Ack, kära barn lyssna nu, jag ska berätta hur det kan gå när livet rycker dig från ditt hem, och plötsligt står du i främmande väggar inte av välvilja, utan av ren maktlöshet.
En gång trodde jag också att familjen var en trygghet. Att en man skulle stötta, att hemmet skulle vara varmt inte bara av elementen, utan också av hjärtat. Men så blev det så här.
Det bodde en ung kvinna hos oss, Lovisa, flitig som en liten myra. Hon hann med allt arbetet, städningen, middagen, hyran. Men hennes man, Erik, låg hela dagarna på soffan och lekte med sina spel. En gång i tiden jobbade han, men sedan sa han att chefen var en tyrann, kollegorna var dåliga, så han sa upp sig. Han lovade att snart hitta något bättre, men sju månader senare var det fortfarande “snart”, långdraget som en kall vinter.
Och så fanns hans mor, Birgitta. Ack, hon hade en tunga vassare än en kniv. Vad Lovisa än lagade det var aldrig rätt: gröten var tråkig, grädden fel sort, soppan för sur, köttbullarna för milda. Och alltid gick hon sin son till mötes: “Du ska inte ta vilket jobb som helst, Erik lille, du är ju begåvad, du har utbildning!”
Och Lovisa bar allt på sina axlar. Hon tjänade pengarna, lagade maten, diskade efter alla. Till och med te och kaka bar hon in till vardagsrummet, för det var bekvämare för dem att sitta framför teven än att resa sig.
Hur många gånger bad hon Erik att åtminstone ta ett tillfälligt jobb men han svarade bara: “Jag ska inte slösa tid på småsaker, jag letar efter något riktigt.” Och hans mor höll med: “Pressa honom inte, han har det redan svårt.”
Tror ni någon lyssnade på henne? Nej då! De hade sin egen sanning: hon jobbade så då räckte pengarna. Och om hon var utmattad, ja, det var bara småsaker.
Jag levde själv så en gång Jag minns hur jag bar allt, men fick ingen tacksamhet. Först tror man att det snart förändras, sedan att man kan uthärda för familjens skull. Men till slut inser man: man uthärdar för dem som inte uppskattar en.
Somliga säger att det är mitt eget fel att jag hamnade på ålderdomshemmet. Kanske. För jag gick inte tidigare, när jag ännu hade krafter, sa aldrig “nu får det vara nog.” Jag stod ut tills jag var helt utmattad.
Och så packade Lovisa sin väska och gick. Jag vet inte vart, men jag vet varför. För hon var trött på att vara kock, städerska, kassörska, och ändå aldrig “tillräcklig” i ögonen på dem hon slitit för.
Så är det, kära barn Ta hand om er. För om ni inte gör det så gör ingen annan det åt er.
