Fem dagar före nyår fick Lina en sådan dos av förolämpningar, besvikelse och förnedring att hon knappt kunde samla sig. Och det var bara för barnens skull som hon lyckades – hon ville inte förstöra deras feststämning.
Martin hade på senaste tiden varit otillfredsställd med allt och alla. Ingenting hans fru gjorde eller barnen sa var bra nog. Han började skrika på dem, till och med Anton, som var nio år, frågade sin mamma:
“Mamma, varför är pappa så arg hela tiden?”
Dottern Elin, som precis börjat första klass, kanske inte märkte det, men hennes storebror uttryckte klart och tydligt sin oro.
“Anton, bry dig inte, pappa har haft jobbigt på jobbet. Han kommer hem trött och irriterad. Jag ska prata med honom,” svarade Lina och tryckte sonen intill sig innan hon gav honom en puss på hjässan.
Lina märkte att Martin inte kunde hålla sig. Något var på tok – han var tankspridd, arg utan anledning, till och med på barnen när de lekte högljutt. Förr brukade han ju själv ställa till med livad lekslag i hela lägenheten, medan Lina fick lugna ner alla.
Den här gången rusade Anton och Elin runt i lägenheten, fulla av energi.
“Sluta springa som yra höns, annars får ni straff!” morrade Martin, och barnen stelnade till av hans tonfall.
Båda försvann snabbt in i sitt rum och stängde dörren efter sig.
“Martin, vad är det som händer? Kan du inte säga till dem på ett snällare sätt?” undrade Lina när hon såg barnens skrämda blickar.
“Ingenting,” svarade han lika burdust.
“Ljug inte, det här är inte första gången. Du märker väl själv att du tar ut all din ilska på oss. Vad har vi gjort för fel?”
Lina förväntade sig inte den reaktion som följde och ångrade nästan att hon börjat prata om det. Men sedan tänkte hon: *Vad spelar det för roll, nu eller senare?*
Martin hoppade upp från soffan, tvekade lite, stod och vippade fram och tillbaka innan han till slut sa:
“Jag tänkte inte börja det här samtalet före nyår, men eftersom du envisas…”
“Varför skulle du vänta?” frågade Lina förvirrat.
“För att inte förstöra högtiden.”
“Och hur skulle du kunna förstöra den?”
“Lina, kan du inte…? Varför pressar du mig? Okej, jag har träffat en annan kvinna och blivit kär,” rabblade Martin snabbt, som om orden brände på tungan.
“Va? När? Skämtar du?”
“Nej, Lina, jag skämtar inte. Jag lämnar dig. Jag vill träffa barnen på helgerna. Jag kommer betala underhåll.”
Lina stod som förstenad. Hon öppnade munnen för att säga något, men Martin hann före.
“Jag säger det till barnen själv, berätta inget än.”
“Inte nu, snälla,” viskade Lina. Hon visste att det skulle krossa dem.
Hon nickade tyst och sjönk ner i soffan med hängande axlar, försökte smälta allt. Martin försvann in i sovrummet, hämtade en väska och började packa. Snart smällde ytterdörren igen.
“Jag har aldrig förstått hur det känns att bli lämnad,” tänkte hon. “Nu gör jag det. Det gör så ont, som om hela livet rasat. Och ändå måste jag ta mig samman, förklara för barnen.”
Hon kanske hade suttit kvar länge och grubblat över sin olycka, men då kom Elin springande:
“Mamma, har pappa åkt någonstans? Var är han?”
“Pappa? Han åkte på en plötslig affärsresa.”
“När kommer han tillbaka?”
“Jag vet inte, älskling.”
“Ska vi fira nyår utan honom?” Anton kom ut från rummet och tittade oroligt på henne.
“Ja, vi blir bara vi tre. Men det blir bra ändå – vi har gran, klappar, allt som vanligt,” sa Lina och försökte le lugnande.
Hon sov knappt den natten. Stressen gjorde sitt, och Martins ord ekade i huvudet: *Jag blev kär.* Hon ville inte acceptera det.
På nyårsafton tvingade hon sig upp, måste förbereda festen. Hon var mest rädd att barnen skulle ana något. Därför bestämde hon sig för att laga extra mycket god mat – i alla fall det kunde hon, hon var duktig på att laga mat och tyckte om det.
*Det får mig att tänka på annat,* tänkte hon. *Låt nyåret bli lika kul som vanligt. Barnen kommer inte lägga märke till något.*
Hon började laga mat, men insåg att hon behövde handla. När hon skulle gå ropade Elin:
“Mamma, vart ska du?”
“Bara till affären.”
“Jag följer med!” Elin rusade in för att hämta jackan.
“Mamma, köp chips,” bad Anton. “Jag stannar hemma. Elin, påminn mamma om chipsen!”
Elin nickade ivrigt.
Efter lunch gick barnen ut och lekte. Granen stod redan klädd, bordet i vardagsrummet var dukat med en fruktskål i mitten. Lina stod i köket när hon hörde Anton ropa:
“Mamma, kom hit!”
“Vad är det? Är ni tillbaka redan?” Hon gick ut i hallen och såg Anton hålla en liten svart kattunge med vitt prick i pannan.
Barnen stod där med blossande kinder och stora leenden.
“Nej, absolut inte,” sa Lina bestämt, men barnen tiggde med blicken.
“Snälla mammaaa,” gnällde Elin.
“Nej, jag sa nej. Var hittade ni honom? Han är smutsig.”
“Men om pappa säger ja?” sa Anton hoppfullt. Han visste att pappa älskade katter.
“Pappa är på affärsresa. Lägg en trasa i trapphuset, häll upp lite mjölk, så får han bo där.”
“Det är kallt där ute, han fryser!” protesterade barnen. “Vi ska tvätta honom, han blir ren!”
Lina stod fast. “Ingen långsinne inför nyår. Ut med honom. Punkt slut. Gå och tvätta händerna.”
Anton bar ut katten under tystnad. Barnen tvättade händerna och försvann in på sitt rum med sänkta huvuden. Lina kände sig skyldig, men hon ville inte ha en katt. Som om det inte räckte med att hennes man lämnat henne precis före nyår – nu skulle barnen dra hem en smutsig kattunge också.
När hon skulle mata barnen ringde det på dörren. Hon öppnade, och där satt katten och for sedan in i lägenheten som en blixt.
“Vart då?!” skrek Lina och mötte grannfrun Majas blick.
“Lina, lilla, din gäst ville in så jag ringde på. Han satt framför din dörr och jamade. Det är en bra omen – en katt som väljer er.”
Barnen skrattade och försökte fånga katten, som gömde sig under soffan.
“Tro mig, Lina, en kattunge vid nyår är en lyNär midnatt närmade sig och familjen skålade under granen, sträckte sig Svarten – som de nu kallade honom – upp och nappade försiktigt tag i en julskinka, precis som om också han ville fira att året tagit en oväntad men lycklig vändning.
