Igen vaknade Elin av höga skrik från köket. Mamma och pappa bråkade som vanligt, tillsammans med sina vänner som kommit på besök kvällen innan. För sin nioåriga del hade flickan aldrig sett något gott i livet. Hon drömde om en värld där föräldrar älskade sina barn, men hon visste inte hur det kändes.
I sin gamla, ovaskade klänning smög hon förbi köket, rädd att bli sedd. Men föräldrarna uppmärksammade henne inte. Tomma flaskor låg över golvet, alla vid bordet var berusade.
“Jag måste härifrån, jag orkar inte höra mer,” tänkte Elin.
Hon sprang ut i trädgården och gömde sig bakom det gamla bastun, hennes säkra plats. Här var det tyst, inga skrik hördes. Ofta satt hon hopkrupen med armarna om knäna, ögonen fyllda av tårar.
Hungern gjorde ont, och hon grät tyst medan hon torkade kinderna. Så länge hon kunde minnas hade hennes föräldrar alltid druckit. Skrik, slag, krossat porslindet var allt hon visste.
Nu var det sommar, och hon kunde fly ut. Men på vintern, när hon kom hem från skolan, gömde hon sig i ett hörn av sitt lilla rum bakom sängen om hon hörde bråket. Hon väntade tills det blev tyst. Ibland träffade faderns händer henne också.
Tiden gick, men inget förändrades. Det fanns sällan mat hemma. Elin var underviktig och van vid att gå hungrig. I sommar var det ännu värre. Förr såg hon ibland sin mor nykter, men nu var det bara kaos.
Hon hade inga far- eller morföräldrar. Pappan hade växt upp på barnhem, och farmor dog när Elin föddes. Grannarna tyckte synd om henne, flickorna i skolan delade med sig av bullar.
Idag satt hon bakom bastun, snörvlade och drömde:
“Kanske kommer mamma och pappa sluta skrika snart. Jag önskar att imorgon kunde bli annorlunda, bättre.”
Då lyfte hon blicken och såg päronen på trädet hos grannen. De var små, några med rosa kinder. Hennes mage kurrade.
“Om jag tog ett… men om någon ser mig? De skulle kalla mig tjuv.”
Hon tvekade, men hungern vann. Efter att ha undersökt staketet hittade hon en bräda som lossnat. Försiktigt kröp hon igenom, landade på den främmande marken och stirrade på de fallen frukterna. Innan hon hann tänka tog hon ett päron och bet i det. Det var det godaste hon någonsin smakat. Hon åt fler, glömde allt runt sig.
Då hörde hon en röst:
“Hej på dig.”
Elin ryckte till. En högre kvinna med mörkt kortklippt hår stod där. Hon bar mörka byxor och en vinröd tröja. Grannen hade sett henne förut, sett föräldrarnas fylleri, sett henne gömma sig.
“Vad heter du?” frågade kvinnan.
“Elin,” viskade hon, rädd för straff.
“Elin… du är hungrig, va? Kom med in. Jag ska precis dricka te med sylt. Du kan kalla mig moster Linnea.”
Elin stirrade, oförmögen att tro att någon bjöd in henne.
“Kom nu,” sa Linnea mjukt.
Inne i huset var allt rent och vackert. Elin hade aldrig sett ordning förut.
“Tvätta händer och ansikte här. Sedan äter vi.”
På bordet stod en kanna hett te, smörgåsar, kakor och jordgubbssylt. Elin kunde inte sluta titta.
“Ät så mycket du vill,” sa Linnea.
Flickan åt girigt, nästan utan att tugga. Linnea såg på henne med sorg. Hon hade haft ett gott liven karriär, en make (nu avliden), en bra pensionmen inga barn. Att se Elin bröt hennes hjärta.
När Elin ätit klart log hon, tacksam.
“Var är dina föräldrar?” frågade Linnea försiktigt.
Elin ryckte på axlarna och tittade mot huset.
“Där… de är inte ensamma.” Hennes ögon fylldes igen. Linnea frågade inte mer.
“Du kan komma hit när du vill. Jag är ensam, jag har tid. Vill du se mitt fotoalbum?”
Elin nickade. Hon ville inte lämna moster Linnea, och Linnea ville hålla kvar henne. Hon bjöd på pannkakor och stannade kvar hela dagen.
Så började deras vänskap. Fem dagar i rad kom Elin på morgnarna. De åt frukost och lunch tillsammans. En ensam kvinna och en ensam flicka hittade varandra.
Linnea köpte henne en ny klänning, bakade bullar och berättade historier. För första gången kände Elin sig trygg. På kvällarna låg hon och tänkte:
“Om moster Linnea kunde vara min mamma…”
Men en dag kom Elin inte. Inte nästa dag heller. Linnea såg hennes far raglande på gården, men inte Elin.
“Om något hänt henne…”
Efter tre dagar gick hon över. Trädgården var övervuxen. Dörren öppnades av Elis berusade mor, fadern svor bakom henne.
“Var är Elin?” frågade Linnea hårt.
“Socialen tog henne,” morrade fadern. “Vem är du?”
Linnea svarade inte. Hon gick hem med klump i magen. Elin skulle växa upp på barnhem med föräldrar som aldrig ville ha henne tillbaka.
En vecka senare ringde hon en gammal kollega, Inga.
“Kan du hjälpa mig?”
Inga lyssnade, lovade att ta reda på var Elin var.
“Hon är på Solviks barnhem,” sa Inga senare.
Linnea åkte dit direkt. Rektorn, Helena, kände hon sedan tidigare.
“Jag vill ta hand om Elin,” sa Linnea bestämt. “Jag vet att jag inte är ung, men jag har krafter och plats för henne.”
Papper fylldes i, processer gick snabbt.
Och så var dagen där. Linnea kom till barnhemmet med godkännande i hand. När hon steg in i rummet där barnen lekte, stod Elin vid fönstret.
Sedan såg hon Linnea.
“Mamma!” skrek hon och sprang in i hennes famn.
Båda grät.
“Ja, älskling. Nu är vi tillsammans för alltid.”
Rektorn torkade tårar bakom dem. Medan de gick mot bussen hoppade Elin av glädje. Äntligen skulle hon få ett hem. Moster Linnea var hennes mamma nu.
