Solen sken. Trädgården var full av blommor. Allt var perfekt — för perfekt, faktiskt.
När jag stod vid altaret med hårt grepp om Eriks hand försökte jag lugna mitt hjärta. Det var inte nervositeten inför att gifta mig med honom. Jag älskade honom. Eller trodde jag det? Nej — det var något annat. En märklig spänning i luften, som stunden före ett åskväder. Gästerna viskade. Kameror klickade.
Mamma torkade tårar ur ögonen. Och precis när ceremoniledaren frågade: “Om någon här vet av ett skäl till varför dessa två inte bör förenas i heligt äktenskap, låt dem tala nu eller för alltid tiga,” då krossades ögonblicket.
“JAG PROTESTERAR!”
Rösten skar genom luften som en kniv. Högljudd. Tydlig. Arg.
Gäster flämtade och reste sig, vände sig mot ljudet.
Mina knän vek sig lätt. Eriks grepp om min hand hårdnade.
Från slutet av gången kom en kvinna i en flödande röd klänning fram. Hennes klackar klickade mot kullerstenen med självsäkerheten hos någon som ingenting hade att förlora.
Det var Elin.
Eriks exflickvän.
Och hon höll något i handen — en telefon, kanske? Nej. Ett foto?
Jag blinkade, hjärtat bultade i öronen.
“Elin, vad håller du på med?” morrade Erik, käken spänd.
“Jag gör vad jag borde ha gjort för månader sedan,” sa hon, rösten bara lätt darrande. “Jag berättar sanningen för henne.”
Andan stockade sig i min hals. Min blick for till Erik, men han mötte den inte.
“Vilken sanning?” viskade jag, fast jag redan fruktade svaret.
Elin kom närmare och höll upp fotot för alla att se. “Det här togs för fyra veckor sedan. I Stockholm. Kvällen Erik sa att han hade en arbetsresa. Lustigt, va? Samma kväll sa han att han älskade mig.”
Publiken flämtade igen. Kameror klickade. Roster mumlade runt oss.
“Hon ljuger,” sa Erik snabbt och vände sig till mig. “Älskling, hon är besatt. Hon har förföljt mig sen vi gjorde slut.”
Elins skratt var utan glädje. “Åh, snälla. Du sa att du gifte dig med henne för pengarna. Att hennes pappas företag skulle ge dig befordringen du alltid velat ha.”
Huvudet snurrade. Jag kände mig yr, illamående och tom.
Det kunde inte vara sant. Erik och jag hade varit tillsammans i två år. Han var den första som fått mig att känna mig sedd, älskad… trygg.
“Säg att hon ljuger,” sa jag och såg honom rakt i ögonen.
Han öppnade munnen. Stängde den. Och sa sedan det enda som bekräftade allt.
“Hon skulle inte ha kommit hit.”
Orden träffade som en örfil. Publiken bröt ut i kaos.
Jag backade.
Erik försökte ta min hand igen. “Linnea, snälla. Låt mig förklara.”
“Du gjorde det precis,” sa jag, knappt hörbart.
Och då stod min pappa upp.
Med lugna, avsiktliga steg gick han fram till altaret. “Linnea,” sa han mild
