– Men du är tokig! Vi kan inte bjuda in dem! – Erik knackade irriterat med fingrarna på köksbänken.
– Varför inte? Min bror, för fan, – Agneta vräkte sig omkring och tittade ut genom fönstret.
– Din bror som du inte sett på femton år! – Erik ställde sig upp och gick några steg mot henne. – Och nu dyker han ut ur ingenstans, och du vill plötsligt bjuda in honom till middag?
– Han kom inte från ingenstans, – Agneta försökte lyda lugn, men rösten skakade. – Henrik kom tillbaka från Malmö. Hans affärstips gick sista vägen.
– Självklart! – Erik fnös irriterat. – Och nu åker han hit för att få pengar av dig som lämnade honom i nöden. Glad att du minns det?
Agneta undvek blicken och gick till diskhon som om hon behövde polera den, fast den glynsten redan.
– Vad säger du? Jag minns. Men han är min bror.
– Och jag är din make – och jag säger nej.
Agneta suckade och vände sig till Erik.
– Jag bjöd in dem redan. Henrik med sin fru Linda och dottern kommer i kväll.
Erik knäppte igen sina ögon och blåste ut rusktigt.
– när tänkte du berätta det? Fem minuter före de kommer?
– Jag…
Hon hann inte färdig – mobilen rasslade. Hon tittade på skärmen och rynkade pannan.
– Det är Linnea.
– Perfect, precis det som vi saknade, – muttrade Erik. – Hon vet inte ens att vannen dykt upp, va?
– Nej. Jag vet inte ens varför hon ringer. Efter den senaste skitgubben har vi nästan inte pratat.
Agneta tog upp luren.
– Hallå? Linnea?
Ljudet av dotterns skratt dök upp på andra sidan.
– Mamma! Vi passar på att komma i kväll med en större viktig nyhet!
Erik skakade energiskt av, men Agneta log bredt mot honom.
– Klart, kom! Vi är jätteglada!
– Superbra! Då ses klockan sju. Och… med någon till.
Innan Agneta hann fråga vem, knackade Linnea av.
– Du, Erik! Det är ju kul! – ropade hon. – Hela familjen samlas i dag!
– Vad fan ser du jätteglad på, – knarrade Erik, gick till sovrummet.
Agneta satte sig tungt på köksstolen och masserade tinningarna. Biljetterna till *Bröllopet av Figaro* hade Erik köpt för månaden sedan – det var hans present till dem båda på deras tjugoårsjuver. Nu…
Hon reste sig och öppnade kylen. Inget att göra – maten för alla måste förberedas. Erik skulle sudda ut, men hon kunde ju inte bli av med gästen. Henrik hade hon inte sett i en evighet, och Linnea… med henne hade konflikten gått in i sju månader efter Linneas nya flickvän, Saga, som Agneta avfärdigat som högre ålder, exstämmelse och barn. Men visst var Saga och Linnea fortfarande tillsammans, annars skulle hon inte ha kommit med henne.
Agneta plockade ut kött och grönsaker ur frysen och började i varv. När Erik kom ut från badrummet, fyllde matens dofter redan köket.
– Så, du har redan bestämt det, – sa han torrt.
– Erik, vad är det? – Agneta torkade händerna. – Det är ju fantastiskt när familjen kommer ihop!
– Vilken familj då? – Erik snäste. – Ett bror som inte går på dörren i femton år? En dotter som inte ringer på månader? Eller är det den där främmande svärinna och barnet du talar om?
– Kanske blir det allt bra i dag? – sa Agneta med hopp i rösten.
Erik skakade av men tystnade.
Agneta suckade och återgick till matlagningen. I botten av hjärtat förstod hon att Erik hade rätt. Hennes liv med Erik var lugnt och rutinbaserat – de båda arbetade på gymnasiet: han i fysik, hon i svenska och litteratur. På kvällarna diskade de medan de pratar om elever och planerade helgutflugnor. Gäster kom sällan – huvudsakligen kollegor eller gamla vänner. Relationerna till släkten hade inte gått riktigt redigt. Efter föräldrarnas död hade Henrik flyttat till Malmö och inte pratat mycket med Agneta. Mest haft kontakten genom NYA-kort och annars ingenting.
Delat med dottern Linnea var det inte heller smidigt. Hon hade alltid varit självständig. Efter gymnasiet började hon ekonomi men lämnade studierna efter andra året och började jobba i restaurang. Det var ett slag för Agneta – hon undrat om dottern gått i hennes fotspår som lärare.
När hon satt och tänkte, knackade det på. På tröskeln stod grannen Gunvor Lindström.
– Agneta, min kära, jag bakade sådana där äppelkakor, kärv! – Gunvor stack fram en tallrik täckt med duk.
– Oj, Gunvor, vad ljust! Jag har obegripliga gäster till middag i dag.
– Vad? – Gunvorns ögon bländade. – Och vem dyker upp?
