SAGAN OM EN BONDE
Det var en gång en bonde. En helt vanlig sådan. Inte rik. Ett gammalt hus, en massa djur. Två kor, tre getter, tre ankor. Ett tiotal höns som gav honom ägg och en bit åker.
En hyfsad bit mark. Där odlade han lite majs, lite potatis, ibland fan vet vad. Bara för att överleva. Två kor, tre getter, tre ankor, höns, hunden Bella och två katter.
Och alla, förresten, ville ha mat. Och han själv gillade att smaska lite också. Javisst.
En gammal traktor i ladugården och lite redskap för sådd och skörd. Och hans djur *älskade* honom. Varför? För han behandlade dem som familj.
Han pratade med dem och delade sin sista mat. Japp. Om någon blev sjuk, tog bonden in dem i huset och skötte om dem. Som sitt eget barn.
De andra bonderna i trakten skrattade åt honom.
De tycke han borde sälja alla till slakt. Då kunde han få pengar och köpa ny traktor. Sluta mata den här skocken.
Spara lite av skördepengarna. Kanske till och med… någon kvinna skulle lägga märke till honom då, för annars… Vem vill ha en sådan fattiglapp?
Men han blev inte ledsen. Log bara och svarade:
“Nej, jag kan inte. De är ju min familj.”
På krogen där alla bonderna brukade samlas på helgerna för ett glas tog de orden som ett skämt.
Folk drack, spelade lite biljard och dansade.
Det fanns ett band som spelade riktigt bra country. Gammal stil. Och bonderna, bondhustrurna, servitriserna och alla andra…
dansade.
Åh, så fantastiskt det såg ut! Men bonden vågade aldrig delta.
Han hade inte ens nya stövlar. Köp några ordentliga, äkta cowboystövlar, liksom, som alla andra.
Men en servitris tittade på honom ibland. En sådan där snäll, lugn man med väldigt varma, glada ögon. Hon försökte några gånger dra ut honom på dansgolvet, men…
Bonden blev röd som en tomte, gömde fötterna under bordet i sina slitna kängor och muttrade något i stil med:
“Ursäkta fröken… druckit lite för mycket i dag, huvudet snurrar.”
“Varför ljuger han hela tiden?” muttrade servitrisen. “Han har ju bara druckit *ett* glas.”
Nåväl, en av bonderna förklarade läget.
Han har ett gäng djur hemma som han knappt har råd att mata.
“Vi har sagt till honom hundra gånger – sälj dem till slakt! Då blir det lättare.”
“Och han då?” undrade servitrisen.
“Han är dum i huvudet”, svarade bonden. “De är min familj”, säger han.
En av bonderna skrattade och försökte sedan smeta servitrisen med en kyss. Men servitriser i Småland, mina vänner, är fanimej tuffa.
Med ett högerkross skickades bonden rakt i golvet. Vilket skapade jubel på krogen.
Jovisst.
Och servitrisen började se på bonden med helt nya ögon.
Försökte ge honom gratis hamburgare.
Han blev röd, stammade och tackade nej.
För fan vet vad som hände här. Kanske olycklig kärlek, eller tvärtom.
Ömsesidig kärlek, men han trodde han var en börda för alla. En fattig bonde som knappt kunde föda sitt eget husdjur.
Inte direkt imponerande.
Nåväl, så kom såddagen.
Och hans djur följde efter traktorn och gav honom moraliskt stöd, ja.
Och hunden Bella tog han ibland med till krogen. Gömd under border matade han henne med de där gratis hamburgarna.
Själv åt han inte. Men henne matade han, ja.
Servitrisen såg på och visste inte hur hon skulle reagera. Antingen spotta på honom och hitta någon bättre, eller…
börja gråta.
Och sätta sig i knät på honom mitt framför alla. Krama om honom, pussa honom och fråga rakt ut:
“Tänker du nånsin låtsas om mig? Matar Bella men vill inte pussa mig?”
Och vid den tanken blev servitrisens ögon fuktiga, och hon suckade drömmande.
Ingen vet hur det här skulle sluta, om det inte en kväll…
när bonden satt på en bänk på gården, omgiven av sina djur…
blev dålig. Riktigt dålig.
Hjärtat knöt sig. Det är tungt att bära allt själv.
Bonden stönade, tog sig för bröstet och föll.
Alla djur samlades genast runt honom. Skrik, pip, skäll, bräkande, mjölkande…
Men bara hunden Bella lyssnade noga på husbondens hjärta.
“Tyst!” skällde hon. “Tyst allesammans!”
“Det är illa. Hjärtat slår svagare och svagare”, sa Bella. “Han måste få hjälp nu. Jag vet var vi ska. Den där krogen där vi brukade gå ibland. Jag springer dit och hämtar hjälp. Och ni…
ni stannar hos honom.”
Och Bella sprang för livet mot den välbekanta krogen där hon brukBonden och servitrisen levde lyckliga i alla sina dagar, omgivna av ett gäng glada djur, ett välmående lantbruk och, när allt kom omkring, precis tillräckligt med kärlek för att göra livet lättare.
