Ni vet, barn, jag sitter här på det här ålderdomshemmet och tänker ibland på hur livet var förr. Det fanns en gammal tant i vårt trapphus… från lägenhet tjugotre. Oj, hon var inte populär där. Och ingen visste riktigt vad hon hette varken förnamn, efternamn eller fadersnamn. Och ärligt talat, ingen brydde sig heller.
Hon var liten och gråhårig, med tjocka glasögon där plåster ersatte bågar grått av smuts. Hon gick alltid tyst, hasande i slitna skor med nötta tår. I handen bar hon en gammal kasse, och efter henne sprang en liten hund så liten, men den skällde som en vakthund. Den skällde på alla som närmade sig hennes dörr, och det var många besökare för grannarna stördes av tre saker.
Först den där tv:n. Den brummade från morgon till kväll, och på högsta volym. Sedan kackerlackorna som kröp från hennes lägenhet ut i trapphuset. Och sist den unkna, obehagliga lukten som aldrig försvann, till och med hissen och trapporna var genomsyrade av den.
Och allt detta irriterade folk till tårar. De kom, klagade och frågade: “När tar det här slut?” Men tanten tittade på dem med sina små, kisande ögon, log som ett barn och sa:
Snart, snart…
Och då lugnade det sig en stund. Men inte länge, för snart började det om igen.
Vet ni vad hon hette? Birgitta Elisabet. Hon var nästan åttiofem år gammal. Förra året var hon sjuk länge en förkylning så svår att hon nästan blev döv. Hon ville ha en hörselapparat, men pengar saknades, och kön var lång. Pensionen var ynka hyran, mediciner, och mat till hunden Totte, som var hennes enda lilla solsken.
Den där Totte en sann vän! Han kom till henne för många år sedan, när maken dog och barnen eller släkt nej, det fanns ingen. Birgitta gick hem från affären i regnet och såg en liten valp på soptunnan smutsig, skakande, så ensam. Hon tänkte gå förbi, för hon knappt orkade själv, men han följde efter. Så stannade han hos henne, blev hennes hela värld.
Men lägenheten… Den var som en häxas förvaringsrum: allt smutsigt, illaluktande, och kackerlackor överallt. Men Birgitta märkte det nog inte, eller så brydde hon sig inte. Och grannarna blev mer och mer frustrerade det kändes hopplöst.
Sen kom Malin en ny granne, skild, med ett barn. Hon skrev hyresavtalet med lättnad och brydde sig inte först om lukten eller kackerlackorna. Men när hon en kväll såg två kackerlackor springa över köksbordet, ryckte hon till. Och hon började kämpa mot oredan.
Men här blev det intressant grannen från tredje våningen berättade om Birgitta Elisabet. Om tv:n, kackerlackorna och stanken. Malin kände medlidande, för hon visste hur det var att vara ensam. Hon bestämde sig för att hjälpa.
Och så började ett nytt liv: Malin och hennes son Emil gick till tanten, hjälpte till, handlade mat, lekte med Totte. Birgitta blev glad över att inte vara ensam, och Malin och Emil fick en till familj.
Med tiden försvann stanken, kackerlackorna också, och tv:n spelade på lägre volym. Men skvallret började att Malin ville ha lägenheten själv. Men hon struntade i det det viktiga var att hon kunde ge Birgitta lite värme.
Nästan ett år gick. En dag lämnade Birgitta Elisabet den här världen. Hon begravdes stilla, utan onödigt bråk, precis som hon nog ville. Totte stannade hos Malin och Emil nu var de en riktig familj.
Så ja, barn, livet kan vara hårt och orättvist ibland. Men till och med i ålderdomen, hos de glömda, kan ett litet mirakel ske när någon kommer och ger värme och omtanke. Det är det riktiga lyckan.
