Lotta insåg att hennes lycka var oändlig
Lotta bestämde sig för att åka till sin hembygd under helgen och hälsa på sin åldrande mamma och syster. Själv bodde hon i en större stad, jobbade som kardiolog på sjukhuset och hann sällan ta sig till de gamla trakterna.
Lotta var fyrtiofem år, en stilig kvinna som för länge sedan varit gift och fått en dotter. Flickan hade redan tagit studenten och gift sig med en kurskamrat innan hon följde med honom till hans hemstad. Själv hade Lotta och hennes make hållit ihop i sju år innan de skildes – de var helt enkelt för olika. Båda kom överens om att det var bäst att gå skilda vägar.
“Skönt att få tre lediga dagar”, tänkte Lotta glad. “Jag måste stanna i butiken och köpa lite grejer till mamma och Agnes.”
Lotta kom från en by och hade drömt om att bli läkare sedan barnsben, för att slippa därifrån så fort som möjligt. Ärligt talat var livet på landet lite trist, trots att byn hette “Glädje”. Men glädje fanns det inte mycket av där – byn var på nedgång. Invånarna i “Glädje” hade spritt sig åt alla håll för att hitta arbete, ungdomarna flyttade till stan, och jobb fanns knappt.
Vintern och hösten var extra dystra i byn. Det lättade lite på våren när fälten skulle brukas och grönskan och solen fick “Glädje” att verka lite gladare på riktigt.
Nu var det mitten av juni, och Lotta satt på bussen från staden och tittade ut genom fönstret på de gröna fälten och blommorna som passerade förbi. Hon kände sig lätt om hjärtat – hon hade inte sett sin familj på två månader, jobbet tog all tid.
“Mamma mår inte så bra, tur att Agnes bor kvar hos henne. Vilken lycka, annars hade jag behövt åka hit oftare – det är ju inte precis nära, tre timmar med bussen”, tänkte hon medan hon stirrade ut på landskapet.
Agnes, hennes yngre syster, hade aldrig lämnat byn. Istället gift hon sig med en lokal kille och stannat. Deras far hade dött tidigt, så Agnes och hennes man bosatte sig hos modern. Pelle, hennes man, var händig – han renoverade huset, byggde en tillbyggnad åt sin familj med egen ingång så de inte störde sin svärmor. Agnes fick tvillingpojkar, men de hade också flyttat och pluggade nu på högskolan.
“Till skillnad från mig ville Agnes alltid bo kvar här, men jag ville bara härifrån”, brukade Lotta berätta för sin kompis Moa, som hon en gång tog med till byn. Moa var helt förtjust i den friska luften och naturen.
“Jag förstår, Moa, du som är stadsmänniska blir ju förstås imponerad av allt det här. Men om du bodde här på hösten när det är regn, lera och blött… ja, då kanske du inte hade varit lika förtjust”, skrattade Lotta.
Den här gången gick resan fort, för hon slumrade till och vaknade först när de redan passerat en större ort. Snart syntes byn i fjärran, med en skylt där det stod “GLÄDJE” i stora bokstäver. Chauffören svängde av från huvudvägen, och nu skumpade de längs en grusväg.
När Lotta klev av bussen tittade hon sig omkring.
“Inget förändras”, log hon och vandrade mot sitt gamla hem.
Solen värmde, luften var frisk, fåglarna sjöng, och hon kände sig glad. Ändå var det hennes hembygd.
“Hej, Lotta-lisen”, hörde hon en skrovlig röst. Hon tittade upp och såg farmor Maj, mormors gamla granne. “Ska du hälsa på din mor?”
“Hej, farmor Maj. Jajamen, det var dags, jag har saknat henne.”
“Bra gjort. Din mor nämnde dig nyligen, hon längtar… Nåja, gå du, jag ska till affären, lite småhandel nu när pensionen kommit.”
“Okej, farmor Maj. Hur är det med hälsan?”
“Åh, som för en gammal människa, kära du. Som för en gammal människa”, sa hon och hasade iväg.
Lotta öppnade grinden till huset. Ingen syntes till på gården, så hon steg in och möttes direkt av katten Misse, som genast gned sig mot hennes ben.
“Hej, min lilla guldgosse”, kluckade hon och klappade den mjuka pälsen medan Misse spinnerade högt.
“Ja, lilla guldgosse…”, hördes plötsligt Agnes från köket, “med den där magen håller han på att bli en riktigt tunna!” skrattade hon. “Hej, syrran!” De omfamnade varandra. “Välkommen hem, lilla resenär. Vi har väntat på dig – ska du äta?”
“Klart jag ska, och så är jag hungrig efter resan.”
“Ska vi äta härinne eller ute?”
“Ute, så klart! Solen skiner, det är varmt och vackert… Var annars kan jag få en sådan här lunch?”
“Bra, jag gillar också att äta i friska luften. Jag dukar bordet.”
“Var är mamma då?”
“I trädgården… där kommer hon! Och hon har bär till dig, hon plockade jordgubbar. Klart man ska bjuda sin dotter på något gott”, fnittrade Agnes.
“Hej, mamma lilla!” Lotta skyndade fram och tog skålen med bär. “Jag har saknat dig”, sa hon och kramade om sin mor.
“Hej, Lotta-min. Hej, kära du”, sa mamman lyckligt, med båda döttrarna hos sig. “Vi tänkte äta i trädgården… kom nu.”
Under lunchen fick Lotta veta alla nyheter från byn, både glada och sorgliga. De flesta som bodde kvar var gamla, och en efter en försvann ansikten hon känt sedan barndomen.
“Var är din Pelle?”
“Min Pelle är på jobb ute i världen. Så får man pengar nu. Inga jobb här. Han åkte för två veckor sen, en månad borta, en månad hemma. Han tjänar bra – ser du att vi köpt bil?” Hon pekade stolt.
“Snyggt, Pelle. Han tar hand om sin familj, du hade tur med din man. Inte som jag”, log Lotta.
“Du letade bara på fel ställe. Hade du tagit en kille härifrån, som jag? Men du, en stadsbo kanske passar dig bättre”, skrattade Agnes, och mamman nickade instämmande.
Medan de satt där kom brevbäraren, Lisa, med ett underrättelse om ett paket till Agnes.
“Agnes, du har beställt något igen. Hämta det på posten, här är lappen.”
“Tack, Lisa! Ska ner när jag får tid. Vill du ha lite kaffe?”
“Nej, jag har fullt upp idag”, sa hon avböjande.
“Lisa, kan jag hämta det åt Agnes? Med hennes pass”, föreslog Lotta.
“Hmm… okej då. Jag ringer till posten så de vet att det är du som kommer.”
“Lotta, varför vill du gå till posten?” undrade Agnes.
“Du sa ju själv att du inte hinner. Jag går g”Gärna, jag tar cykeln och åker en sväng – det blir trevligt att se byn igen”, sa Lotta och log, medan hon redan kände en liten pirrning av förväntan inför att kanske träffa Sten igen.
