**Koppel av motsättningar**
— Markus, vakna och ta Loke på promenad, jag är ingen robot! — Andreas Lundberg smällde handflatan mot köksbordet så att ofärdiga kaffekoppar skramlade. Köket luktade bränd rostat bröd, nybryggt espresso och en svag doft av hund. Ute fyllde aprilsolen panelhusgården där barn redan sprang på lekplatsen. Loke, en gyllen luden retriever med en söndertuggad leksak i munnen, låg vid dörren och stirrade sorgset på kopplet som hängde på kroken. Hans bruna ögon bönföll, men familjen var upptagen av gräl.
Markus, femton år gammal, satt hopkurad över telefonen där en skjutspel med vrålande motorer dånade. Hans trådlösa hörlurar dinglade runt halsen, och den svarta hoodien med texten “Game Over” var täckt av krossade chips från gårdagen.
— Pappa, jag gick igår! — muttrade han utan att lyfta blicken. — Låt Maja gå, hon slingrar sig alltid!
Maja, nittonårig student, satt vid bordet med laptopen. Hennes mörka hår var uppsatt i en slarvig knut, och mörka ringar under ögonen vittnade om nattliga studier inför sociologitentamen. Hon bar en urtvättad universitetströja.
— Jag? — fnös hon och tittade upp. — Markus, det var du som ville ha Loke, du får ta ansvar! Jag har inlämning imorgon, jag kan inte dra ut honom hela tiden!
Elin, deras mor, kom in i köket med händerna torkade mot en förkläde broderat med blåklockor. Hennes ljusa hår var rufsigt efter städningen, och rösten darrade av trötthet och irritation.
— Sluta skrika! — sa hon och ställde en stekpanna på spisen med fräsande smör. — Andreas, du lovade att gå med Loke på morgonen! Och ni barn har blivit odrägliga — skaffade hund och lämnade allt på mig!
Andreas, fyrtiofem år och ingenjör, lade ner den lokala tidningen där han läst om strejken på fabriken. Hans ögonbryn rynkades, och skäggstubben glänste i morgonljuset.
— Jag? Elin, jag åker till fabriken klockan sex! — morrade han. — Markus var den som tjata om Loke, han får ta hand om honom!
Loke, som om han kände stormen, gnydde och tappade leksaken — en nött gummianka. Svansen vickade svagt, men köket var nu en slagmark där hunden inte bara var en hund utan en symbol för kaoset i familjen.
På kvällen blossade grälet upp igen. Elin lagade middag: köttbullar fräste, potatis puttrade i kastrullen, och köket luktade stekt lök och dill. Loke låg vid dörren, hans sorgsna ögon följde kopplet som ingen rörde. Markus spelade tv-spel i vardagsrummet, skrik från racingspelet överröstade tv:n där Andreas tittade på fotbollsnyheter. Maja skrev uppsats på sitt rum, hörlurar dämpade oväsendet, och energidrycksburkar låg utspridda.
— Markus, har du gått ut med Loke? — ropade Elin medan hon rörde potatisen med en träslev.
Markus, utan att titta upp från skärmen där hans bil kraschade, mumlade:
— Näh. Maja kan gå, jag är upptagen.
Maja, som hörde sitt namn, stormade in i köket och slet av sig hörlurarna.
— Upptagen? — fräste hon. — Du har spelat hela dagen! Jag har deadline, uppsatsen ska in imorgon! Pappa, säg åt honom!
Andreas, som satt i soffan med fjärrkontrollen, suckade och gned tinningarna.
— Markus, gå ut nu. Det är din hund, — sa han utan att se upp.
Markus slängde kontrollen på soffan, kinder blossande.
— Min? Ni lovade alla att hjälpa till, och nu är det mitt fel? — skrek han. — Låt oss ge bort Lke, om ni inte bryr er!
Elin vände sig om, sleven klirrade mot kastrullen, och förklädet skakade.
— Ge bort? — flämtade hon. — Markus, du grät för att få honom för ett år sedan! Och nu vill du bara slänga honom? Ni är likadana alla — jag städar, lagar mat, sköter om Lke, och ni bara skriker!
Maja rullade med ögonen och knäppte armarna.
— Mamma, börja inte. Jag har plugg, det är inte mitt fel! Pappa, har du nånsin gått ut med honom?
Andreas reste sig, rösten ökade i styrka och överröstade tv:n.
— Maja, var inte oförskämd! Jag kommer hem klockan nio, ryggen knakar! Och allt ni gör är att skrika!
Då, trött på bråket, hoppade Lke upp, tryckte sig mot dörren och for ut i trapphuset — dörren stod på glänt sedan Majas matleverans. Familjen stelnade när de hörde hans skall och skrapande tassar.
— Lke! — skrek Elin och kastade sleven som träffade diskhon. — Markus, stängde du inte dörren?
Markus blev vit i ansiktet och hoppade upp.
— Jag? Det var Maja som gick ut efter pizza! — vrålade han.
Maja smällde handen i bordet, laptopen gungade.
— Jag? Du skyller alltid ifrån dig, din lilla gnällspik! — röt hon.
Andreas ryckte åt sig kopplet från kroken, jackan prasslade.
— Nog nu! Alla, leta efter Loke, fort! — befallde han.
Familjen rusade ut. Gården var full av kvällsljud: barn skrek på lekplatsen, bilar tutade, och någonstans skällde gatuhundar. Elin, i förkläde och tofflor, ropade på Lke med darrande röst, håret fladdrande.
— Lke! Loke, var är du? — skrek hon och kikade under bänkar och sopcontainrar.
Markus, i hoodie och gympaskor, sprang mot garagen, mobilen lyste som ficklampa i mörkret.
— Lke, kom! — ropade han, men halsen snördes samman. Han mindes hur han för ett år sedan hittat valpen i en kartong vid porten, våt och darrande, och bett för att få behålla honom med löftet att sköta allt själv.
Maja ringde grannarna med skakande händer.
— Hallå, moster Agneta, har du sett Lke? Nej? Okej, tack… — mumlade hon och gick mot lekplatsen.
Andreas, i arbetsjacka med fabrikslogga, kollade nästa gård med bister min, kängorna plaskade i pölarna.
— Fan, Elin, jag sa att en hund är ansvar! — muttrade han och kisade mot buskarna. — Var ska vi leta nu?
Elin vände sig om, ögonen glimmade under gatlyktan.
— Ansvar? Andreas, du slingrar dig undan allt! — röt hon. — Jag tar hand om allt, och du lever bara för fabriken!
Andreas stannade, rösten sänktes men hårdnade.
— Allt du? Jag jobbar hårt! KnFamiljen hittade till slut Loke gömma sig under en lekstuga, genomblöt men oskadd, och när Danil kramade honom för första gången på veckor visste de att de aldrig mer skulle låta kopplet hänga oanvänt.
