En barfotabarn grät oupphörligt och bankade med knytnävarna på bildörren. När jag närmade mig och tittade in genom rutan, genomfors jag av en kall rysning. Omedelbart drog jag fram telefonen och ringde 112.
Jag var på väg till min bil när jag såg honom. Ett litet barn, barfota på den heta asfalten, slog mot den svarta dörren på en sedan. Ensam. Ingen vuxen, inga röster i närheten bara hans hysteriska gråt och dova slag mot metallen.
Jag stannade. Scenen såg ut som ur en mardröm: ett barn på parkeringsplatsen, röda ögon, darrande händer, och runt omkring tomhet. Jag gick närmare med hjärtat i halsgropen. Han pekade på bilen, bankade på dörren igen och började snyfta.
Jag böjde mig mot rutan. Immig. Barnet drog i min hand och pekade åter inåt.
Barnet fortsatte gråta och jag omfamnade honom. Jag gick fram till bilen och böjde mig över vindrutan. Det jag såg inne i bilen fick mig att stelna. Utan att vänta en sekund ringde jag 112…
När räddningstjänsten anlände och vi öppnade bilen tillsammans blev allt klart. I förarsätet låg en medvetslös kvinna. Senare visade det sig det var barnets mor.
Hon mådde plötsligt illa vid ratten och insåg i samma stund att avgaser sipprade in i kupén.
Hon fick tillräckligt med kraft att få ut sitt barn, men själv orkade hon inte kliva ur. Dörren stängdes, och barnet stod utanför, medan hon kvar därinne, hjälplös.
Kvinnan fördes akut till sjukhus. Under flera timmar kämpade läkarna för hennes liv, och lyckligtvis överlevde hon.
Barnet fick också läkarundersökning: utom den extrema stressen hade han bara skrapsår och brännskador på fötterna från asfalten.
Jag stod där bredvid och kunde inte sluta tänka att allt kunde ha slutat så mycket värre. Ett enda litet steg och historien skulle ha fått ett helt annat slut.
