Det var precis innan jul igen. Hela stan var full av fart, shoppingcentren ljusa och varma, fulla av folk som stressade runt för att hinna med julklapparna. Överallt hördes samma jullåt som alla hört tusen gånger förut.
Men för Lovisa var det ingen glädje. Det här året hade varit tufft för henne och hennes mamma Ebba de hade lärt sig leva utan hennes pappa. Lovisa bodde inte hemma längre, hon var vuxen, gift och hade en tioårig son, Nils.
För ett år sedan, precis före jul, hade hennes papa gått bort. Lovisa mådde så dåligt att det tog tid innan hon insåg att mamma hade det ännu värre.
Gustaf Olsson var en omtänksam, snäll, kärleksfull make och pappa. Som lärare i ekonomi på högskolan behandlade han alla sina studenter med värme och brukade säga:
De är alla mina barn, jag blir aldrig arg på dem. Och de ger mig samma respekt tillbaka. På alla år har jag aldrig haft en enda konflikt med en student. Frågor har det varit, men vi har löst dem tillsammans nöjda studenter och nöjd lärare.
Ja, pappa, alla talar så respektfullt om dig, instämde dottern.
Gustaf älskade att titta på gamla filmer, skrattade så där därför att alla andra måste skratta med, och han älskade att promenera med Lovisa när hon var liten. Ibland gick de på bio, till parken, och på semester åkte de alltid alla tre tillsammans.
Lovisa såg hur ömt han behandlade mamma, och hon hade därför försökt hitta en man som påminde om honom. Det hade lyckats hon var nöjd med sin make. Efter bröllopet flyttade de in i en lägenhet som båda föräldrarna hjälpt till att köpa.
Allt var bra. Men för tre år sedan fick Gustaf oväntat en cancerdiagnos. Ebba och Lovisa var chockade, men han försökte lugna dem.
Det är lugnt, mina flickor, ni kommer inte bli av med mig så lätt, skämtade han, men blicken var tom.
Och för ett år sedan var han borta.
*Jag klarar inte livet utan honom*
Jag kommer aldrig glömma ljudet av frusen jord som träffade kistlocket, mammas snyftningar, de sorgsna tallrikarna och glasen på minnesmiddagen, tänkte Lovisa ibland.
Nu var hon alltid rädd för mammas skull. När de kom tillbaka till den tomma lägenheten efter begravningen, gick Ebba rakt in i vardagsrummet, kläderna på, och sjönk ner i stolen där hennes make alltid suttit. Hon stirrade tomt framför sig. Lovisa visste inte heller vad hon skulle säga sorgen krossade henne också.
Jag klarar inte det, hörde dottern mamman viska.
Hon hukade sig ned framför henne och tog hennes kalla händer.
Vad kan du inte, mamma?
Ebba tittade på henne som om hon inte förstod frågan och sade lågt:
Leva utan honom. Jag klarar inte det.
Då insåg Lovisa att hur tungt det än var för henne, så hade mamma det ännu värre.
*Väntade på att smärtan skulle gå över*
Ett helt år hade gått sedan dess. Ebba och Lovisa lärde sig leva vidare utan Gustaf. Dottern vande sig sakta vid att inte höra hans röst i telefonen. Hon längtade efter det. Förr, när hon kom hem på besök, såg hon alltid hans grå hårtofs i fåtöljen mittemot TV:n hans favoritplats. Nu fanns den tom. Hon försökte vänja sig, men smärtan fanns kvar inuti. Hon väntade på att den skulle lätta, men istället kom rädslan för mammas skull också.
Gud, låt mamma klara det här, tänkte Lovisa mitt i natten, och samma tanke dök upp överallt.
Då tog hon telefonen och ringde mamma inte mitt i natten, men på morgonen, dagen eller kvällen. Hon var desperat rädd för hennes skull.
Lovisa, sluta plåga dig själv, lugnade hennes man Anton henne ofta. Titta på dig dina ögon är tomma, du har magrat, du är spänd hela tiden. Allt kommer bli bra med din mamma. Det har inte gått så lång tid än, men tro mig, det ordnar sig.
Du har nog rätt, Anton. Men varje gång jag ser mamma blir jag rädd. Hon har förändrats så mycket, så tyst och stilla. Vad tänker hon på hela tiden? Vi borde bjuda hit henne.
Lovisa ringde. Mamman svarade med svag röst.
Ja, älskling
Mamma, kom hit idag. Det är lördag vi kan gå till parken med dig och Nils. Du kan väl inte sitta ensam hela tiden.
Nej, tack. Jag vill inte ut. Jag är inte ensam jag är alltid med pappa i tankarna.
Precis bara i tankarna. Mamma, jag vill hjälpa dig komma bort från dem. Snälla, kom.
Men Ebba vägrade. När Lovisa la på, såg hon på Anton.
Hur ska vi få ut henne? När jag är där vill hon heller inte gå ut, hon säger att hon hellre pratar hemma.
Tålamod, Lovisa. Det tar tid.
*Oron*
Idag var det precis ett år sedan Gustaf dog, och om två dagar var det nyår. Livet skulle fortsätta. Lovisa ringde mamma på morgonen, men hon svarade inte. Hon ringde igen. Inget. Hon blev rädd. Det här var inte normalt mamma svarade alltid.
Hon snappade åt sig bilnycklarna och rusade ut. Hjärtat bultNär hon kom fram till mammas dörr och fumlade med nycklarna, hörde hon plötsligt Ebbas lugnande röst inifrån: Jag är här, älskling, jag glömde bara telefonen.
