En grupp vandrare gick ut på en vandring genom en vacker skog i Dalarna. De satte upp sina tält, tände en eld, skrattade, sjöng visor och njöt av naturen. Allt var perfekt tills någon upptäckte att en av dem en man i trettiofemårsåldern som hette Erik Lindström var borta.
Först oroade sig ingen. De trodde han bara hade gått för att ta några bilder och skulle komma tillbaka snart. Men minuterna gick, och otåligheten växte.
Under tiden gick Erik genom skogen med sin kamera i handen. Hans uppmärksamhet drogs till en ovanlig växt vid stigen. Han stannade, tog några bilder, och när han tittade upp insåg han med fasa stigen var borta. Han såg sig omkring, men det var bara tät skog överallt.
“Hallå!” ropade han. “Jag är här!”
Men det enda svar han fick var tystnad. Han gick på måfå, hoppades höra röster eller se röken från elden, men ju längre han gick, desto mer vilse blev han. Vattnet i flaskan tog snabbt slut, och han hade ingen mat med sig. Skogen mörknade, det blev kallt, och rädslan växte.
I flera timmar ropade han på hjälp, men ingen svarade. Plötsligt hördes ett konstigt ljud som en flämtning eller stön. Erik stannade, hjärtat bultade. Han väntade sig att se en varg eller ett vildsvin, men ur snåren kom en hjort.
Men djuret var i fara dess hals och kropp var hårt insnärjda i ett rep. Hjorten stapplade, flämtade och kunde knappt andas.
“Herregud” viskade Erik och närmade sig försiktigt. “Lugna dig, jag är ingen fiende. Jag ska hjälpa dig.”
Han sträckte långsamt ut händerna och försökte inte skrämma djuret. Hjorten stampade oroligt men sprang inte iväg som om den förstod att mannen verkligen ville hjälpa.
Erik tog fram sin kniv och började, svettig av ansträngning, skära av det tjocka repet. Varje gång han gjorde ett snitt ryckte hjorten till, men så småningom lugnade den sig.
Till slut föll repet av. Djuret drog ett djupt andetag och stod sedan helt stilla, stirrande rakt på Erik.
“Så där ja, nu är du fri” suckade han och backade undan.
Och sedan hände något otroligt som fick Erik att stå som förstenad.
Hjorten gav ifrån sig ett underligt, långt ljud nästan som en kallelse. Sedan började den gå in i skogen, vände sig om och såg på honom, som om den ville att han skulle följa med.
Erik tvekade, men en märklig känsla sa till honom att han borde lita på djuret. Så han följde efter.
I en halvtimme klev de genom tät undervegetation. Erik var utmattad men fortsatte att följa sin ovventade guide. Plötsligt syntes små ljus längre fram.
Hans hjärta slog snabbare det var elden. Han kom ut på en glänta där hans vänner satt runt brasan, oroliga och skrämda över hans försvinnande.
Erik vände sig om för att tacka hjorten, men djuret var borta. Bara ett svagt prasslande i buskarna på avstånd avslöjade att den försvunnit in i nattens skog.
