Gunilla läste igenom mejlet en sista gång och klickade på “skicka”. Nu kunde hon gå och dricka kaffe. Hon lade sig tillbaka i stolen, satt där en stund, stängde datorn och gick ut till sovrummet.
Där satt Ebba ensam vid bordet och hostade i näsan. Gunilla gillade att lägga sig in i andras problem, men ibland betraktade hon folk från avstånd. Troligen hade chefen sagt något hotfullt. Hon stack på den elektriska kyldisken, tog sitt kärl från hyllan, sköljde upp två msk kaffe från lösvikt och väntade på att vattenn fånga.
Ebba snörvlade och förde upp blicken mot fönstret.
– Vad är det som har hänt? Har chefen vägrat dina översättningar? Har du gjort fel?
– Vad bryr du dig?
– Inget. Jag ville bara hjälpa till.
– Sluta.
– Vad gråter du då åt?
Gunilla minns plötsligt hur hon såg Ebba stiga in i en fin bil för några dagar sen, hennes segervetenskapsfull blick mot de som stod på entrén. Tydligen har bilägaren försvunnit utan att säga adjö, medan den arme flickan här gråter över sina fallna drömmar.
Vattnet kokade, Gunilla hällde på och satte sig vid bordet mittemot Ebban. Hon räckte henne en ask pappersdukar.
– Känn dig bättre. Låt inte hela kontoret veta att du har något hemligt att gråta över. Och drag inte upp med barnet.
– Hur i all världen vet du… – Ebban lyfte sitt bultiga ögonbryn till Gunilla.
– Det är ljuset. Han sa att han älskar dig, lovat guld, men försvann utan ett ord. Och du har två streck i testet. Gamla historien.
– Eller så är du rädd att säga ja till barnet? Tänk oss, du skulle vara natt och dag med översättningar, för att inte dö av hunger, lämna barnet till förskolan och så går du på jobbet. Får alltid sykakurser, ingen möjlighet att översätta betydelsefulla texter. Du skulle skrika och börja undervisa på skolan med talangföljande, för att överleva.
Och så går du en kille ingenjör och hoppas att det är lättare. Fortfarande en liten LED, men du tvingas kunna rotera mellan jobb, sova oturligt lite. Både jobb i två ställen, och efteråt ger han dig skilsmässa. Finner en yngre kvinna, förklarar att barnbidrag är en billig pris för frihet. Och du sliter åt resten av lifvet med att nourrissoner små barn och inte få vila…
– Tyst! Du vet inte allt, – förde tillbaka henne Gunilla.
– Vad är det att veta? Jag växte upp i en sådan situation. Jag bara visar dig din framtid. Tänk över.
– Du… är elak!
Så utbrast Ebban och gick ut, efter att lämnat några knytnäckta och blöta dukar på bordet.
Gunilla tog ett sipp på kaffet. En annan dum flicka fast i kärlek. Visst kanske håller kärleken? Eller så kommer den där bilisten tillbaka för att gifta sig med henne. Är han redan gift, eller letar han efter bättre alternativ?
– Gunilla, Peter Sandén söker dig, – rörde Beata, sekreteraren, in i rummet.
– Jag kommer. – Gunilla drack upp, tvättade sitt kärl och gick till chefen.
– Så, du lämnar oss ändå? Ja, så bra. Mer möjligheter. Skriv avskedsbrev. Jag ser till att ekonomin snabbt räknar ut det du har. Du behöver inte på jobba. Lycka till…
Gunilla kändes ofta som en snölycka i kontoret, blev undvärdes av vissa, fågade om att bryta ner jobb med den bästa parkeringssystem. Hon förstod att visa upp sig mot en hycklare i affären, eller en övermodig chef. Hon såg ut som en kusin till ett ishugg, kylig och beräknad. Flera rykten slingrade sprid i kontoret, från de mest absurda till de vanliga. Någon kastade kärleken, blev besviken, aktiverade sin karriär, och inte släpper pojkar närmare än en skott av rakettsträckning. Inte en bit av alla värst lattar var sanning, bara hon själv visste.
