Jag jobbade en tid som sekreterare för huvudingenjören på ett stort industrikontor i Göteborg. Arbetstagarna var många – var och en med sitt sätt att leva. Men det fanns en kvinna som lärde ut mig mer än någon annan. Hennes kollegor kallade henne Elin som en bäck. Trots att hon var femtio år var inga som ens försökte säga henne Elin-Lisbeth.
Elin rörde sig alltid snabbt, hennes klackande steg hördes långt bortan. När hon var i fabriken översvämades hela hörnan av hennes självsäkra röst, som stängde av mot maskinernas brummande.
Per dag gjorde hon flera kilometer på arbetsplatsen. Hon var ingenting att bry sig om, men hennes engagemang för allt var obegripligt. I facket hittades inga konflikter som inte teknik kunde köra. Hon kallade det “vänta i vattenspetsen”.
Elin var rå, rakt ut. Förmodligen var det därför hon inte hade vänner. Varför skulle någon vilja ha en sanning med kaffemugg? Att hitta tid att slås upp med någon var omöjligt. Hon klädde sig ofta med svagt smak, men med perfekt manikyr och uppslukande make-up.
Jag stötte på henne några gånger, men det var alltid kort. Tills det nya informationspärlan föll – en ny huvudingenjör hade anställts. Jag fanns två år yngre än honom. Vi följde varandra med blicken under månader. Erik hade aldrig ätit lunch i företagskaféen. Han bar med sig mat i termosar. Från hans rum luktade det som en guldgruva. Jag räckte med en smörgås och ett kaffe.
Erik bar alltid en kostym som speglade solen, hans slips var i perfekt vinkeln och skorna så glänsande att du kunde se ditt ansikte i dem. Med tiden började han bjuda in mig på lunch. “Min hustru tror att jag äter en elefant varje dag”, skrockade han. Jag, den hungeriga studenten, skyndade inte bort offeret.
På lunchbordet satt han som en far till hela världen, på att dela sin bästa mor. Elin och Erik bodde tillsammans i trettio år. De hade tre söner, som arbetade hos oss. Elin kom från ett stort syskonförening, där sju syskon delade en vecka. Hon var den tredje. Här levde alla med ett kollektiv liv. Erik ville ha en dotter, men det blev tre pojkar istället. Den första dödade en hjärtdefekt. En tredje pojke var sjuk länge. Elin bar dem i armarna. Nu är de som bäckar.
Men Erik föll en gång för en ung hava – Som i en dröm, men inget röök.
“Du vet, Maja, Elin gör sig till en katt, men jag, dum som jag är, ville ha kärlek!” Han skrattade till, men det var ett bittert skratt. Kvinnan födde en dotter, men lät den lämna huset. Jag hade inte modet att förklara det för Elin. Jag tänkte, om hon kastade ut mig, så skulle jag ta barnet och vinna mot skärvan.
Elin kom in med ett sådant trygghet, att hon kunde förändra en storm till en vind. Hon valde namnet “Astrid” efter barnet – som en donation. Hon sa, “Det är vår viktigaste gåva.” Han blev förlamad av henne. Som gamla dansvisor säger, “Välj kvinna inte i dansen, utan i vardagen”. Nu har Astrid fjorton år, och är den viktigaste hjälp i familjen. Jag ville krama Elin för hennes hjärta.
Jag tänkte på hennes liv – att ha tre pojkar, en dotter, och att bryta ett bröst för att bevara huset. En gång sände hon sin egen syster gifta hem när hennes far valde att åka iväg och lämna sin flicka. Elin betalt för en operation som räddade sisterns liv, trots att hennes egen familj bara hade bröd och skorpor. “En helig kvinna”, tänkte jag.
Under luncher tafatade jag inte nöjer av Erik sin iskalla mysos och dess ljuvliga smak. Jag önskade att träffa denna kvinna. Och så kom dagen…
En kväll skedde en oväntad inbrott i Erik’s kontor. Mor Elin stod och skörde fokus.
“Stanna, om du är hos Erik, du behöver boka tid”, sa jag.
“Och om jag är hustrun, då?” hon skrattade till.
Jag såg på Elin – den första gången jag inte kände första intrycket som en falsk hjälplösness. Hennes ögon var djupare än något vatten. Jag förstod att hon var ett flod. När Erik förekom mig att inte finnas något problem med hennes plötsliga besök, såg jag Elin sitta på hans skrivbord, som om det var hennes egen pelare.
“Vill du ta en middag hos oss, Maja?”, frågade Erik.
“Ja, gärna!”, jag svarade.
Vi blev familj. Elin som en bäck var den kraft som satte allt rätt riktning. Nu är hon en svärdotter, men också en redo hjälte.
