—Vad händer nu? frågade Olesia oroligt, mer för sig själv än för sin älskade.
—Vadå? Jag skickar över friare. Vänta bara, svarade killen likgiltigt.
…Olesia kom hem från mötet (som senare skulle vända hennes liv upp och ner) gladlynt och mystisk. Hon berättade i detalj för sina två yngre systrar om träffen med Björn.
Systrarna visste att Olesia var vansinnigt kär i honom. Björn hade lovat att gifta sig med henne på hösten, efter det viktiga åkerarbetet.
Och nu, efter deras heta möte i höskullen, var han tvungen att fria.
Men… Åkrarna var rensade, skörden låg i ladan, nyår närmade sig—och inga friare syntes till.
Olesias mamma, moster Greta, märkte förändringar hos sin äldsta dotter. Olesia, annars så glad, blev dyster och tyngre på ett ojämnt sätt. De pratade uppriktigt. Efter Olesias bittra bekännelse ville moster Greta se den eventuelle “svärsonen” i ögonen. Och samtidigt fråga: hade friarna gått vilse någonstans?
Hon gick utan vidare till grannbyn (där Björn bodde). Där möttes hon av hans mor, som inte visste något om sonens liv eller handlingar. Moster Greta sa vad hon tyckte, och båda kvinnorna vände sig mot Björn. Men han svarade bara:
—Hur ska jag veta vems barn Olesia väntar? Det finns många pojkar i byn. Ska jag ta ansvar för allas ungar?
Moster Greta var rasande…
När hon lämnade huset för gott, väste hon bara:
—Må du, din usling, gifta om dig hela livet!
Kanske nådde hennes ord himmelens kansli. Björn gifte sig senare fyra gånger…
Olesias ansikte sa henne att mötet mellan mödrarna inte gått bra. Moster Greta varnade sina döttrar strängt:
—Inget till er far! Vi löser det själva.
Olesia, du åker till Malmö till släktingarna. När barnet kommer lämnar du det på barnhemmet. Annars kommer byns kvinnor att tissla och tassla i evighet. Vi får se sedan. Gud give att allt ordnar sig. Ack, flickor, synden är söt, men folket är färdigt…
Moster Gretas man var byns intellektuella. Byns invånare kallade honom alltid vid för- och efternamn. Dennis Valter var lärare. Sträv och rättvis. Alla respekterade honom, kom för råd, bad honom avgöra tvister.
Och nu—hans egen dotter med ett barn i famnen! En skam för hela byn!
Detta fick moster Greta inte tillåta. Därför skickade hon sin skuldtyngda dotter till släkten. När mannen frågade, svarade hon:
—Låt Olesia åka till stan och arbeta. Hon är ju inte liten, redan tjugo.
Hon höll noggrannare uppsikt över de yngre döttrarna (alla ungefär lika gamla).
Men kunde man hindra dem? Snart åkte dottern Stina till Göteborg för skolplacering, och den yngsta, Evelina, till Stockholm.
…I byn ekar varje ord. Så småningom nådde ryktena Dennis Valters öron. Från sina egna elever fick han veta att hans egen familj var i oordning.
Man kan inte stänga munnen på andra… Dennis Valter gav sin fru ett oväntat utskällning.
—Hur kunde du? Lämna barnet på barnhem? Din första barnbarn! Se till att jag får se flickan i vårt hem snart!
Moster Greta hade inte väntat sig detta. Fast hon gråtit det senaste året. Visste att barnbarnet var inskriven på barnhem. Vågade inte besöka henne. Var rädd för sig själv, för blodets lockelse… »Dottren åt bären, men modern fick sura uppstötningar«, sörjde hon.
…Snart hämtade moster Greta och Olesia hem barnet. Flickan fick namnet Annika. Hon visste inte sin familj det första året. Denna synd skulle Olesia bära livet ut. Vad Annika än gjorde (och det var mycket), tog Olesia det tålmodigt.
Både farfar Dennis, farmor Greta och Olesia deltog i uppfostran. Ofta mindes Olesia sitt sista möte med Björn. Bedövande doften av torrt hö och söta, långsamma stunder av villrådig kärlek i höskullen… Olesia älskade Björn fortfarande. Han skämde ut henne, lurade henne, brände hennes själ… Ack, denna förbannade kärlek! Kärlek är inte en potatis—man kan inte slänga ut den genom fönstret…
Och så blev Olesia ensamstående mamma. I Annika såg hon Björns drag. Karaktären liknade hon också. En busig flicka. Olesia levde som i dimma. Inget gladde henne. Inte ens skrattretande Annika. Ack, utan far…
När Olesia fyllde tjugofem, började hennes fosterbror Fredrik uppvakta henne. De hade nästan växt upp tillsammans. Moster Gretas syster gifte sig en gång med en änkling med tre barn. Fredrik var en av dem. Alla bodde i samma by.
Olesia motvilligt tog emot hans uppvaktning. Ensam med barn var svårt. Och hon var fortfarande ung. Fredrik skulle vara en bra make, men Annika… Hur skulle han behandla henne? Naturligtvis visste han allt om Olesias olyckliga kärlek. Men han avgudade Olesia sedan barnsben. Han skulle ta henne även med tre barn, ännu mindre Annika… Om hon bara ville…
…De höll en högljudd lantlig bröllopsfest. Fredrik och familjen flyttade till Stockholm för att bygga ett nytt liv. Bort från nyfikna blickar. För nu hade denna unga familj en skör hemlighet.
Snart födde Olesia dottern Lova. För Fredrik var båda döttrarna hans. Han adopterade Annika direkt. Skiljde aldrig mellan systrarna.
Han levde och andades för sin familj.
Olesia visade sig vara en bra hustru, mor och hemmafru. Fredrik gav henne livet tillbaka, helade hennes brustna själ. I deras hem rådde frid och förståelse.
…Tio år susade förbi.
En sommar vistades Annika, Lova och fyra andra barnbarn hos farmor Greta.
Farmor Greta var lycklig och stolt gick hon genom byn. Tre döttrar gifta, alla med barn. Tre dottersöner och tre dottredöttrar.
En dag städade en barnbarn i ett försummat skrubEn dag städade en barnbarn i ett försummat skrub, men hittade ingenting—och kanske var det bäst så, för vissa hjärtans hemligheter är bättre kvar i mörkret.