Hon fattat beslut lång tid innan att först karriären, sen allt annat. Att hon bara skulle räkna på sig själv, inte något “trygg mans skuldra”. Inget klagomål, inga besvär i meningslifvet. En gammal strid mellan föräldrar hjälpte henne att fatta detta.
***
Föräldrarna hade i månader stundat, nästan varje dag. Mamma kunde alltid finna anledning att känslos. Oavsett hur de börjat, slutförde de med anklagelser att pappa tjänade för lite, bedrade hennes förväntningar, var en misslyckare och försörjde hennes liv…
Pappa försökt påbörja affär, men var upphackad av partners, förlorade allt. Han sov inte, blev lärare i gymnasiet. Han gillades och avfärdades. Men det äcklade henne, hon behövde pengar. Hon skyllde honom, jämförde honom med hennes vänners män, tvingade att han bytte jobb, tjänade mera. Men pappa ville inte göra det.
Mamma hittade ett extra jobb, var konstant sent från arbete. Denna kväll kom hon hem sent. Gunilla sov. Hon vaknade vid ljudet. Mammans rösten gick genom hallen, hon förlorade något, högspråkade.
– Tyst! Du väcker hela huset. Vet du vad klockan är? Inte säg att du var på jobbet…
Mamma svarade lågt.
– Är du berusad? Ser du inte din dotter, hon som förstår allt?
– Låt mig vara. Jag är trött, – invände mamma, men svag.
– Ja, förstås…
Gunilla steg upp, gick i korridoren för att höra ytrare.
– Vad är det med mig? Du kan inte hitta ett bättre jobb, så jag tvingas att jobba två ställen. Jag dör på din lön. Varför ställer du dig om döttrar? Hon vill ha ena, zen. Hon behöver nya skor, klänningar. Jag har inte sett något nytt på mig på länge.
– Jag vet var du jobbar. Du…
– Vad då? Om jag får betalt, tänker jag göra allt. Tjäna själv, och jag sitter hemma. Klar?
– Det är dumt. Har du minnen av vad du lovat mig? Varför jag skulle söka att leva bekvämare. Vad var det potentiella skälet för att vara stark? Var det inte… Ja, det räcker. Prata vi imorgon, – bad pappa.
– Nej… Vi säger allt nu. Du är ett bröllop som inte har något ärenden. Tålamodet har slutat. Jag tar mig norr. Kvinnan som borde ta hand om dig… Du visste vad förväntas. Nu är jag bättre utan dig…
Fotsteg hördes, kall vänster på linoleum. Gunilla hade hört tillräckligt för att kännas stressad. Hon gick tillbaka till sitt rum, lade sig under täcket.
Föräldrarna hade stundat mycket tid före, men aldrig så… Då vad den vetenskapen att mamma har någon annan. Nästa morgon, när Gunilla vaknade, var pappa inte hemma. Mamma såg mörk ut, ignorerade henne.
– Var är pappa? – frågade Gunilla, när han inte sovit där natt.
– I en resa…
Nästa kväll såg Gunilla henne igen, i en bil. Bilen körde bort, Gunilla kröp undan under täcket.
Nästa dag frågade:
– Ska ni dem omedelbart fort? Har du någon annan? Jag såg…
– Du är äldre. Hoppas, att du någon gång förstår.
Men Gunilla förstod inte, ville inte förstå. Pappa var hejare, drack inte, skjutit henne på bergmark, frigjorde en rakt viflighet. Om han drack på fest till och med, blev han snäll och glad. Hur kan den andre vara bättre? Gunilla sa att hon inte ville förstå, att hon ville bo med pappa. Hon ville ta kontakt med honom.
– Mamma har rätt. Jag är en misslyckare. Jag kan inte ge henne livet som hon drömmer om. Kanske han är den enda som kan. Så händelser sker. Jag tog dig till mig, men jag bor hos min kusin i en lägenhet med tre rum, två barn. Jag sover i kök. Inget ställe för dig. Tåla en liten stund.