– Min bror Henrik med sin fru Linda och dottern, och min dotter Linnea med hennes partner Saga.
– Med partner? – Gunvor vek och beck. – Ser ni, nu kommer den där frukten att gifta sig?
– Känner inte riktigt, – Agneta skakade på axlarna. – Hon sa att det är en viktig sak.
– Henri från Kalmar kommer också. Han kommer strax, kan jag be honom snuska hemma? Han har varit i pension sedan fem år, videns han hittar arbete. Varför inte lära känna era gäster?
Agneta funderade men ställde sig till det.
– Klart, säg att han kommer klockan sju.
Gunvor log och skyndade iväg med sin gång.
När Agneta återvände till köket, hängde Eriks blick mörk.
– Du har inte börjat bjuda in grannens kusin också?
– Erik, men det är ju just det! En man som behöver bättre förstå för staden och jobb, det kanske hjälper honom.
– Nu är vi ju redan företagets konsult?
– Tålig, Erik! Han sitter ju ensam i fyra väggar.
Erik gav avvärjande gest och gick till badrummet. Den skynnete Agneta på för länge – han gav upp, då han trots allt inte instämde.
Vid sju var bordet satt, och i ugnen kom de serverade gästerna med sin doft. Erik, efter att ha tittat kort på bordet, log för första gången den dagen.
– Så, kanske har du rätt. Vi har inte sittit alla till familjen på länge.
Agneta gick emot Erik och strök han.
– Men vad säger du? Och teatern kan vi väl hyra nästa gång.
Erik kyssde henne i huvudet.
– Rätt. Du vann.
När det knackade på dörren stod en militärstiligt rak man med gråa mustascher.
– God kväll. Jag är Henri, Gunvors kusin!
– Kom in, Henri! Jag är Agneta, och min make Erik.
Männen skakade händer. Henri visade sig vara talkativ och charmig. Han berättade om sitt tid som soldat i Afghanistan, om pensionen efter en skada under tjänsten, om sin avlidna fru som dog för två år sedan.
– Nu tänker jag flytta hit till släkten och börja från början, – förklarade han, tog en bit från kaffe.
När Henri inte färdig, knackade det på dörren.
– Det är Linnea, jag tror, – sa Agneta och rusade efter.
På tröskeln stod en man i mittenåldern med kortklippt hår, bredvid honom – en kvinna med dunkla lockar, och en pojke tretton år.
– Henrik! – Agneta rusade mot sin bror.
– Hallå, lillasyster! – Henrik kloppade henne på ryggen. – Det här är Linda, min maka, och min son Jesper.
Erik nickade mot gästerna och bjöd in honom till bordet. Henrik märkte sig genast nerver och stack blickar mot sin syster som om han väntade att hon skulle skälla ut honom. Linda svarade kort, med Jesper var fast i mobilen.
– Vad gör du, Henrik? – frågade Agneta och hällde kaffe.
– Ja, vad säger man… – Henrik tvekade. – Affären blev nere. Ska inte återupptas. Vi tänkte starta om i ursprunget. Boar på hyresbostad i första hand, men jag har fått ett jobb som lagerutrustare i supermarknaden. Tills vidare.
– Och jag jobbar i apotek som kassör, – Linda log svagt. – Pengar är sällan, men för första tiden räcker det.
Agneta såg med sympati på dem och ville säga något, men dörren knackades igen.
Linnea stod på tröskeln med läppstiftning och sommarsexty. Hennes partner Saga, en äldre kvinna med grå hårvirvlar, höll på handen med en liten flicka sju år.
– Mama, pappa, lägg det – det är Saga, min fru, och våra barn Lin.
– Fru? – Agneta väste greppet från plattan. – När?
– Vi gick i sitt vid tre månader, – Linnea log. – Jag ville ha sagt efter den senaste skiten, men…
Erik gick till dottern och omfamnade henne.
– Grattis, tjej. Sitt i då, bordet är redigt.
Saga och Lin kom in i huset, och Linnea såg förbulet på dem som stod runt bordet.
– Men vem är det där?
– Din kusin Henrik med maken och pojken, – Agneta introducerade gästerna. – Och Henri, Gunvors kusin.
Linnea flinade.
– Men det där är den där kusinen som lämnade dig efter grandpans död?
– Linnea! – Agneta reagerade. – Tyst!
– Vad säger jag? – Linnea protesterade. – Bara frågan.
Stämningen svalnade. Henrik tänkte på något, Linda virade runt servetten, Jesper drog sig från mobilen och tittade mellan vuxna.
– Proponerar på den möten, – Henri avbröt tystnaden, höll upp sitt glas.
– Stödjer, – Erik sken, fyllde i glasen.
Efter första tårnet blev det lättare. Saga berättade att hon arbetade som byggbyråchef, och barnet Lin utbildade sig i första klassen i simhjälplar.
– När träffade ni varann? – frågade Agneta.
