Du är ingen utan mig, sa mannen till mig. Men efter ett år bad han mig om ett jobb på mitt kontor.
I halvdunklet i lägenheten lät hans ord som en dom. Elin stod i dörröppningen med knutna nävar så hårt att naglarna grävde in i handflatorna. Hon teg. Inte av rädsla. Nej. Mer som om hon var förlamad, som en åskådare till en olycka skrämmande, men hon kunde inte vända blicken bort.
Vadå, har du inget att säga? Markus sträckte på sig och gav henne en föraktfull blick. Tio år har jag burit dig. Tio år har du gömts bakom min rygg. Och nu då? Tror du att du klarar dig?
Elin lyfte blicken mot honom. I hennes ögon fanns inga tårar bara det matta skenet från lampan och något nytt. Något Markus aldrig sett hos henne förut.
Jag klarar mig redan, sa hon lågt.
Han skrattade. En gång hade hans självsäkra skratt varit lockande. Nu lät det bara falskt.
Vi får se, muttrade han och slängde väskan över axeln. En månad. Jag ger dig en månad sedan kommer du krypande tillbaka.
Dörren slog igen så hårt att en bildram föll ner från hyllan. Glaset sprack rakt genom deras ansikten.
De första dagarna var märkliga. Tystnaden i lägenheten skar i öronen inte lugn, utan spänd som en sträng. Elin lyssnade till varje ljud i trapphuset, till hissen, till nycklar som vreds om i främmande dörrar.
Till middagen ställde hon mekaniskt fram två tallrikar. På morgonen hällde hon upp två koppar kaffe. Och varje gång hon insåg det, stelnade hon med darrande händer.
*Du är ingen utan mig.*
Orden förföljde henne. Ekade i vattnets brus, i kylens surrande, i klockans tickande. Och det värsta det fanns en sanning i dem. Vem var hon? Fru till en framgångsrik man så presenterades hon på firmans fester. Värdinna i det perfekta hemmet så sa bekanta. Men utan de etiketterna vem var hon?
Bankkontot krympte snabbt. Gemensamma besparingar hade Markus tagit till affärer för ett halvår sedan. Kvar fanns hennes egna en löjlig summa. Två, högst tre månader sedan måste hon låna.
CV:t såg fattigt ut. Utbildning ja. Erfarenhet minimal, tio år gammal. Färdigheter? Vad skulle hon skriva? Jag kan stryka skjortor perfekt, tar bort alla fläckar, känner alla min mans kontakter?
Telefonen var tyst. Inte bara från arbetsgivare vänner också. Det visade sig att de flesta gemensamma vänner egentligen var hans. De började undvika henne, avböja möten, försvinna ur hennes liv.
På kvällarna satt Elin vid fönstret och såg livet på gatan. Människor skyndade, hade mål, planer. Hon hade bara tomhet.
En natt hämtade hon en låda från vinden. Inuti låg hennes skisser från studenttiden: interiörer, ritningar, klotter. En gång hade hon drömt om att skapa rum där människor skulle trivas. När hon bläddrade genom de gulnade papprena kände hon något vakna inuti henne.
Trams, sa hon högt och slog igen mappen.
Men nästa dag öppnade hon den igen.
Elin? Elin Berg? Är det verkligen du?
I affären hördes en klar röst. Malin hennes universitetspolare såg nästan likadan ut, bara med kortare hår och en nyfunnen självsäkerhet i blicken.
Så länge sen! Du har inte förändrat dig ett dugg! Malin omfamnade henne. Hur mår du? Rit
