Ingen minns riktigt var tant Agda – mammas kompis – kom ifrån. För mig verkade hon alltid ha funnits, likt mörkret, silverfiskarna och Carola. Pappa trodde hon var en agent för en hemlig organisation, placerad bland vanligt folk för sociala experiment. Morfar var övertygad om att tant Agda var den femte apokalyptiska ryttaren, utkastad från gruppen för att hon var för flitig. Även mamma kunde inte riktigt förklara hur de kände varandra. Tant Agda var som den där mystiska nyckeln på nyckelringen – man vet inte vad den ska användas till, men man vågar inte slänga den.
Tant Agda hade varken man eller barn, men gott om fritid. Sådana kvinnor är farligare än en influensaepidemi. Häll betong över hennes fötter och kasta henne i havet – hon skulle ändå hitta på något så att hela havsbottnen växte ben och flydde upp på land.
När det kom till affärssinne hade tant Agda en riktigt blockad. Hon dömde oss årligen till hennes nya projekt, och det gick inte att fly ens till ett annat land. Tant Agda hade pass, flera visum och kunde tala tre språk flytande – men på inget av dem förstod hon ordet “nej”.
En tid sålde hon skönhetsprodukter från Kuba, vilket gav mamma silkeslen mustasch och en ordentlig vana. Sen stickade hon kalsonger av syntetisk ull – då var det pappas tur. Hon lovade honom “stark manlig kraft” och krävde återkoppling efter en månads användning. Pappa gav sin feedback efter tre dagar. Ryktet säger att Jokkmokks-Jokke ringde honom den kvällen och bad om en autograf.
Morfar led också. Tant Agda sålde honom kosttillskott för att “rensas inuti och stabilisera blodtrycket”. Morfar syntes i nyheterna i en vecka efteråt, och månaden därpå i väderleksrapporten varje gång han gick ut.
Tant Agda hade många idéer: handgjord tvål med björnlokaextrakt, nyttiga godisar av koriander och tistel, och produkter gjorda av ål. Hon kunde prata i timmar om hur fantastiska hennes varor var tills man började utvecklas baklänges och gick på alla fyra. När tilliten till Gud, vetenskap och sunt förnuft var helt borta, erbjöd hon rabatt. Offret gav vika. Och vi, som var hennes “nära vänner”, hade turen att få gratisprov.
För en månad sedan började tant Agda göra hemgjord ost och komma med den i alla tänkbara former. Lukten gick inte att beskriva. Jag tror vår lägenhet är oanvändbar i tio år till – precis som hela trapphuset. Bara morfar blev glad – han slapp tvätta strumpor och fick beröm för att vara principfast.
Osten var konstig. Den förstörde rivjärn, exploderade i mikrovågsugnen och försvann helt i ugnen. Ibland verkade den anfalla andra matvaror i kylen och förvandla dem till fler ostar.
En dag provade jag blanda den med pasta och ketchup. Resultatet kunde klassas som berikat uran, och nu är hela familjen portad från utlandsresor i sju år.
Mamma bad oss vara tålmodiga. Tant Agda menade att första försöket alltid är klumpigt, men nästa batch skulle bli “bomb”. När morfar hörde det gick han runt med en hammare i en vecka och hotade att skriva oss ur testamentet om ens en smula ost hamnade på hans tallrik. För pappa var det svårare – han älskade mamma mer än livet (hans eget fel), så han hade inget val.
Och jag? Tant Agda sa att dagens barn innehåller hela periodiska systemet, så jag kunde äta choklad med papper och allt. Och istället för blod hade jag palmfett. Hon hade äkta produkter, försäkrade hon mamma, och när morfars Geigermätare pep sa hon bara: “Han är ingen auktoritet för mig!”
Men sen hände något konstigt. Osten var faktiskt inte så dålig. Vi tog givetvis en liter Norit innan och gjorde oss redo för eventuella katastrofer. Men smaken? Den behövde vi inte ändra. Osten var mjuk, krämig, med en lätt kryddton och en fin nötig eftersmak. Mamma skär smörgåsar, pappa la den i sallad, och morfar, som kände doften från köket, tog till och med några bitar.
Tant Agda hade vunnit. För första gången stämde hennes ord med verkligheten, och projektet fick folklig uppskattning. Fast bara till mamma erkände hon sanningen: osten var inte hennes verk, utan hennes nya mans – en kock som hon nästan dödade på deras första dejt när hon bjöd på “ostsopa”. Han låg på dropp i tre dagar, och när han vaknade, sa han att han sett ljuset. Mellan liv och död insåg han sitt kall: att rädda mänskligheten från tant Agdas idéer. Om hon fick för sig något, skulle han själv göra det och låta henne ta äran. Han gifte sig till och med med henne – antagligen av pliktkänsla mot jorden.
Sedan dess håller vi ett öga på deras förhållande. Och ber innerligt att det ska gå bra för dem.
