**Nya grannar**
När jag närmade mig porten till mitt hus, såg jag en främmande man gå in med en liten pojke framför sig. Pojken hade en ryggsäck på ryggen. Jag skyndade på stegen och följde efter dem.
*Undrar vilken lägenhet de ska till? Har aldrig sett dem förut,* tänkte jag och fortsatte uppför trapporna, en våning efter. De stannade på tredje våningen, mittemot min dörr. Mannen låste upp.
“Hej”, sa jag och gick fram till min dörr med nycklarna i hand.
“Hej”, hörde jag mannen svara innan de försvann in i lägenheten. Jag gick in till mig.
*Så, nya grannar,* funderade jag. *Varför var han så kort i tonen? Bara ett mummel och inget mer.* Det irriterade mig lite grann.
För tre månader sedan hade Taísija Michajlovna, den gamla lärare som bott där, begravts. Hon hade alltid varit vänlig och hjälpsam, men åren och sjukdomarna tog ut sin rätt. Jag brukade hälsa på henne ibland, köpte mat när hon var för dålig för att gå ut, och vi drack te tillsammans.
Efter middagen satt jag lite vid datorn och gick sedan och lade mig.
Nästa dag, en lördag, sov jag länge. Efter lunch gick jag till affären. När jag öppnade dörren stod de nya grannarna där – mannen med skäggstubb och en allvarlig blick, och den smala pojken, kanske sju år. Pojken tittade ner, ögonen fulla av sorg.
När mannen såg mig hälsade jag.
“Hej”, svarade han kort. Pojken sa inget.
Han tog pojken i handen och började gå ner. Jag frågade:
“Är ni nya grannar?”
“Ja”, svarade han och fortsatte ner.
*Jag tänker inte fråga mer,* bestämde jag mig. *Det är inte bra att vara påträngande.* Men varför sa pojken inget? Barn i hans ålder brukar vara livliga och pratsamma. Jag jobbade i en butik nära huset, och skolbarnen kom alltid springande in som små sparvar – skrattande och fulla av energi. Men den här pojken var så tyst. Kanske hade han inte vant sig än?
*Var är hans mamma?* undrade jag. *Jag har aldrig sett henne.*
En del tankar var mörka – tänk om mannen inte var hans pappa? Men jag skakade av mig dem. Med tiden skulle jag nog få veta.
En månad gick. Vi sågs sällan. Men en kväll ringde det på dörren. Genom titthålet såg jag grannen. Jag släppte in honom.
“God kväll”, sa han artigt. “Förlåt att jag stör så sent. Men Niklas har feber. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Har du en termometer? Förresten, jag heter Erik.”
“Linnea”, svarade jag och visade in honom i köket.
Jag hämtade termometern och lite febermedicin.
“Ring läkaren i morgon”, sa jag. Han nickade.
Hans ansikte var inte längre så strängt. Han såg orolig ut, nästan generad över att behöva be om hjälp.
“Tack. Jag ska lämna tillbaka allt. Jag har aldrig behövt ta hand om Niklas sjuk förut. Om du behöver något, säg till.”
“Vänta”, sa jag och gav honom en tallrik med äppelkaka jag bakade tidigare. “Ge till Niklas. Han behöver äta.”
Erik tvekade men tog emot den. Hans leende var varmt och oväntat vackert.
Nästa morgon vaknade jag tidigt, fastän det var ledig dag. *Tänk om Erik måste jobba? Niklas är ensam.* Jag ringde på hos dem. Erik öppnade direkt, klädd för att gå.
“God morgon. Ska du iväg? Hur är det med Niklas?”
“Febern är nere. Jag har ringt läkaren. Tack för kakan – den var jättegott.”
“Men Niklas då? Läkaren kommer ju. Han kan inte vara ensam.”
Vi gick in i rummet. Niklas låg tyst.
“Hej Niklas, hur mår du?” frågade jag. Han sa inget, bara såg på mig med sorgsna ögon.
Erik drog mig åt sidan.
“Niklas har inte pratat sedan hans mamma dog i en eldsvåda. Vi var hos min mamma när det hände. Läkaren säger att det kommer med tiden. Jag jobbar på räddningstjänsten – jag kan inte stanna hemma. Niklas klarar sig. Han är i tvåan. Han öppnar för läkaren.”
“Nej, det går inte”, sa jag bestämt. “Jag stannar här. Det är min lediga dag.”
Erik tvekade men gav mig nycklarna.
“Tack. Jag måste skynda mig.”
Jag hade inga egna barn, men brukade komma bra överens med dem. Men det här var annorlunda – en pojke som inte pratade.
“Niklas, har du ätit?” frågade jag. Han pekade på en tom tekopp och en liten bit smörgås.
“Jag lagar lite mat. Gillar du omelett?” Han nickade och log svagt.
Kylen var fåordigt fylld, men jag hittade ägg. Efter maten tänkte jag: *Jag gör mer – till lunch. Niklas kanske är hungrig sen.*
När Erik kom hem hördes dofter från köket. Niklas sov, och jag hade somnat i fåtöljen. Jag spratt till.
“Åh, god kväll! Läkaren kom sent. Niklas har ont i halsen – här är receptet. Det finns soppa och pannbiff på spisen. Förresten, kylen är tom.”
“Jag skulle handla i helgen”, sa Erik tacksamt. “Tack. För första gången på länge kände jag mig lugn på jobbet. Niklas äter i skolan, men jag ska fylla på kylen.”
Jag lovade att “kontrollera” det. Vi log båda, och jag gick hem.
Veckan efter var Niklas tillbaka i skolan. Jag hälsade på honom ibland.
En lördag morgon gick jag ut med soporna. Där stod Niklas med sin ryggsäck – och en främmande kvinna som låste deras dörr.
“Hej, vem är du?” frågade jag. “Var är Erik?”
“Jag är Niklas lärare. Hans pappa svarade inte i telefons. Jag sov här med honom. Nu går vi till mig.”
Hon lät irriterad.
“Jag är granne. Jag jobbade sent igår. Niklas kan stanna hos mig. Jag tar reda på var Erik är.”
Niklas nickade ivrigt. Läraren såg lättad ut och gick.
Jag tog med Niklas in till mig och ringde räddningstjänsten.
“Vem frågar efter Erik?”
“Jag är granne. Hans son är hos mig. Vad har hänt?”
“Han ligger på sjukhus. Bröt benet igår. Han tappade telefonen under en svår insats.”
Snart satt Niklas och jag vid Eriks säng. När Niklas såg sin pappa i gips skrek han plötsligt:
“Pappa, pappa! Går det bra?”
Eriks ögon fylldes av tårar.
“Niklas, du talar!” Han kramade om honom.
“Ja, pappa. Jag var så rädd. Och nu har jag en mamma.” Han tittade på mig. Jag blev röd.
Det blev tyst. Sedan brast vi