– Jag arbetade i restaurangen, där Linnea jobbade. Han var där efter skilsmässa, – Saga svarade istället.
– Inte riktigt romantiskt, – Erik noterade.
– Men ärligt, – Saga log.
– Jag är också i skilsmässa, – Henrik avslöjade plötsligt. – Linda är jag maken nummer två.
– Så? – Agneta var förvånad. – Är det vet jag inte?
– Vi har så mycket ovetande, – Henrik suckade.
– Och vem är den skyldiga? – Linnea sket in.
– Linnea! – Agneta avbröt.
– Vad? Bara fråga. Kusinen Henrik har försvunnit i femton år, och nu kommer tillbaka som om inget, kanske för pengar?
– Vi kom inte för pengar! – Linda svarade. – Vi har vår stolthet!
– Lugna! – Erik höjde rösten. – Vi ska inte ruinera kvällen. Vi är alla vuxna, och vi ska veta hur man pratar.
Alla tystnade, bara kälsen i tallrikarna brast. Lin och Jesper betraktade vuxna med nyfikenhet.
– Jag har en idé, – Henri spände in. – Jag letar efter medarbetare för min ide. Jag vill öppna en kafé. Henrik, du letar efter arbete? Jag har plats att stå som chef.
– Kafé? – Henrik darrade. – Jag har ingen konst med mat.
– Jag gör det, – Linnea dök in. – Jag arbetade tre år som verkställande i restaurangen. Jag kan hjälpa till med planeringen.
– Perfekt! – Henri drog in. – Och jag behöver ytterligare en byggexpeditionschef. Bostaden är i oförändrad, elnätet är gammalt…
– Det är min resenäring, – Saga log. – Jag kan ge råd.
Agneta tittade på hur främmande personer skapade ett affärsförhållande direkt framför sitt egen öga.
– Och var har ni hittat bostaden för kafé? – frågade hon Henri.
– Nu, Gunvor tipsade mig. På närliggande gata, där var en brödskafferi tidigare. Golv har sprickor, men det är ett välbekänt ställe.
– Jag har ett förslag, – Erik dök upp. – Jag arbetade med bygg innan jag läste ut som lärare. Jag kan hjälpa till med korrigeringen. Och möta svärvattnen.
Saga nickade tacksamt.
– Att jag råkar bränsle. – Linda log. – Jag läste tidigare på kulinarisk skola, men inte färdig.
– Ni får sannerligen vara i vår grup! – Henri stödde.
Agneta såg på de upphetsade gästerna och inte trodde sina ögon. En timme innan alla var främmande, nu diskuterade de seriöst meny, inredning och jobb.
– Kallar vi det Familjecafé? – Linnea förslag.
– Fantastisk idé! – Henri stödjer.
– Vi har barnklubb? – frågade Lin.
– Självklart! – Henri garanterade. – Och Jesper också kan få jobba där.
Jesper släppte mobilen och log för första gången kvällen.
– Jag kan leka som en servitör!
– Klart! – Henri svarade. – En liten arbeteuppfattning kan inte skada någon.
Agneta greppade Eriks blick och såg samma fråga i sinnet: “Vad hände?”
Det hände något magiskt. Uppsamlat under samma tak, kopplat via indirekta band, blev plötsligt ett team av medlottade.
Henrik gick fram till Agneta.
– Förlåt mig, Agneta. Så många år försvunna…
– Viktigare är att du är här, – Agneta omfamnade honom.
Linnea gick emot föräldrarna.
– Mamma, pappa, ursäkta att jag inte sade om äktenskapet. Jag var rädd att ni inte skulle fuska med. Men Saga – det är en bra människa, och Lin älskar mig.
– Vi är glada att du är lycklig, – Agneta omfamnade dottern. – Och nästa gång, försvinn inte så länge, okej?
Innan gästerna tog avsked, var det redan sena natt. Alla hyllade varandra och man kom överens att ses om två dagar för att titta på bostaden.
– Tack för det underbara kvällen, – Henri spände in. – Vilken skulle tro att jag bli var insätts hela gruppen?
När Agneta stängde dörren efter sista gästen, vände hon sig till Erik.
– Erik, du är arg för teatern?
– Vad theater, när det här var större teater! – Erik skrattade. – Och jag tror att vi kommer ha ett fantastiskt kafé.
– Vårt? – Agneta frågade förvånat.
– Självklart! Jag hörde då du lovade Henri att du formulerar meny. Till vem annan, om inte en litteraturlärare, att ge språkliga namn till rätter?
Agneta skrattade och omfamnade Erik.
– Men det var bara en obegriplig middag som ingen tänkte på.
– Är du? – Erik log. – Jag tror att hela skicket väntade på det.
De stod på middagstältet, bland allt skräp från kvällen, men kände att det var något viktigt som skedde i deras liv. Familiens smärre fragment hade i väntan återfått sin mening. Och fått nya medlemmar.
Och det allt skedde på grund av en middag som ingen väntat.
