Mamma älskade skådespelerskan Ingrid Bergman, så hon gav dottern samma namn.
Pappa lämnade dem när Ingrid var åtta år. Livet blev svårare, men slutet på de dagliga grälen var en lättnad. Ingrid var gammal nog att förstå varför hennes föräldrar bråkade.
Mamma skrek att pappa inte kunde låta bli att flörta med varenda kvinna. Vad Ingrid inte begrep var hur unga, vackra kvinnor kunde vilja vara med honom när de visste att han hade fru och dotter.
“Jag står inte ut med dina ogrundade anklagelser. Hellre är jag med vännerna än med dig,” röt pappa och smällde igen dörren.
Ingrid var glad när pappa inte var hemma. Då grät inte mamma, och ingen skrek. Pappa brydde sig ändå inte om henne. Han jobbade sent och var borta med kompisarna på helgerna.
En gång bråkade de så häftigt att tallrikar krossades.
“Du bryr dig inte om oss, om din dotter. Du överger inte bara mig, utan henne med. Allt du tänker på är andra kvinnor…”
“Då kan jag ta henne med mig,” svarade pappa.
“Och din nya fru kommer inte ha något emot det? Hon har redan en son som hon inte kan kontrollera, en riktig buse…”
Ingrid satt i sitt rum och höll för öronen. Hon var rädd. Sedan blev det tyst. När hon tog bort händerna vågade hon inte gå ut. Till slut kom mamma in med svullna ögon.
“Var du rädd? Det behöver du inte vara.” Mamma kramade om henne.
“Var är pappa? Har han lämnat oss? För en annan tant?”
“Hörde du allt? Förlåt, jag glömde bort dig. Vi klarar oss, eller hur? Vill du ha te och kakor?”
Ingrid nickade. Mamma städade upp i köket och kom sedan tillbaka. När Ingrid smög ut såg hon mamma sopa upp skärvorna medan hon grät.
På sommarlovet skickades Ingrid till farmor, pappas mamma. Farmor var snäll mot dem och skällde ut sin son. Ingrid saknade mamma, men farmor sa att mamma behövde tid för att hitta en ny, bra man.
“Jag vill bara ha mamma,” envisades Ingrid.
I slutet av augusti hämtade mamma henne. De omfamnade varandra länge. Farmor skickade iväg Ingrid för att packa och sa sedan till mamma:
“När tänker du berätta för henne?”
“Snart. Tack för hjälpen,” sa mamma undvikande.
“Jag vill inte stanna! Jag vill hem med mamma!” skrek Ingrid och rusade in.
Hon förstod inte, men blev skräckslagen att mamma skulle lämna henne hos farmor. Men de åkte hem. Nu log mamma oftare, och Ingrid blev glad av det.
En dag kom mamma hem med en man som hette Olof. Han gav Ingrid en låda choklad. Mamma sa att han skulle bo hos dem nu.
Några skolkamrater hade styvpappor. Vissa var snälla och köpte presenter. “Bättre än min riktiga pappa!” sa Linnea. Men Elin såg sur ut – hennes styvpappa var sträng och köpte inget. Ingrid var rädd att Olof skulle bli likadan. Men han köpte glass och var snäll, och mamma såg lycklig ut. Ändå höll Ingrid sig undan.
Livet förändrades inte mycket, förutom att bråken upphörde. Mamma läste inte lika ofta godnattsagor längre.
“Du är stor nu, läs själv. Sov gott.” Ljuset släcktes och Ingrid hörde dem prata i köket.
En dag frågade mamma om Ingrid ville ha en lillebror eller lillasyster.
“Ingen,” sa hon.
Men ett halvår senare kom lillasystern Elsa, som skrek dag och natt. Mamma kramade om henne ständigt. Ingrid blev svartsjuk.
“Mamma älskar dig, men Elsa är liten och behöver mycket uppmärksamhet,” sa Olof.
Ingrid betraktade sin lillasyster men kände ingen band. Bara mamma betydde något. Men ingen frågade barn vad de ville.
När Elsa växte upp bad mamma Ingrid att leka med henne. Då vaknade en syskonkärlek i Ingrid. Det var roligt att känna sig vuxen.
Sen dog Olov plötsligt i sömnen. Läkarna sa att en blodpropp fastnat i hjärtat. Mamma sörjde djupt. Men en händelse väckte henne ur bedrövelsen.
När Elsa föll från en gunga och slog sig blodig sprang Ingrid hem med henne. Mamma panikade och började läka såret. Elsa ljög och sa att Ingrid knuffat henne. Mamma skällde ut Ingrid, som låste in sig och grät.
Efter det ignorerade mamma Ingrid. Hon förstod att mamma älskade Olof, och Elsa var allt som fanns kvar av honom. Men Ingrids pappa hade svikit dem, och mammas bitterhet träffade även henne.
Ingrid kände sig övergiven. När hon berättade det för mamma fick hon svaret:
“Du är stor nu, din pappa lever. Men Elsa är föräldralös.”
“Vilken pappa? Jag har inte sett honom sen han lämnade oss! Han betalade bara underhåll!”
Det hjälpte inte. Mamma delade sorgen med Elsa och såg bara henne.
Så Ingrid flyttade hemifrån med sin pojkvän Erik. Mamma verkade nästan lättad.
Erik jobbade och studerade. När Ingrid hälsade på tog mamma med sig presenter till Elsa. Hon ställde korta frågor men väntade inte på svar – hon pratade bara om Elsa.
De gifte sig när Ingrid väntade tvillingar. De köpte en bostadsrätt. Med två små pojkar hann hon inte besöka mamma ofta, och mamma sökte henne inte.
En dag ringde hon och klagade: Elsa struntade i skolan, kom sent hem…
Efter gymnasiet kom Elsa knappt in på lärarutbildningen.
“Lärare är ett bra jobb. Bra för när hon får barn,” sa Ingrid.
“Vad är hon för lärare? Hon röker och festar. Hennes pappa skulle ha sett till att hon skötte sig,” suckade mamma.
“Om min pappa inte lämnat oss hade det varit ännu bättre. Då hade Elsa aldrig funnits, och du hade älskat mig,” sa Ingrid bittert.
Mamma kallade henne egoist och slutade ringa.
Sen blev mamma sjuk. Läkarna hittade cancer. Ingrid började hjälpa henne. Men behandlingarna fungerade inte. Elsa syntes sällan.
“Hon har praktik… Hon är ung, ska hon sitta här med en gammal kvinna?” sa mamma.
“Hon borde vänta tills jag kommer. Tänk om du blev sjuk?” sa Ingrid.
Hon pendlade varje dag, medan Erik och pojkarna väntade hemma.
Mamma vägrade flytta till dem: “Vad händer med Elsa då?”
Elsa kom knappt hem. En gång sa hon rakt ut: “Det stinker mediciner och piss här.”
Mamma kunde knappt gå till toaletten. När hon misslyckades sa Elsa:
“Ta henne till dig om du gillar att städa upp piss.”
“Hon är din mamma! Det är din plikt!” sa Ingrid.
Hon ordnade hospicevård, men mMen när mamma dog och testamentet visade att lägenheten tillhörde Ingrid, insåg hon att kärlek inte mäts i uppmärksamhet, utan i de tysta uppoffringarna.