Då fattade Gunilla beslut att aldrig lita på någon annan, aldrig oberoende av någon annans skuldra. Hon skulle lyckas. Kärleken inte, om den är så lätt så. Pengarna är viktigare. Bara. Hon vill att hennes dotter aldrig ska se utredningar, anklagelser, ouen. Aldrig.
Hon försökte bortse från mammas sena återkomster. Efter att gått ut från skola, började Gunilla läsa extrautbildning, jobbade på samma institution. Det fanns länkar till skrifter, böcker. Hennes fria tid läste hon och tittade videos utanför översättningar. Kom inte heme till annat än att sova. Under studietiden undervisning hon som privatlärare.
Föräldrarna slogs, och mamman gick till en annan man. Pappa gick sin väg, säger att han hyrde ett sovställe. Blivande aven. Inte konflikt. Gunilla bjöd in honom, men han vägrade, eftersom han ville inte störa henne.
Om Gunilla flera med föräldern, såg hon pappa, ibland besökte hon honom, men med modern la de sig på varandra. Föräldrarnas fröjd ogillade båda. Gunilla kunde inte förstå moders förräderi, och mamma skämde sig över att döttrar delades emot pappa. Så levde de. Gunilla är översätter, arbetar, undervisar.
Och kärleken? Hennes pojkvänner uppenbarligen. Men Gunilla förstod att de önskade inte bara hon, utan hennes lägenhet. Det är smidigt, inget behöver något ensam, att bryta, ta Gunilla. Hon ville inte det.
En dag anordnades en utställning med utländska företag i Stockholm, Gunilla blev bjuden att arbeta där. Hon tyckte om det. Då bjöd dem in henne till Stockholm. Hon frågade för att få tid att tänka. Men idag fattade hon beslutet.
***
Efter jobbet tänkte hon besöka pappa.
– Pappa, jag åker till Stockholm. Lägenheten är tom, du kan återvända. Loj att du säger till mig om något som behövs. Loj?
– Inget behövs, duktig. Jag går inte. Mamma kanske såljer lägenheten. Jag är van. Ring.
– Jag gör det, pappa.
– Är du inte gift?
– Inte för tillfället. Om jag blir det, björ jag dig till bröllopet, – lojade Gunilla.
– Och det är rätt, tala inte för snabbt. Hon tillagade en gurka?
– Hon tillagade gurka?
– Nej, jag tänkte inte koka något. Jag glömde. – Gunilla log. – Fina med någon annan? Är du glad?
– Jag tänkte henne att hon hittar något bättre. Okej, jag måste gå. Jag ska plocka upp saker. Jag kommer säga hej till dig. Gunilla kramade pappa, lade sig på hans axel.
Gunilla drog försiktigt till det sista, men beslutade att säga hej till modern. Deras relation var kall och tätt.
Hon såg henne när hon närmade sig huset. Gick långsamt, med två stora säckar, tittade ner mot marken. Gunilla ville nå henne, men den man kom ut från fritidshuset. Han frågade något.
– Jag ger inget! Dricker igen… Hur många gånger… Bättre att jobba, åka…
Gunilla vände och gick. Hon ringer henne senare. Hon minns den sorgespelet igen. Jo, modern letade sig till ett tryggare skuldra, hittade något sämre. Han kanske också lovade henne ett bra liv. Förklaringen på modern var fortfarande där, även om det var synd. Och pappa.
Om det inte var denna konflikt mellan föräldrar, hade Gunilla förmodligen länge känt kärlek till någon, Gifts, födde barn. Hennes liv skulle ha burit sig annorlunda. Inga Stockholm, inga yticskedjor… Inget. Hon skulle ha allt, både karriären och lägenheten i Stockholm. Och ett tryggt mans skuldra… Hon håller på att få sig själv.
Föräldrar är ofta så upptagen med sina problem att de inte märker sina barn, tro att de inte ser eller förstår. Men barnen lyssnar och upplever varje oreflekterad kommentar, kommer ihåg allt. Och bygger sin liv med föräldrarnas scenario eller väljer motsatt, och bortskrattar enkla människors lycka…
