Till slut hade Olle och Linnea flyttat in i sitt stora hus. Huset var stort, två våningar, precis vad de behövde med sina tre barn. Var och en fick sitt eget rum, alla var glada. Den yngsta, Maja, förstod dock inte riktigt vad det innebar, hon var bara ett och ett halvt år.
“Tack, kära du, för detta underbara hus. Det känns så skönt att vara fru i ett stort hem. Fast pojkarna springer omkring överallt, men det är ju bra. Barn måste få utvecklas”, sa Linnea glad.
Men med tiden insåg hon att ett stort hus innebar mycket städning, och med tre barn blev det ännu värre. Anton var sju år, Tim fyra, och lilla Maja.
Efter middagen diskade Linnea medan barnen lekte och Olle låg på soffan och tittade på TV. Plötsligt ringde hans telefon.
“Hej, Ludde”, hörde Linnea sin man säga. “Jo, allt är bra här, hur är det med dig?”
Hon förstod att det var hans yngre bror som ringde. Ludde bodde i en annan stad med deras mor. Fastän han var trettio hade han inga planer på att gifta sig. Efter samtalet sa Olle glatt:
“Ludde ska gifta sig! Vi är bjudna på bröllopet.”
“Verkligen?” sa Linnea förvånad. “Jag trodde aldrig han skulle gift sig. Han har ju det bra som det är. Snygg och populär hos kvinnorna, och mamma lagar mat och tvättar åt honom. Vilket liv. Fast hans jobb är inte direkt seriöst, trots att han gått klart högskolan. Lite av en dagdrivare.”
Olle lyssnade tyst och verkade fundera på något.
“Du är ju en riktig arbetsmyra”, fortsatte Linnea. “Energisk, driven och ambitiös. Ni är så olika. Jobbar Ludde fortfarande på den där nattklubben?”
“Ja, han är DJ där”, svarade Olle.
“Vem är hans fästmö?”
“Ludde sa inte så mycket, bara att hon heter Elin och är lärare för småbarn.”
Linnea satte sig bredvid Olle och märkte att han tänkte på något.
“Var ska de bo då? Har Elin en lägenhet?”
“Det är just det”, sa Olle och såg på henne. “Vad säger du om att mamma flyttar in hos oss? Hon har en etta, det är ju knappast plats för dem där. Vårt hus är ju stort, det finns gott om utrymme.”
Linnea satt tyst och funderade på tanken av att bo med sin svärmor. Olle väntade spänt.
Till slut skakade hon på sina lockar och sa:
“Vet du vad? Jag har inget emot det. Hon kan hjälpa till med barnen.”
“Du är underbar, älskling, jag älskar dig”, sa han och kysste henne på kinden.
Linnea kände inte sin svärmor, Rut, särskilt väl. Hon kom ibland på besök, men aldrig länge. En övernattning, sen drog hon igen. På så kort tid lärde man sig inte känna någon. Men att bo tillsammans var en helt annan sak. Senast hon var där var när de döpte Maja, för ett år sedan, men hon stannade inte länge.
Rut var i sextioårsåldern, vänlig, lugn och ordentlig. Artig mot Linnea och älskade sina barnbarn. Ändå tänkte Linnea:
“Hon kan inte vara helt perfekt, alla har några egna små demoner. Men vi får se…”
Sådana tankar plågade henne i två månader. Tills Olle åkte ensam på bröllopet. Linnea kunde inte följa med, för Maja var sjuk. Hon stannade hemma med barnen.
Tre dagar senare kom Olle tillbaka med sin mamma.
“Nu är det bestämt”, tänkte Linnea. “Ingen återvändo. Nu är vår familj större med en person.”
Rut kom inte med tomma händer. Förutom sina saker hade hon med sig presenter till alla. Hon gav Maja en stor docka, och Anton och Tim fick varsin stor bil. De satt uppe länge den kvällen, och Olle berättade om bröllopet.
“Elin är en bra tjej. Vacker och smart, hon har verkligen tagit hand om min bror. Och jag blir fortfarande förvånad – han lyssnar på henne i allt, trots att hon är yngre.”
Svärmodern nickade och stöttade sin son. Linnea hörde inget dåligt om den nya svägerskan och tänkte rentav gillande om henne. Rut fick ett eget rum och var mycket nöjd.
Den första veckan iakttog Linnea sin svärmor, men Rut betedde sig nästan som en perfekt mormor. Läste sagor, lekte pedagogiska lekar, hjälpte till med städningen och lagade ibland mat.
“Mamma, mormor lärde mig knyta skorna”, sa Tim stolt.
“Jag kan läsa utan att staka mig”, sa Anton, som skulle börja skolan till hösten. “Mormor hjälper mig.”
Linnea var nöjd med sin svärmor. Hon tänkte rentav att en svärmor inte lär en något dåligt. Allt var lugnt och stilla.
Men efter en tid sa Rut:
“Linnea, du blir utmattad av barnen. Låt mig ta över matlagningen. Jag ser att du har fullt upp.”
“Tack, mamma”, sa Linnea nästan omfamnande. “Jag är mer än nöjd. Att laga mat tar ju så mycket tid.”
Olle var också med under samtalet.
“Mamma, vi handlar en gång i veckan på ICA, men säg till om du behöver något. Eller så kan vi beställa hemleverans. Förresten, kan du använda datorn?”
“Ja, lite grann”, svarade Rut blygt. “Jag försöker hänga med tiden. Jag tror jag kan beställa mat.”
På kvällen åt de alla tillsammans – kyckling ugnsstekt med potatis. Barnen åt glatt, och Linnea blev förvånad. Anton och Tim brukade inte gilla potatis. Hon blev glad. Rut kunde laga mat riktigt gott, och hennes måltider var aldrig tråkiga. Linnea kunde inte detsamma, men hon var glad för både barnen och svärmodern.
“Olle, nu när vi har en barnvakt, kan vi gå ut en kväll. Vi har inte varit ute på evigheter”, föreslog Linnea.
Förr skulle hon aldrig lämna barnen med någon annan, hon litade inte på främlingar. Men nu var det mormor.
“Självklart, gå ni”, sa Rut. “Ni har varit instängda länge. Allt kommer gå bra här. Vad behöver jag göra?”
“Bara det vanliga – mata dem, bada dem och lägga dem”, sa Linnea.
Olle och Linnea gick. Kvällen var underbar – de promenerade i parken och gick på ett fik. Musiken var live, och de dansade till och med.
“Olle, så härligt! Jag har inte haft roligt på länge, bara barn, barn, barn. Men det här är fantastiskt. Det är faktiskt bra att din mamma flyttade in”, sa Linnea.
Olle var nöjd. I början hade han varit orolig att hans fru och mor inte skulle komma överens.
På jobbet brukade killarna klaga på sina svärmödrar eller att deras fruar inte talade med dem. Alla hade sina problem. Som hans mor brukade säga: “Var hus har sina små spökenDe kom hem vid elva och hörde plötsligt Rut skrika från vardagsrummet: “Dö, försvinn, du klarar dig inte!” – och då förstod de att deras lugn och ro kanske inte skulle vara så lugn och ro ändå.
