**En rum för tre**
Marina Lindqvist såg på omplaceringsbeskedet med en min som om hon höll i en dom. Ett litet rum i läroverkets internat – hennes nya tillflykt efter fyrtio år i en egen lägenhet. Och inte bara ett rum, utan ett rum för tre lärare.
“Var ska jag ha alla mina saker?” suckade hon och vände sig till husvärden Sven Persson, en gammal gubbe med yvigt grått skägg.
“Marina, kära du, vad ska vi göra?” Sven slog ut med händerna. “Internatet är fullt, och renoveringen av lärarkorridoren är försenad. Du ser själv – taket läcker, elen är gammal. Byggarna lovar att allt ska vara klart i slutet av september. Rektorn har bestämt att vi sätter in dig hos Vera och Birgitta.”
Marina skakade bara på huvudet. Vid femtiosju hade hon inte trott att hon skulle dela boende igen. Efter skilsmässan fick hennes ex make lägenheten – han var skriven där först. Hon hade bara kvar sitt jobb – att lära ut litteratur vid ett litet läroverk i en småstad. Lönen räckte knappt till en hyreslägenhet, så när rektorn erbjöd ett rum i internatet, hade hon inte mycket val.
“Här är nycklarna,” sa Sven och räckte henne en bunt. “Tredje våningen, rum 312. Vera och Birgitta vet redan att du kommer.”
Med tungt hjärta tog Marina nycklarna och släpade sig mot hissen. I handen hade hon en väska med det mest nödvändiga; resten hade en granne tagit hand om tillsvidare.
Rummet var… inte så litet som hon fruktat. Gammal, solid möblemang från sekelskiftet: tre sängar, tre nattduksbord, en stor garderob och ett skrivbord vid fönstret. Två av sängarna var redan upptagna – prydligt bäddade med olika överkast. På den ena låg ett blommigt blått, på den andra ett vinrött med fransar.
“Är det du som är Marina?” hördes en röst bakom henne.
I dörren stod en äldre kvinna med silvergrått hår och stålbågade glasögon på smal näsa. Den strikta kostymen och hållningen avslöjade en lärare med erfarenhet.
“Ja,” sa Marina och sträckte fram handen. “Och du är…?”
“Birgitta Ström, matematik. Trettiotvå år på detta läroverk.” Hennes handslag var kort och torrt. “Din säng är vid fönstret. Garderoben delar vi på tre, du får vänstra sektionen. Duschschemat hänger på dörren – var inte sen, varmt vatten ges enligt schema.”
Marina nickade och kände sig som en förstaårselev.
“Var är Vera?”
“Hon har lunchrast idag,” sa Birgitta och spärrade upp läpparna. “Hon undervisar i kemi, en… speciell människa. Hon lyssnar gärna på radio på morgnarna och torkar örter. Det finns ingen flykt från lukten.”
*Här börjar det,* tänkte Marina medan hon packade upp väskan. Att dela rum med två okända kvinnor i hennes egen ålder, med alla sina vanor, skulle bli en utmaning.
Med Vera träffades hon samma kväll. En rund, gladlynt kvinna med rödfärgat hår kom inrusande med påsar fulla av äpplen.
“Tjejer, titta vad jag har! Från sommarstugan, varsågoda!” Hon fick syn på Marina och klappade i händerna: “Åh, du har kommit! Vera Larsson, trevligt att träffas!”
Hennes handslag var energiskt.
“Vill du ha ett äpple?”
“Tack,” sa Marina och tog emot det röda frukten, trots att hon inte var hungrig. “Trevligt att träffas.”
“Vera, ta bort dina örter från fönsterbrädan,” inflikade Birgitta genast. “Nu är vi tre, det är ont om plats.”
“Sluta gnälla, Birgitta,” viftade Vera bort henne. “Det finns plats åt alla! Marina, du undervisar i litteratur, eller hur? Jag har hört att du skriver dikter på lektionerna!”
Marina rodnade:
“Bara ibland, för att göra ämnet mer levande…”
“Underbart!” utbrast Vera. “Men titta på mina händer!”
Hon höll fram handflatorna, täckta av små kemiska brännmärken.
“Yrkesrelaterat,” log hon. “Men mina elever lär sig – kemi är ingen lek!”
Birgitta fnös och öppnade demonstrativt en tjock bok. Tystnad och ordning verkade vara hennes högsta prioritet.
“Tjejer, ska vi ha te?” föreslog Vera och drog fram en elvattkokare.
“Nej tack,” sa Birgitta. “Jag har prov att rätta.”
Till sin egen förvåning sa Marina ja:
“Gärna en kopp te.”
Över teet berättade Vera om sin trädgård, sina barnbarn, om hur rektorn en gång var hennes elev. Hon pratade mycket, men på ett varmt sätt, och Marina kände hur spänningen från dagen sakta lättade.
“Hur länge har du bott här?” frågade Marina.
“Tre år,” suckade Vera. “Min dotter och svärson hyr en lägenhet, men de har inte plats för mig. Men jag tar inte åt mig, unga ska bo för sig själva. På sommarstugan är jag varje helg – det är min räddning.” Hon sänkte rösten. “Birgitta har varit här i sju år. Hennes man dog, och hon gav lägenheten till sin son – han studerade i Stockholm, gifte sig, fick barn.”
Birgitta höjde inte blicken från proven, men hennes spända rygg avslöjade att hon hörde varje ord.
Den första natten var orolig. Marina vred och vände sig i den nya sängen. Birgitta snarkade, och Vera mumlade i sömnen. Väggarna var tunna, och studenterna utanför ville inte bli tysta.
Morgonen började med glad musik från Veras lilla radio.
“Godmorgon, grannar!” sjöng hon och hällde upp te.
Birgitta rynkade pannan:
“Vera, sänk lite, är du snäll.”
“Åh, förlåt!” Vera vred ner volymen. “Jag är van vid att börja dagen så här. Marina, har du lektion första timmen?”
“Nej, andra,” svarade Marina och försökte få ordning på håret i det lilla spegeln.
“Då hinner du äta frukost ordentligt. Det är pannkakor i matsalen idag!”
Veckan gick, och Marina vande sig vid det nya livet. Morgonköer till duschen, kvällsdelning av utrymmet, behovet av att samordna varje steg. Birgitta var pedantisk – handdukarna måste hänga exakt lika långt, skorna stå i linje. Vera var kaos i kroppslig form – hennes saker låg överallt, och på bordet stod flaskor med mystiska drycker.
En kväll, när Marina rättade uppsatser, kom Vera springande in:
“Tjejer! Katastrof! Min provrörssamling sprack, kemisalen är stängd! Rektorn är rasande!”
Birgitta lyfte glasögonen på pannan:
“Jag sa ju att du inte skulle förvara kemikalier i vanliga skåp!”
“Är det mitt fel att utrustTillsammans skrattade de tre kvinnorna och insåg att det lilla rummet, trots allt, hade blivit en plats där de äntligen kände sig hemma.
