För mycket omtanke
Elin vaknade av doften av stekt lök och ett konstigt ljud. Rummet var mörkt, men bakom väggen slamrade kastruller och något bubblande hördes.
— Klockan sex på morgonen, på riktigt? viskade hon och drog på sig morgonrocken.
I köket, klädd i en röd förkläde med texten “Drottningen av köket”, stod svärmodern – Margareta. Hon vände flinkt köttbullarna i en enorm stekpanna samtidigt som hon sjöng “Den blomstertid nu kommer” med hög röst.
— God morgon, Elin! sa hon glatt utan att vända sig om. — Jag tänkte bjuda alla på köttbullar! Hemlagade! Utan bröd, så som Filip gillar dem!
— Filip sover, försökte Elin le. — Jag sov också. Det är lördag.
— Åh, kära du! Den som väcker solen får sova i skuggan! Jag har varit uppe sen fem, duschat, sprungit en sväng – motion, du vet, det är bra för hälsan. Sen tänkte jag – alla måste ju få mat!
Elin hällde långsamt upp kaffe åt sig. Medan hon tog en klunk stormade hennes egen mor – Birgitta – in i köket, klädd i yogabyxor med en yogamatta under armen.
— Elin, god morgon! Du har väl inte glömt? Vi ska på pilates idag!
— Birgitta, log Margareta med en antydan till gift, — är du redan tillbaka?
— Jajamensan! svarade Birgitta energiskt. — Jag sprang en sväng runt kvarteret, kollade var man kan köpa färska örter, och hittade en yogastudio! Förresten, Margareta, köttbullar på morgonen – det är lite väl. Vet du hur mycket fett det är i dem?
— Du kanske skulle smaka innan du kritiserar, sa svärmodern och tog ett steg framåt. — Det är kycklingbröst, inget fett. Filip har älskat dem sen barnsben, jag har stekt dem åt honom varje lördag.
— Men Elin äter inte stekt mat! sa Birgitta skarpt. — Hon har en känslig mage, jag har alltid lagat mat åt henne på ånga sen hon var liten.
Elin gömde ansiktet i händerna.
Det här var helvetet. Det svenska hemhelvetet.
På kvällen uppstod scen nummer två i badrummet.
— Varför ligger min tvättsvamp på golvet? skrek Margareta från badrummet.
— Kanske för att du knuffade ner alla andra med din? svarade Birgitta utan att blinka.
— Jag? Jag är noggrann! Det är dina sminkburkar som står överallt! Jag kan inte ens öppna toaletten för alla dina flaskor!
— Det är medicinska ansiktsörter!
— Det är skräp, Birgitta. Rent skräp!
Elin stängde laptopen. Det gick inte att jobba.
— Filip, sa hon lågt till sin man. — Vi måste prata.
— Inte nu, han viftade bort henne. — Jag har en turnering, vi är i finalen.
— Filip, Elin reste sig, — antingen pratar vi nu, eller så flyttar jag in i friggeboden.
Han pausade handkontrollen och suckade:
— Om vad?
— Om att det bor två kvinnor i vårt hus, och båda tror att det är deras kök, deras badrum och deras liv.
— Ja, men det är ju tillfälligt…
— Det har varit tre veckor, väste Elin. — Jag har slutat dricka kaffe på morgonen för köket är en krigszon. Jag kan inte gå på toa för alla krämer. Igår flyttade din mamma mina böcker efter längd. Min mamma avslutade vårt Netflix-abonnemang för att se “Let’s Dance”.
— Men de menar ju väl…
— Jaha, Elin reste sig. — Imorgon bränner de varandra på bål av mina favoritböcker.
Nästa morgon inleddes det stora kökskriget.
Margareta började laga sin “hemliga köttsoppa”. När Birgitta fick reda på detta, drog hon fram sin hemliga trumfkort – en “grönsakssoppa utan salt och fett”. Båda kvinnorna började parallellt hacka kål.
— Filip har alltid älskat min köttsoppa. Med bröd och gräddfil! förkunnade Margareta.
— För att du har matat honom med det sen han var liten! kontrade Birgitta. — Vid trettio borde man äta normalt. Hälsan är viktigare än smak.
— En moders kärlek är viktigare än all din träning!
— Träning är hälsa! Din soppa är en hjärtattack i en skål!
Elin stod inte ut längre:
— NU RÄCKER DET! Jag har faktiskt också mina preferenser, och jag äter varken köttsoppa eller saltlös grönsaksdynga! Var är min musli?
— Jag slängde den, den innehöll transfetter, svarade båda i kör.
— Va?..
Elin lämnade köket. Ute föll ett fint regn. Hon drog på sig jackan, klappade hunden på huvudet och gick utan mål.
En timme senare hann Filip ikapp henne. Han kom cyklande, med paraply och en termos kaffe.
— Jag fattar, sa han. — Det här är för mycket.
— Tror du? Hon tittade inte på honom.
— Jag ska prata med dem.
— Prata hjälper inte. Vi måste agera.
Samma kväll kallade Elin till “familjeråd”. Alla fyra samlades runt bordet.
— Kära mödrar, började hon. — Vi älskar er väldigt mycket. Men att bo under samma tak som er är som att sätta en lo och en räv i samma bur.
— Vem är räven här? fräste Margareta.
— Jag är uppenbarligen lo, svarade Birgitta.
— STOPP! Filip höjde händerna. — Vi har en lösning. Vi har en gäststuga. Men bara en. Så vi tänker… rotera.
— Va? båda kvinnorna kisade.
— Var och en av er bor i stugan i veckovis tur. En vecka i huset, en vecka i stugan.
— Men jag klarar mig inte utan kök! protesterade Margareta.
— Det finns en spis där, sa Filip.
— Och jag behöver mitt bad med Epsom-salt, inflikade Birgitta.
— Det finns dusch och aromterapi, sa Elin lugnt. — Vi sätter upp en diffusor.
— Jag håller inte med! utbrast båda nästan samtidigt.
— Då flyttar ni. Båda två. För gott.
— Det här är utpressning! sa Margareta.
— Det här är frihet, svarade Elin.
Nästa morgon doftade det kaffe. En ensam kopp. Inga köttbullar.
Elin gick ut på altanen. Där satt båda mödrarna, insvepta i filtar med tekoppar i händerna.
— Vi bestämde oss. Vi turas om, sa Margareta.
— Men nästa gång är det jag som bor i huset först, lade Birgitta till.
— Varför det? spände Margareta sig.
— För att jag är äldst!
— Är du verkligen…
— MAMMA! Elin höjde handen. — Antingen delar ni, eller så hyDe sväljde sitt, tog en klunk te och log, för att vara familj var det trots allt värt att kämpa.
