**Dagboksanteckning**
På andra året på högskolan blev jag förälskad i den söta, blonda Elin. Hon gick i en parallellklass. Hennes ständiga rosa kinder och varma blick från stora grå ögon störde mig. Men på en studentfest fick vi äntligen chansen att lära känna varandra bättre, och jag bjöd henne dansa.
“Du dansar så bra,” sa jag, och hon skrattade helt öppet.
“Är det svårt att dansa? Rör på dig lite snabbare bara,” svarade hon leende och fortsatte dansa med glädje.
Från den kvällen träffades vi. Vår intensiva romans slutade med bröllop. Vi bodde båda i studentkorridor, men lyckades ändå skapa ett hem tillsammans när vi fick ett gemensamt rum. Snart stod en barnsäng där. Elin väntade barn.
“Kalle, hur ska vi klara studierna när vår son kommer? En liten etta… Kanske jag tar studieuppehåll? Synd, då blir du klar före mig.”
“Elin, varför oroa dig i förväg? När han är här får vi lösa det. Vi är inte de första studenter med barn. Folk klarar det. Viktor i min klass har ju tvillingar och pluggar ändå,” sa jag.
Då kom tiden, och Elin födde en vacker pojke, Hugo. Vi kunde inte bli nog lyckliga. Ett nytt litet liv i vår familj. De första månaderna var tuffa, men vi hade tur. Hugo var lugn, sov gott och gav oss sömn.
Vi turas om att gå på föreläsningar, plugga till tentor. Elin klarade sig utan studieuppehåll. När Hugo var sjuk kom hennes mamma från en närliggande by och hjälpte till.
“Elin, kanske Hugo kan bo hos oss på landet?” föreslog modern.
“Nej, mamma, vi klarar oss. Om det blir kris ringer vi.”
Så tog vi examen båda två, och man skulle tro att svårigheterna stärkte vårt äktenskap. Men så blev det inte. Elin ärvde en lägenhet av sin mormor, vi fick jobb och flyttade in. Hugo började på dagis.
När problemen började förstod jag inte ens varför. Elin blev kall. Vi förstod inte varandra längre. Jag undrade:
“Älskade vi verkligen varandra när vi gifte oss, eller tog vi sympati för kärlek? Eller håller vi ihop bara för Hugos skull? Jag vill bevara familjen, åtminstone för honom. Nu binder bara kärleken till sonen oss ihop.”
Vad Elin tänkte visste jag inte. Hon hade blivit kär i en annan, Anton, och var redo att lämna mig. Men hon kunde inte ta Hugo någonstans – lägenheten var hennes. Anton hade inget eget boende. En dag sa hon:
“Kalle, vi måste skilja oss. Jag älskar en annan. För mig är du bara Hugos pappa. Det här fungerar inte.”
“Jag är inte redo för en sådan förändring,” sa jag. “Och Hugo då? Har du tänkt på honom?”
“Jag tänker bara på honom. Det här blir bättre för honom.”
“Bättre? Att en främst uppfostrar honom istället för mig?”
“Han växer upp och förstår snart. Hur länge ska vi låtsas vara en normal familj?”
“Vi är en normal familj! Vi älskar honom båda två.”
“Vi älskar honom, men inte varandra. Det är inte normalt,” sa hon.
Jag visste att hon hade rätt, men mitt hjärta vägrade. Hon ville ha Hugo efter skilsmässan. Det var outhärdligt. Jag älskade honom så mycket. Även om Elin var en fantastisk mamma, vägrade jag:
“Jag vill inte att Hugo ska få en ny pappa.”
“Kalle, du förblir hans pappa. Vi skiljer oss, men du och han gör inte det.”
“Jag läser inte saga för honom längre, bygger inte pussel, kollar inte läxorna. Vad är det för pappa på distans? Om du vill ha ett nytt liv – Hugo får du inte.”
Jag stormade ut, gick genom Göteborg och försökte tänka klart.
“Vad gör jag? Ingen domstol ger mig Hugo. Elin är en bra mamma, har jobb och bostad. Har jag rätt att ta honom från henne?”
Jag gick länge men kom ingen vart. Enda lösningen – vägra skilsmässa. Övertala henne att stanna för Hugos skull. Kanske ge varandra frihet men behålla familjefasaden tills han blir äldre. Jag måste prata med henne.
“Kalle, hur tänker du? Ska jag bo med dig men älska Anton? Låtsas som inget?”
“Men du kan inte ta Hugo ifrån mig. Han behöver oss båda.”
“Att vi inte bor tillsammans betyder inte att någon slutar älska honom.”
Elin hade bestämt sig. Hon visste att Hugo skulle stanna hos henne. Jag vägrade fortfarande. En advokat vänn klargjorde:
“Du kan vägra skilsmässa, men tänk på livet då. Hugo förstår allt. Vilken familjemodell visar ni honom?”
“Ja… men jag vill inte ge upp.”
Jag försökte igen med Elin, men samma cirkus.
“Jag går med på skilsmässa bara om Hugo får bo hos mig.”
Hon gapskrattade:
“Du svartmålar mig med vår sons framtid! Du bryr dig inte om honom, bara om att förstöra för mig.”
Vi skrek, tystnade sedan. Därefter pratade vi bara genom Hugo.
“Fråga mamma var min tröja är.”
“Säg till pappa att hämta dig efter skolan.”
Ju längre det pågick, desto märkbar blev spänningen. Hugo förstod inte. Elin sa att vi bråkat.
“Hur förklarar man för en sjuåring att hans föräldrar inte älskar varandra men inte kan sk
