Jag lämnade min plats på nedre bänken i tåget till en kvinna med barn, men ångrade snart min goda gärning.
Alla säger ju att dagens ungdomar är ouppfostrade, lata, respektlösa och bara tänker på sig själva. Men häromdagen insåg jag: ibland måste man respektera sig själv istället för andras klagomål, särskilt när folk börjar utnyttja ens godhet.
Jag var på väg hem efter en tuff tentaperiod. Jag hade klarat alla prov, knappt sovit och drömde bara om en sak att sova på resan. Jag hade med flit köpt biljett till nedre bänken för att kunna vila utan att behöva kämpa med att klättra upp. Jag kom in i kupén, slog mig ner och var på väg att somna när en kvinna i fyrtioårsåldern med en pojke på max sju år kom in.
Hon såg trött ut men beslutsam. När hon packade upp visade det sig att deras biljetter var för övre bänken. Hon satte sig mittemot och började genast berätta om hur svårt hon hade ont i ryggen, en orolig son och att det skulle vara omöjligt med ett barn uppe. Hon bad mig att byta plats.
Jag tyckte synd om henne. En ensamstående mamma med ont i ryggen, tänkte jag. Så jag hjälpte till: klättrade upp och försökte sova. Men det blev ingen sömn.
Pojken bredde ut sig på nedre bänken, vred sig, sparkade mot madrassen och metallfästena så hela konstruktionen skakade. Dessutom mummade han på någon dum låt från ett datorspel och pratade i ett sträck. Först höll jag ut. Sedan samlade jag mig och bad kvinnan lugna honom.
“Överdriver du nu?” svarade hon trött och irriterad. “Det är bara ett barn!”
Men pojken blev bara värre sprang fram och tillbaka i kupén, spelade tecknade filmer högt på telefonen, skrattade och hoppade. All hopp om sömn var borta.
Då bestämde jag mig. Jag klättrade ner och gick till tågvärdarna. Lugnt och sansat förklarade jag att min biljett var för nedre bänken, att jag frivilligt bytt, men nu var det omöjligt att vila eftersom kvinnan vägrade hålla koll på barnet.
Tågvärdarna kom, kollade biljetterna och sa bestämt till kvinnan: “Ni har övre bänken. Var snäll och håll er till era platser.”
Hon protesterade, men tågvärdarna gav inte med sig. Till slut suckade hon och klättrade upp med pojken, och jag kunde äntligen lägga mig på min plats igen.
För första gången på flera dagar sov jag gott, utan skuld eller medlidande.
Sedan dess har jag bestämt mig: jag offrar aldrig min egen komfort för dem som inte respekterar andras ansträngningar eller lugn.
