– Mormor, vi kommer inte kunna komma på din jubileumsfest imorgon, förlåt oss, – sa Anton i telefon kvällen innan, make till barnbarnet Lovisas.
– Anton, vad har hänt? – undrade den ängsliga Ingrid Margareta.
– Mormor, Lovisa blev precis inlagd på BB. Hon kunde inte vänta till din jubileumsdag, ville ge dig en tidig present, men barnet är inte fött än. Jag ringer från sjukhuset, – berättade han med blandad oro och glädje.
– Herregud, Anton, vilken glädje! Jag blev så rädd när du ringde så här sent. Tack för att du berättade. Jag ska be till Gud att allt går bra med Lovisa och mitt barnbarn. Ring så fort barnet är fött, även om det är mitt i natten – jag kommer inte kunna sova ändå.
– Självklart, mormor.
Två timmar senare ringde Anton igen, denna gång överlycklig:
– Mormor, här är din födelsedagspresent – barnbarnet Hugo. Lovisa mår bra. Så fira ditt jubileum utan oss.
– Tack, Anton. Kram om Lovisa, hon är modig.
Ingrid Margareta fyllde sextiofem år. Inte många skulle komma. Hennes andra dotter med make och son, ett annat barnbarn, och hennes gamla arbetskamrater Elin och Birgitta, som hon känt sedan ungdomstiden.
För sju år sedan begravde hon sin man Håkan. De levde ett lyckligt liv, men ödet ville annorlunda. Hjärtat sviktade, innan han ens hunnit gå i pension. De uppfostrade dottern Agnes, gav henne en bra utbildning, och nu bor hon med sin man i Göteborg.
Själva bodde hon och Håkan i en mindre stad. En stor arbetsplats dominerade orten, och nästan alla jobbade där. Även Ingrid och Håkan. De träffades på arbetet. Han var en ung ingenjör, ståtlig och vänlig. La märke till Ingrid, den skrattlystna och vackra flickan, i lunchrummet. När hon gick ut med Birgitta, stannade han henne vid dörren.
– Hej, jag heter Håkan, men kalla mig Hakke om du vill. Vill du lära känna mig?
– Ingrid, – svarade hon blygt och sänkte blicken. Röda kinder avslöjade hennes intresse.
– Vackert namn. Får jag vänta på dig efter jobbet?
– Gärna, – log hon.
Senare stod han redan där när hon slutade. Han skyndade fram.
– Ska vi gå på bio eller ta en promenad i parken?
– Promenad. På bio kan man inte prata, – skrattade hon.
– Var jobbar du?
– På ekonomiavdelningen. Jag är nyexad. Och du?
– Nybliven ingenjör. Började nyligen här. Tog jobbet eftersom jag gillade staden.
– Jag växte upp här. Återvände efter universitetet.
De fortsatte träffas, blev kära. En dag kom han hem till henne med blommor till modern och en fin whisky till fadern.
– Tack, Håkan, men du behövde inte, – sa modern när han satte sig vid bordet.
– Man kommer inte till någon tomhänt, – log han.
Föräldrarna tyckte genast om honom. Han berättade om sin bondbakgrund, sina föräldrar och bröder. När han gick senare, inte för sent för att vara artig, log Ingrid.
– Du vann dem snabbt.
– De är underbara.
När de gifte sig, kom hans släkt med landsortsgåvor: kött, ost, smör, ägg. Ingrids mor stirrade.
– Så mycket!
– Era män behöver mat, – skrattade svärmor.
De bodde tillsammans i det stora familjehemmet. Föräldrarna dog, men hon och Håkan stannade kvar. Tills han också gick bort.
Åren gick. Ingrid gick i pension. Nu var hon sextiofem. Först saknade hon Håkan djupt. Nu grät hon sällan, men saknaden fanns kvar.
Jubileet firades i liten krets. Dottern och svärsonen åkte snart hem. Elin och Birgitta stannade längre, men inte mycket. När hon stod ensam igen, såg hon en rostig Volvo. En man stod lutad över motorhuven med en ficklampa.
– Ursäkta, kan du hålla lampan? Annars kan jag inte laga den ikväll.
Hon hjälpte, men bilen startade inte. Han suckade.
– Jag får sova här. Ringer min kompis Viktor imorgon.
Hon gick in. Men när hon såg honom ensam i bilen, gick hon ut igen.
– Du kan sova hos mig.
Han var tveksam men tackade ja. Inne upptäckte han festresterna.
– Var det här fest?
– Mitt sextiofemte.
Han smög ut och kom tillbaka med en stor burk honung.
– Grattis. Den var till Viktor, men han kan vänta.
De satt länge, skrattade, pratade. Hon bäddade åt honom. Förvånande nog somnade hon direkt.
Nästa dag var han och bilen borta. Bara honungen kvar.
Men mitt på dagen knackade det på dörren. Där stod han med blommor, champagne och choklad.
– Jag kunde inte låta bli, – log han.
Tre år senare bor de tillsammans i hennes hus. Nära hans vän Viktor har de en liten stuga och bikupa nu. Där arbetar de, skrattar.
Ingrid Margareta trodde aldrig hon skulle hitta kärlek igen. Men livet gav henne en andra chans. Nu är hon lycklig.
