PÅ KAFÉN VID UNIVERSITETET
Ingen på institutionen kunde ana, eller skulle tro, att Lotten Margareta Andersson hade en man som var notorisk alkoholist. Det var hennes sorgliga hemlighet och tunga börda.
Lotten var en respekterad docent och prefekt. Kollegerna såg upp till henne – en framgångsrik, kompetent kvinna i alla avseenden. Och varför inte? Hennes man, Bengt, hämtade henne ofta vid universitetets trappa, arm i arm, som den perfekta gentleman.
“Åh, Lotten, vilken lycklig kvinna du är! Din man är så omtänksam, välklädd och charmig”, suckade de yngre lärarkollegorna avundsjukt.
“Ja, ja, avundas inte”, fnös Lotten, medan hon inombords räknade sekunderna tills illusionen skulle krackelera.
För bara hon visste vad “gentlemannen” gjorde när han kom hem. Bengt drack sig redlös, släpade sig hem senare än midnatt, oförmögen att hitta nyckelhålet. Han ringde på, föll ihop i hallen och somnade som en stock. Lotten släpade in honom under stönanden (“Herregud, när slutar du? Jag orkar inte mer…”), slängde en filt över honom (så han inte skulle frysa) och återvände till sin avhandling – först doktorand, sedan professor. Hon lämnade alltid en liter vatten bredvid honom. Annars skulle han väcka hela huset med:
“Lotten! Vatten! Vaaaaatten!”
På morgonen klämde hon sig förbi den snarkande Bengt i hallen, stängde dörren om honom och gick till jobbet, där hon sådde kunskap och visdom. Så kunde det pågå i veckor, månader…
Och så, en dag, stod Bengt plötsligt nykter vid universitetstrappan igen – nypressad, rak och leende. När Lotten kom ut omringad av kollegor, skyndade han fram, pussade henne på kinden och frågade:
“Hur var dagen, älskling?”
“Bra, Bengt. Nu går vi hem”, suckade Lotten, och kollegorna följde det förtjusande paret med avundsjuka blickar.
“Vilken tur Lotten har…”
Men så fort dörren stängts hemma, tystnade Lotten. Hennes tystnad var hennes hämnd. Bengt hatade det – men med åren lärde han sig leva med det. Han följde henne hem och försvann sedan “på ärenden”. Drack gjorde han fortfarande.
De hade varit gifta i 28 år. Kärleken hade en gång varit brinnande, evig. Sedan flög den iväg som fjädrar ur en kudde – omöjliga att samla ihop igen.
I början av äktenskapet försökte de få barn utan framgång. Lotten kände sig misslyckad. Till slut föddes sonen Emil. För Lotten blev han livets mening.
Pengarna räckte inte till barnet. Bengt lade allt ansvar på Lotten, medan hans enda uppgift var att gömma spriten och dricka i smyg.
Lotten var för utmattad för att märka det genast. Hon var ung och naiv. När hon hittade en flaska vodka på balkongen, frågade hon:
“Bengt? Vems är det här?”
“Gissa”, flinade han.
Därefter följde gräl, tårar, löften – och sedan samma visa igen.
Åren gick. Bengt fick och förlorade jobb, allt på grund av sitt drickande. Lotten tänkte inte skilja sig. Hon kom ihåg mammas ord:
“Första mannen är från Gud, den andra från djävulen. Behåll den du har. Han är i alla fall pappa till ditt barn.”
Så hon stannade. Klättrade i karriären. Vande sig vid skådespelet “Bengt på fylla”. Hon tyckte synd om honom – men inte mer. Kärleken var borta.
Hennes tröst var Emil. Han växte upp till en snygg, populär kille. Första kärleken vid 14, andra vid 19, tredje vid…
Han var lite för kärlekskrank. Lotten blev orolig. När hon än började tycka om en flickvän, bytte Emil till en ny. En stannade i fem (!) år. Ida. Lotten kallade henne “svärdotter”. De bodde alla tillsammans: Bengt, Lotten, Emil och Ida. Lotten drog hints om barnbarn.
“Ni borde gifta er. Det är på tiden.”
Ida ryckte på axlarna:
“Jag är redo, men Emil drar ut på det…”
En dag kom Lotten hem – och Idas saker var borta.
“Var är Ida?” frågade hon Emil på kvällen.
“Vi är inte ihop längre. Här är Mimmi”, sa Emil och presenterade en 18-åring.
Lotten var rasande. “Varför? Ida älskade dig! Jag släpper inte in er!”
Emil och Mimmi gick, förolämpade.
Lotten sörjde Ida. Fem år var ingen kort tid. Vad ville Emil egentligen? “Herregud, vilken kvinnokarl. I alla fall dricker han inte som sin far”, tröstade hon sig.
En månad senare kom Emil hem – ensam.
“Var är din senaste kärlek?” frågade Lotten torrt.
“Hon sa att jag var för gammal för henne”, skrattade Emil. Sedan kom sanningen:
“Ida har två barn. Hon åkte varje månad för att besöka dem. Hennes ex berättade det. Han väntar fortfarande på henne.”
Lotten blev chockad. “Stackars Ida… Hjärtat vill vad det vill. Men barnen får lida.”
“Hon är fortfarande en bra människa”, skämtade Emil.
Ett år senare dog Bengt av leverskador. Han bad om förlåtelse på dödsbädden.
På kyrkogården viskade Lotten till Emil:
“Han tog år av mitt liv. Men vet du vad? Jag skulle uthärda det igen, bara för att få se honom stiga upp ur graven. Sådan är kärleken…”
Hon grät öppet, lade blommor på den nya graven. Emil tog hennes arm, och de gick hem under tystnad.
På jobbet tyckte alla synd om Lotten. Hon erkände till slut: “Jag är ensam. Emil har sitt eget liv. Jag önskar jag fick ta hand om ett barnbarn…”
Ännu ett år gick. Lotten gick i pension. Saknade ändå när Bengt hämtade henne på jobbet.
Nyårsafton. Lotten satt ensam framför TV:n. Granen var pyntad, på bordet stod sill, köttbullar och champagne.
“Kanske Emil hälsar på…”
Plötsligt ringde det på dörren. Emil hade ju egen nyckel… Vem kunde det vara?
Hon tittade i titthålet.
“Ida!”
Lotten slängde upp dörren, kramade om henne – och såg sedan en liten flicka bredvid henne.
De åt, drack te. Ida bad att få lägga barnet. När flickan sov, såg Lotten plötsligt – Emil. Hans exakta miniatyrkop”Välkommen hem, lilla Veronika,” viskade Lotten och strök sin oväntade lilla lycka över håret, medan nyårsraketerna exploderade utanför och lyste upp en framtid hon aldrig trott skulle bli hennes.
