Ett möte som inte följde reglerna
På sin sextioårsdag samlades släktingar och vänner runt Birgitta Elisabet. Hon var i den där åldern där man varken känns ung eller gammal, men “pensionär” låter fortfarande främmande. Hon är för full av energi och praktisk sinnad. Allt hon tar sig an lyckas, och hon skämtar ofta:
“Jag har fortfarande krut kvar, skulle till och med kunna dela med mig!”
Caféet var fullt av folk: maken, två söner med fruar, släktingar och kollegor – fast före detta, för nu var hon pensionär. På kontoret, där hon jobbat som ekonomichef i åratal, hade hon redan tagit farväl:
“Jag tänker inte försvinna helt, jag kommer hälsa på… Men jag vet inte riktigt hur det ska gå att bara sitta hemma. Men alla kommer dit till slut, nu är det min tur.”
Kollegorna respekterade Birgitta Elisabet, en godhjärtad själ som alltid hjälpte till med råd och stöd. Chefen var ledsen att förlora en så duktig medarbetare, men så var livet. Kollegorna skojade:
“Birgitta, vi låter dig inte vara i fred – vi ringer och frågar om råd!”
“Ring ni bara, jag har inget emot det!”
Nu var alla samlade, glada och fina, och jubilaren själv såg ut att ha återfått ungdomens glöd. Hon hade på sig en vacker kakaofärgad klänning, äkta stenpärlor och till och med små klackar – något hon sällan bar nuförtiden.
“Mamma, du är så vacker!” sa sönerna och överräckte varsin stor rosbukett.
“Tack, mina kära,” sa hon och kramade dem.
Festen blev lyckad, och maken Lars-Erik kunde knappt slita blicken från sin fru. De hade varit gifta i fyrtio år, fött två fina söner och nu tänkte de äntligen leva för sig själva.
“Lasse, du borde sluta jobba också,” sa Birgitta.
“Jag ska fundera på det, men jag vet inte hur det ska gå att bara sitta hemma. Min plan var att jobba till sjuttio, så vi får se,” svarade han. “Vår generation är van vid arbete.”
“Det har du rätt i.”
Nästa dag vaknade Birgitta tidigt. Båda sönerna med familj, hennes syster och deras gamla mamma var fortfarande där. Villan hade Lars-Erik byggt – med hjälp av sina kollegor från byggbolaget, förstås. Han hade fått material till bra pris, och nu var de glada att ha ett stort tvåvåningshus när släkten kom på besök.
Birgitta stod i det ljusa köket och fixade frukost. Gästerna skulle åka hem mot kvällen, så det fanns mycket att ordna. Sönerna älskade hennes körsbärspaj, som redan värmdes i ugnen.
“Snart vaknar alla och får te eller kaffe med paj. Jag älskar att ha gäster, annars är det bara Lasse och jag här – och mamma, men hon är så stilla numera.”
Plötsligt hörde hon Lars-Eriks röst:
“Birgitta, du borde vila lite – du är faktiskt sextio nu!” skrattade han. “Fast vem försöker jag lura? Du kommer aldrig att sitta still.”
Hon hade alltid fixat frukost åt dem båda, och Lars-Erik brukade skämta:
“Ät frukost själv, dela lunch med en vän, och middagen…”
“Och middagen?” frågade Birgitta.
“Den äter jag också själv!”
Snart vaknade gästerna och samlades i köket. Glädjen fortsatte.
“Det är så fint hos er,” sa systern Ingrid. “Allt är så vackert och välordnat. Du har verkligen talang, Birgitta.”
“Jag? Utan Lasse hade det inte blivit så här fint.” Hon klappade honom lekfullt på huvudet.
Lars-Erik log ömt: “Birgitta är en sån härlig bråkmakare, hon drar med mig i sitt virrvarr. Tillsammans kan vi flytta berg.”
“Ni har verkligen tur som har varandra,” sa Ingrid.
“Ja, det stämmer. Jag kan inte tänka mig livet utan henne. Undrar hur det hade gått om vi inte träffats den där gången?”
Alla skrattade, för historien kände de väl till.
“Ja, den historien…” suckade Birgitta. “Jag kan inte heller tänka mig livet utan dig, Lasse.”
“Berätta, mamma! Fast vi har hört den tusen gånger,” sa den yngste sonen. “Eller ännu hellre du, pappa – du berättar den bäst.”
För länge sedan, under deras studenttid, hände något roligt på bussen. Lars-Erik stod och läste sina anteckningar, för han ville inte slösa tid hemma. Han hade precis bråkat med sin dåvarande flickvän Lotta, och hans mamma tyckte inte om henne:
“Jag gillar inte din Lotta. Det är något slugt över henne, och hon var så otrevlig när hon hälsade på.”
Medan han stod och läste, rörde konduktören vid hans arm:
“Biljett, tack.”
Han betalade och fick tillbaka en enkrona i växel. Han stoppade ner handen i fickan – och plötsligt…
Birgitta åkte hem till studenthemmet och tittade ut genom fönstret. Konduktören gav henne biljetten, och hon stoppade den i vänstra fickan, för högra var blockerad av en kille som stod alldeles för nära.
Plötsligt kände hon en hand i högerficka.
“Tjuv!” tänkte hon förbannat. “Han försöker ta min sista femma!”
Hon grep tag i handen och väste: “Hur vågar du?”
“Det är inte dina pengar,” viskade killen. “Släpp min hand.”
“Hur är de inte mina? Det är min ficka!” skrek hon, och folk vände sig om.
Bussen närmade sig hennes hållplats, så hon kämpade för att öppna hans hand. Till slut gav han upp, och hon tog pengarna och kämpade sig ut.
“Puh! Jag räddade min femma,” tänkte hon – men då stod killen framför henne.
Hon öppnade handen. Istället för en femma låg det en enkrona där.
“Så nu förstår du att det var mina pengar?” sa han.
“Varför rotade du i min ficka då?”
“Jag tog fel ficka – det var så fullt på bussen, vi stod som sillar i en tunna.”
Hon kollade i fickan – femman låg kvar. Hon skrattade och blev röd i ansiktet.
“Så i min ficka utkämpades en strid om pengar – fast om din enkrona!”
Lars-Erik stirrade på henne. Hennes skratt var smittande, och hennes ögon lyste.
“Lars-Erik,” sa han och sträckte fram handen.
“Birgitta.”
“Det kändes passande.”
“Varför?”
“För du är så ljus och har ett sånt vackert leende.”
Bussen var borta, men de stod kvar och pratade.
“Lasse, gick du av här för att hämta dina pengar – eller bor du här?”
“Det är min hållplats också. Ska vi träffas här imorgon? Klockan halv å
