*Dagboksanteckning*
Idag är det din födelsedag, Lovisa, och jag vill ge dig din dröm, sa Emil glatt och slog armarna om henne.
– Hur ska man kunna ge någon en dröm? En dröm är bara en dröm… något man inte kan ta på, svarade hon förvånat när de lämnat högskolan efter föreläsningen.
– Jag ska ändå ge dig den, sa han stolt. Kom, vi går tillbaka till korridoren, lämnar anteckningarna, och sen åker vi ut på landet.
De klev av bussen vid hållplatten ”Ridskolan”. Då förstod Lovisa vad han menade – han skulle låta henne rida. Hur många gånger hade hon inte berättat för honom om sin längtan efter att sitta på en häst? Av någon anledning hade hon drömt om det sedan barnsben. Hon älskade hästar, även om hon bara sett dem på riktigt i djurparken och i filmer på TV.
Varför hon älskade dem så mycket visste hon inte ens själv. En gång, när hon var fem, hade hon frågat sin pappa:
– Pappa, kan vi köpa en häst?
Han skrattade och svarade:
– Var skulle vi hålla den? Den är stor, den behöver mat och hö. Vi har bara en tvåa.
– På balkongen, sa hon enkelt.
Pappan förklarade länge och väl var hästar hörde hemma, att de behövde ett eget stall och mycket plats att springa på, och att en häst skulle dö i en lägenhet. Lovisa blev ledsen för hästens skull och gick med på hans förklaring.
– Jag fattar, pappa, man kan inte ha en häst på balkongen. Men du kan bygga ett stall under den istället.
Den där barnsdrömmen följde henne genom livet. Nu läste hon fjärde året på högskolan, men hästkärleken fanns kvar.
Efter ridturarna var Lovisa lycklig.
– Tack, Emil, det var underbart. Nu vet jag att drömmar kan gå i uppfyllelse. Och han log, nöjd med sig själv – han hade uppfyllt sin flickväns dröm.
Det var vår. När de lämnade ridskolan såg Lovisa skogen och föreslog en promenad. Här mötte hon sin barndom igen – överallt låg snöklumpar, och vitsippor blommade.
– Åh, Emil, vilket mirakel! Jag och tjejerna sprang också till skogen och plockade vitsippor när jag var liten. Snön ligger kvar, men de sticker ändå upp. Och doften… våren är så vacker. Naturen vaknar.
De var unga och lyckliga. Emil skyndade sig mot henne med en hel bukett, och hon hade också plockat.
– Grattis på födelsedagen och till våren, sa han muntert.
– Tack, Emil, du gav mig verkligen en fantastisk present. Hästar och vitsippor. En riktig återvändo till barndomen.
– Jag är glad att jag kunde överraska dig.
Emil och Lovisa hade varit tillsammans i över ett år. Innan examen spenderade han sina sparpengar och hela sitt studiestöd på en ring för att fria på riktigt. De älskade varandra – det visste de.
Bröllopet var vackert, med vit klänning och mörk kostym. Lovisas vittne var hennes väninna Agnes. De hade delat korridorsrum på högskolan och fortsatt vara vänner efter examen.
De jobbade på olika ställen. Emil fick en bra position på ett företag och började tjäna bra. Lovisa jobbade också, men gick sen i föräldraledighet och födde en underbar son, Viktor.
Åren gick. Viktor började skolan, och Lovisa trodde att de hade det perfekt – ett lugnt, fridfullt liv. Emil var omtänksam och älskade sin son. De hade en egen tvåa nu. Agnes kom ofta på besök, särskilt på helgerna.
– När ska du gifta dig? frågade Lovisa sin väninna, som fortfarande var ensam.
– Vet inte, men jag hoppas det kommer någon, svarade Agnes alltid på samma gåtfulla sätt.
Och så, när allt verkade lugnt, kom oväntat en blixt från klar himmel. En kväll kom Emil hem dyster och undvek hennes blick.
– Jag lämnar dig, Lovisa.
– Vart ska du? log hon förvirrat.
– Till en annan kvinna.
– Skämtar du? Vem då? frågade hon, fortfarande oförstående.
– Du kommer inte tro mig, men det är Agnes, sa han och började packa.
Lovisa sjönk ner på en stol. Tankarna virvlade. Hon kunde inte fatta att han menade allvar.
– Det kan inte vara sant.
Men när Emil gick med sin väska och slog igen dörren, insåg hon att det verkligen hänt. Viktor var ute och lekte och hörde inget. När han kom in sa han:
– Jag såg pappa gå med en väska. Han sa att han skulle resa länge. Lovisa nickade utan ett ord.
Tio år gick.
En lördag mitt på dagen ringde det på dörren. Irriterad öppnade Lovisa, redo att säga åt den som höll inne ringknappen. Men när hon såg kvinnan där ute, ville hon slå igen dörren – men foten var redan framme.
Det var Agnes, den sista personen hon ville se.
– Vad vill du? fräste hon.
– Ska jag inte ens få komma in? sa den före detta väninnan.
– Varför är du här? Gå härifrån.
– Jag kom i vänlighet, hör på mig.
Något i Agnes röst fick Lovisa att släppa in henne.
Den oinbjudna gästen tog av sig skorna och gick in i köket.
– Ska jag koka kaffe åt dig också? sa Lovisa hånfullt.
– Det vore trevligt, men du skulle väl ändå inte göra det.
Lovisa betraktade henne.
– Åren har inte varit snälla. Hon har blivit tjockare, mörka ringar under ögonen, och hon är inte ens fyrtio.
Agens såg henne rakt i ögonen.
– Lovisa, ta tillbaka din Emil, bönade hon plötsligt.
– Jaså, är det så det ligger till? sa Lovisa häpen.
– Jag ber dig, fortsatte Agnes. Jag kan till och med ge dig pengar om det behövs.
– Så du tog min man, planerade det hela, och nu vill att jag ska ta honom tillbaka? Är du klok? Eller är han sjuk och behöver vård?
– Nej, nej, Emil mår bra.
– Så vad är problemet då? Älskar du honom inte längre?
– Jag älskade honom aldrig, erkände Agnes. Jag tog honom för att straffa dig.
– Mig? Varför?
– För att du fick allt, och jag inget! Du var alltid bättre, vackrare, mer framgångsrik. Jag var bara din skugga. Emil hade en bra position och tjänade bra. Jag blev trött på det och ville återställa balansen. Det tog tid och ansträngning.
– Tjänar han inget nu?
– Nu dricker han bara och ligger på soffan. Vi har inga barn, jag kunde inte bli gravid. Men han ville ha ett barn. Han jobbar fortfarande, men dricker för mycket.
– Så det är därför du vill bli av med honom?
– Nej,
