En ung flicka vid namn Linnea började jobba som sekreterare på ett byggföretag i Göteborg. Hon hade inte kunnat börja studera efter gymnasiet eftersom hennes pappa var sjuk och hennes mamma hade gått bort när hon föddes. Pappa hade uppfostrat henne ensam. I skolan hade hon alltid älskat franska och gått på extrakurser, hoppades att det skulle komma till nytta en dag.
Obotlig hemlig kärlek
När Linnea första gången såg sin chef, Viktor Andersson, stelna hon till. Han kom in på morgonen, hälsade artigt, log lite mot henne – och hon tappade andan. “Herregud, vilken vacker man”, tänkte hon, men kom genast på bättre tankar. “Nej, vad är det jag håller på med? Han är min chef, äldre än jag och gift.”
Viktor var i fyrtioårsåldern, stilig, med blå ögon och en mjuk, charmig röst. När han kallade in henne på sitt kontor och gav instruktioner, fastnade hon i hans blick och njöt av hans röst. Men hon samlade sig och nickade bara.
När hon kom ut från kontoret sjönk hon ner på stolen och försökte lugna sig. “Så här går det inte. Jag är här för att jobba. Han är gift, och alla säger att han älskar sin fru Josefin.”
Och det stämde. Viktor såg ingen annan än sin Josefin. De hade inga barn, men älskade varandra djupt. Kollegorna tyckte inte om Josefin – “Vad ser han i henne? Hon är ju helt ordinär, klär sig tråkigt, och de har inga barn. Och han är ju så snygg!”
I viss mån hade de rätt. Josefin var en vanlig kvinna, klädde sig enkelt, och bredvid Viktor såg hon inte så imponerande ut. Men för honom fanns ingen annan. Det hade alla redan förstått efter flera försök att fresta honom. Han var kall och oberörd.
Linnea lyssnade på skvaller och älskade honom i hemlighet. Hon fantiserade om att han en dag skulle märka henne och förstå hennes känslor. “Vi kommer att bli tillsammans, och jag ska ge honom barn. Jag tänker inte förstöra hans äktenskap, men jag kan ju få hans barn ändå. Gud, så jag älskar honom!”
Viktor blev hennes enda och omöjliga dröm. Men för honom var hon bara en duktig anställd. En gång gav han henne blommor – på hennes födelsedag. Det gjorde henne lycklig. “Han gav mig blommor i alla fall…”
En slumpmässig möte
Tjugo år senare stötte Linnea plötsligt på honom på gatan. Först kände hon inte igen honom. Han var gråhårig, gick långsamt, en skugga av den vackra man han en gång varit. Hjärtat bultade, munnen blev torr – men han såg henne inte ens. Han gick bara vidare.
Hon ville springa efter, krama honom och berätta att hon fortfarande älskade honom, men hon rörde sig inte. Stod bara och stirrade, mumlande högt: “Gud, vad har hänt med honom? Förtjänar han verkligen det här?”
“Han har inte varit sig sedan Josefin dog för två år sen”, sa en gammal kvinna bredvid. “Jag hjälper honom ibland. Han bor ensam, super bort pensionen. Jag skäller på honom, men han kan inte hjälpa det. Han är ju inte gammal – bara sextiotvå.”
Linnea var upprörd, och kvinnan märkte det. “Känner du honom?”
“Nej”, suckade Linnea och gick därifrån.
Hela dagen kunde hon inte släppa mötet. Hon låg vaken, livet flimrade förbi som en film. Hennes enda kärlek hade kommit tillbaka. Han var den enda hon någonsin älskat.
Lycklig affärsresa till Frankrike
Linnea hade jobbat som Viktors sekreterare i tre år utan att avslöja sina känslor. Hon älskade honom i tystnad. En dag sa han: “Linnea, vi ska åka till Frankrike på affärsresa. Du kan ju franska, eller hur? Jag förstår ingenting, så du får översätta.”
Han hade ingen aning om hur lycklig han gjort henne. Hon tänkte bara på att de skulle vara ensamma tillsammans.
Förhandlingarna gick bra, och innan hemresan bjöd Viktor henne på middag för att fira. “Du har gjort det jättebra”, sa han.
De satt länge på restaurangen. Viktor drack för mycket – han brukade inte dricka – och Linnea fick hjälpa honom tillbaka till hotellet. Där tog han plötsligt hennes händer och drog henne intill sig. “Tack, älskling”, viskade han och kysste henne.
Hon kunde inte förneka honom, ville inte. Hon visste att det var fel, men hon brydde sig inte. I den stunden fanns inget annat än han.
Sedan var det mer ömhet, och hon lät det hända, även om han kallade henne “Josefin”.
“Josefin, min älskade”, viskade han.
“Han tror att jag är hon”, tänkte hon, sårad.
Men hon accepterade det. När han somnade, såg hon på honom och var lycklig. Vid gryningen smög hon ut.
På morgonen knackade Viktor på hennes dörr, generad. “Förlåt mig, Linnea. Förlåt för det som hände. Du måste förstå… jag borde inte ha…”
Hans ord sved, men hon behärskade sig. “Det är okej, Viktor. Jag är också skyldig. Ingen kommer någonsin att få veta.”
“Tack, Linnea. Du räddade mig. Jag skäms så…”
Ett under och ett uppsäg
Efter resan försökte Linnea återgå till vardagen, men hon kunde inte glömma den natten. Hon älskade honom lika mycket, njöt fortfarande av hans röst när de arbetade.
Men en dag insåg hon något extraordinärt – hon var gravid. “Gud, jag väntar hans barn”, tänkte hon när läkaren berättade det. “En del av honom lever i mig. Jag är så lycklig!”
Hemma kom hon på en tanke: “Ingen får veta, speciellt inte Viktor. Han älskar sin fru. Jag vill inte förstöra deras äktenskap. Jag måste säga upp mig.”
Viktor blev förvånad när hon lämnade in sin uppsägning. “Vad har hänt? Du är så duktig. Är det lönen? Är du arg på mig?”
“Nej, Viktor. Jag… jag ska gifta mig och flytta.”
“Gifta dig? Grattis! Då ska du få en bonus för allt duktigt arbete.”
Hon önskade att han hade bett henne stanna, men det gjorde han inte. Ändå var hon lättad – hon hade kunnat avslöja allt.
Linneas pappa var glad över barnbarnet, men han var fortfarande sjuk. När sonen, Anton, började tvåan, dog hennes far. De var nu bara två. Linnea jobbade på en annan plats och undvek Viktor.
Sonen fyllde sjutton och skulle börja på universitetet. Då stötte Linnea på Viktor igen – åldrad, sliten, förfallen. Minnena vällde upp. Skulden över att sonen inte kände sin pappa, och att Viktor inte visste om sonen, gnagde hen
