erik hade förberett inför hennes ankomst möblerna var en mix av gammalt förrådsinventarie och något han köpt själv.
“Erik, vad skönt att vi äntligen är tillsammans! Här är jag husets fru”, fnittrade Karin, och Erik smekte hennes kind.
Ett och ett halvt år senare föddes deras dotter Astrid. Då fick Karin sköta det mesta själv Erik var på övningar eller tjänstgöring. Sällan fick de bada dottern tillsammans. Han kom hem när Astrid sov och gick igen innan hon vaknade. Han saknade dem, förstås.
Tiden gick. Astrid växte upp, Erik förflyttades till en annan stad en liten, men ändå större än byn de kom ifrån. Sen blev det ännu en förflyttning, och ännu en. Astrid gick i olika skolor överallt. De reste landet runt, tills Erik en dag kom hem och sa:
“Nu blir det en ny förläggning den här gången i Stockholm. Vi stannar nog där för gott.”
“Äntligen! Du har förtjänat det”, sa Karin. “Tröttnat på att flytta mellan alla dessa förläggningar. Andra bor kvar på ett ställe hela livet.”
“Karin, du gifte dig med en militär. Kunde ha valt en civilist. Vad är det du klagar på? Du har allt lägenhet, bil, pengar.”
Men Karin tycktes ärvt sin mors humör. Med tiden började hon ignorera Astrid också, och ju äldre dottern blev, desto närmare kom hon pappan. De förstod varandra perfekt. Karin brydde sig inte.
De fick en trea mitt i stan. Tidigare hade de bott i små ettor, men när de steg in i den här lägenheten blev alla mållösa. Astrid älskade balkongen från tionde våningen var utsikten fantastisk.
Astrid gick i en bra skola. Pappan fortsatte sin tjänst, och modern jobbade också. Men Astrid hörde ofta skrik och gräl mellan dem. Pappan teg mest, medan Karin krävde saker av honom. Gräl började av ingenting. Astrid tyckte synd om sin far, som gick ut på balkongen, satte sig i en fåtölj och läste tidningen tills Karin lugnat ner sig. Dit vågade hon inte följa honom grannarna skulle ju börja prata.
Två år senare skilde de sig. Astrid stannade hos mamman, pappan flyttade till en annan del av stan. Han lämnade lägenheten åt dem.
“Astrid, kom och hälsa på mig på helgerna eller loven. Här är adressen”, sa pappan och gick. Astrid gömde pappret med hans adress väl undan.
Hon hälsade på honom på loven. De promenerade i parken, gick på bio, åt glass. Karin verkade hysa så stark agg mot sin ex-man att hon tog ut det på dottern. När Astrid kom upp i tonåren lärde hon sig att säga ifrån. De levde i en skör fred som två främlingar under samma tak.
När det blev dags att välja högskola hemma eller i en annan stad valde Astrid så klart det senare. Hon ville bort från mamman. Hon bodde i studentbostad och njöt av friheten. Hon njöt av att slippa se sin mor.
“På loven åker jag hem och hälsar på pappa”, tänkte hon.
Men när lovet kom blev hon besviken. Mamman bodde inte ensam hon hade flyttat ihop med Henrik, som bara var sju år äldre än Astrid. För första gången såg Astrid en berusad man i lägenheten. Pappan drack knappt, bara en liten snaps på högtider, så det här kändes obehagligt. Henrik var alltid på lyset. Astrid undrade om han ens jobbade. Han gick ut ibland, men kom alltid tillbaka i samma tillstånd.
“Mamma, tycker du verkligen om att Henrik alltid är full?” frågade hon till slut. “Och att han skriker?”
“Blanda dig inte i det. Henrik har haft ett tufft liv. Gillar du det inte, åk till din pappa. Ingen håller dig kvar här.”
Astrid åkte till pappan, för kvällen innan, när mamman var borta, hade Henrik försökt tränga sig in i hennes rum. Tur att mamman kom hem i tid. Astrid packade en väska tidigt nästa morgon och åkte till pappan. Två dagar senare var hon tillbaka på skolan. Hon förstod inte varför mamman tyckte synd om Henrik, stod ut med hans skrikande, eller till och med lät honom slå.
“Så länge Henrik bor där, sätter jag inte min fot i den lägenheten igen”, bestämde hon.
Och så blev det. Under fjärde året på högskolan, efter en tuff tentaperiod, åkte hon till pappan. Han bodde nu med en ny kvinna, Anna, som var vänlig och snäll mot Astrid. Men just när hon kom fram, blev hon påkörd av en bil. Benet bröts, och hon hamnade på sjukhus.
Pappan hälsade på, och ibland kom Anna ensam när han var på övning. Till slut ringde Astrid sin mamma.
“Hej mamma, jag ligger på sjukhus.”
Karin lovade att komma.
Hon kom, suckade lite. Och två dagar senare dök hon upp med en främmande kvinna.
“Älskling, det här är en notarie. Du måste skriva under några papper. Din pappa har inte tänkt på det här, men jag tänker inte lämna min dotter utan tak över huvudet. Du får min lägenhet när jag dör. Jag lov
