**OM KÖTTBULLAR**
Jag vet inte hur det är för andra ensamma kvinnor, men till mig verkar allt möjligt skumt folk dras. Igår kväll, till exempel, låg jag i sängen och suckade. Jag hade läst för mycket nyheter, ätit för många köttbullar och lidit av hela min själ, kort sagt.
Plötsligt hörde jag någon gnälla svagt bakom garderoben. En tunn, ynklig röst.
“Löss kanske?” tänkte jag. “I Paris skrev de om en riktig lusepidemi. Har den nått Umeå också? Trötta, antar jag.”
Efter tio minuter slutade “lössen” gnälla och började skrapa mot golvet.
“Nu reser jag mig och ger dig en smäll,” ljög jag.
Efter en tallrik köttbullar orkar jag inte resa mig. Om jag måste kissa på natten får jag väl rulla mig dit.
“Slå mig inte,” bad “lössen” artigt.
“Talandes,” tänkte jag genom köttbullsdimmorna. “Så inte löss. Då är det grannen som blivit tokig. Å andra sidan, vem är inte tokig nuförtiden? Okej, jag. Jag har inget att bli tokig av, men andra människor lider.”
Sedan slutade “lössen” skrapa, och i halvmörkret smög något lurvigt och långt mot mig. Synen är inte min starka sida, så jag kisade och försökte lista ut tre saker: Var köttbullarna det perfekta sömnpillret, och sov jag redan?
Var det tre öron eller tre horn? Varför har vi en sådan lång, oanmäld granne i trappuppgången? Jag skriver ner alla långa i min lilla anteckningsbok, jag har en samling.
“Sture Andersson?” försökte jag identifiera främlingen.
“Kallt,” svarade jätten och smällde genast pannan i taklampan. “Ajjj!”
“Vem är du då?”
“Morfar Pär,” fnissade den långa varelsen och sträckte ut sina svarta, långa klor mot mig. “Buuuu!”
“Jag målar naglarna svarta på Halloween också. Är det gel eller dina egna?”
“Mina egna,” muttrade den långa.
“Bekvämt måste det vara att nosgräva med sådana klor.”
“Förstår inte! Är du inte rädd?”
Han lutade sitt läskiga ansikte nära mitt, och då såg jag att han hade tre öron. Två på sidorna och ett konstigt ett vid tinningen, mer som en stor bula.
“Jag måste lämna in en bok i veckan, och jag har bara skrivit tre sidor. Sen har jag bolån och skilsmässa. Jag är en vuxen kvinna, förlåt. Du får skrämma mig med vad du vill, dra på med fläskläppar.”
“Våra säger att du inte skrek ens som femåring. Du träffade en med pissburken. Hans huvud pekar fortfarande åt fel håll.”
“Varför kom du hit då?”
“Det är mysigt hos dig.”
“Det är köttbullarna. Vill du ha?”
“Ja.”
“Då får du hämta själv, jag orkar inte resa mig.”
Den läskige gästen for som en svart skugga in i köket och kom tillbaka med te (han hällde i min favoritmugg!), köttbullar och smörgåsar. Och i munnen höll han ett äpple. Precis som jag, fast med tjockare hår.
“Vhsch?” räckte han mig tallriken.
“Va?”
“Jag frågar om du vill ha? Ta för dig, jag tog mycket.”
“Gärna, men det går inte.”
“Du ser ut som en boa i glasögon, så mycket som du tar.”
“Tack för komplimangen. Lägg dig här.”
Jag flyttade på mig, och vi låg en stund tillsammans. Det var skönt. Natt, smaskande, doften av köttbullar. Vad mer behövs för lugn i själ och kropp?
“Vill du inte gå till grannen på tredje våningen? Hon är gammal, hon behöver inte mycket.”
“Jag var hos henne igår. Hon kastade en pall på mig.”
“Så där fick du bulan?”
“Japp.”
Och vi låg en halvtimme till, var och en suckande över sitt.
Jag kanske borde ansöka till dem. Det måste vara fantastiskt att flacka mellan lägenheter och äta gratis köttbullar. Bara att ha något hårt på huvudet. En kastrull, kanske.
