Hon får inte veta.
Maja stod framför porten till en gammal femvåningsbyggnad och kunde inte samla mod att trycka på porttelefonen. I fickan på hennes kappa låg ett hopskrynklat papper med en adress hon fått genom gemensamma bekanta. Tolv år Hela tolv år hade passerat sedan hon lämnat sin nyfödde son.
“Vad håller du på med?” viskade hon till sig själv. “Tror du att de väntar på dig med öppna armar?”
Men benen vägrade lyda. Hon kunde varken gå in eller gå därifrån. Minnen från den förfärliga dagen då hon, en tjugotvåårig dumbom, låtit känslorna styra och gjort dumheter hon ångrat hela livet, virvlade genom huvudet.
Hennes exmake Viktor var ett klassiskt exempel på hur man inte ska välja livspartner. Snygg, charmig, kvick och helt ansvarslös. Efter bröllopet visade det sig att han hade två passioner: sprit och hasardspel. Lägenheten som Majas föräldrar gett dem i bröllopsgåva lyckades han förlora på ett halvår.
“Oroa dig inte, gumman,” sa han och kysste henne på hjässan. “Jag vinner tillbaka allt, du ska se. Bara otur den här gången.”
När Maja upptäckte att hon var gravid försvann Viktor i tre veckor. Han kom tillbaka med blåmärken, orakad och med sprucken läpp.
“Var tvungen att betala en skuld,” muttrade han som svar på hennes tårar. “Hörru, ska vi inte skippa ungen? Vi har inte råd nu.”
Det var den sista droppen. Maja skilde sig när hon var sju månader gravid. Hennes föräldrar stöttade henne, men på ett villkor ingen kontakt med Viktor.
Förlossningen var svår. Pojken föddes liten och svag, och läkarna kämpade för hans liv de första dagarna. Sedan, när krisen var över, stormade en berusad Viktor in på sjukhuset.
Vakterna slängde ut honom, men nästa dag kom han tillbaka nykter, med blommor och leksaker.
“Snälla Maja, förlåt mig,” sa han på knä i korridoren. “Jag ska bli bättre, jag lovar. Ge mig en chans.”
Hennes mor, som alltid varit emot äktenskapet, exploderade av ilska.
“Antingen lämnar du barnet och flyttar med oss till en annan stad, eller så bryr vi oss inte om dig längre!” skrek hon. “Välj antingen vi eller det där fyllans avkomma!”
Maja var tjugotvå år. Hon hade precis genomgått en svår förlossning, en skilsmässa och ett svek. Hon hade inget jobb, inget hem och inga krafter att kämpa. Och så gjorde hon det värsta misstaget i sitt liv.
När hon tänkte på hur Viktors mamma, Birgitta, hämtat den lille, steg en klump i halsen. Kvinnan hade sett på henne med en sådan avsky att hon velat sjunka genom jorden.
“Skriv här,” sa Birgitta torrt och räckte fram papperen. “Sen är du fri.”
De följande åren försökte Maja glömma. Hon flyttade med föräldrarna till Göteborg, utbildade sig till bokhållare och fick ett jobb. Sen dog hennes föräldrar i en bilolycka och lämnade efter sig en liten lägenhet och en massa skulder. Hon kämpade sig upp igen.
Kärlekslivet blev inget. Två gånger försökte Maja bygga en relation, men så fort barn kom på tal flydde hon. Hur skulle hon förklara för en man att hon hade en son hon övergett?
Sen, för ett halvår sedan, fick hon en diagnos. Operationen lyckades, men läkaren var tydlig:
“Du kommer inte kunna få fler barn, Maja. Jag är ledsen.”
Då insåg hon hon måste försöka. Åtminstone se honom, försäkra sig om att han mådde bra.
Dörren slog upp och en tonårspojke i sportjacka kom ut. Maja stelnade till. Det var han samma bruna ögon, samma bestämda haka. Men inte en bebis längre, utan en tolvårig kille.
“Väntar du på någon?” frågade han och höll upp dörren.
“Jag ja alltså, nej,” stammade Maja.
Pojken ryckte på axlarna och gick vidare. Hon stod kvar och stirrade efter honom, oförmögen att röra sig.
“Hallå, Emil!” ropade någon från lekplatsen. “Kom nu, annars börjar vi utan dig!”
Emil. Han hette Emil. Hon visste inte ens hans namn.
Maja vände sig om och gick, men efter några steg stannade hon. Nej, så här kunde det inte sluta. Hon måste försöka.
Hon gick tillbaka och tryckte på porttelefonen. En välbekant röst hördes:
“Vem är det?”
“Birgitta? Det är det är Maja. Får jag komma upp?”
Lång paus. Sedan ett klick från låset.
Lägenheten var nästan oförändrad. Samma tapeter, samma lukt en blandning av vallmo och nybakat bröd. Birgitta hade åldrats men stod rak i ryggen.
“Varför har du kommit?” frågade hon utan omsvep.
“Jag jag ville veta hur han mår. Hur Emil har det.”
“Hur vet du vad han heter?”
“Jag såg honom nyss nere på gatan. Hans kompisar ropade på honom.”
Birgitta fnös:
“Kom in i köket. Nu när du är här kan vi lika gärna prata.”
Hon fick veta mycket under teet. Viktor hade aldrig förändrats. Drack, spelade, skaffade skulder. För två år sedan hittades han död i en gränd antingen hjärtat eller någon annan hade gett upp.
“Jag har tagit hand om honom ensam,” berättade Birgitta. “Pensionen är liten, men vi klarar oss. Emil är en guldgosse bra i skolan, simmar i klubben. Tränaren säger att han har talang.”
“Vet han något om mig?”
“Han vet att hans mamma dog i förlossningen. Och du ska inte ens tänka på att berätta något annat!” rösten hårdnade. “Du tog ditt val för tolv år sen.”
“Jag vet. Jag tänker inte förstöra något. Jag ville bara vara säker på att han har det bra.”
“Och vad hade du gjort om han inte hade det bra?” Birgitta stirrade rakt på henne. “Kommit som en frälsare?”
Maja teg. Vad kunde hon svara?
“Jag hade cancer,” sa hon plötsligt. “De tog bort allt. Inga fler barn. Och jag tänkte”
“Att nu kunde du leta upp den son du lämnat?” avbröt Birgitta. “Nej, kära du. Så funkar det inte.”
“Jag kan hjälpa till. Med pengar?”
“Pengar behöver vi, det förnekar jag inte. Men inte från dig. Emil och jag klarar oss. Vi har alltid gjort det.”
Dörren öppnades Emil kom hem.
“Farmor, jag är hungrig!” ropade han från hallen.
“Tvätta händerna, så sätter vi fram maten,” svarade Birgitta och sänkte rösten: “
