Skenet av ångest sköljer över Marit Andersson när hon städar dammet från fotoburken. Där flinar hon själv i vit rock, omgiven av kollegor. Ung, hoppfull och säker på att livet låg framför henne. Trognast ville hon bli den mest lysande doktorn i Eskilstuna, rädda själar och få evigt tack.
“Mor, gräv du i gamla såren igen?” dotterns röst ekade från farstun. “Kan du inte lägga bort de där bilderna nu?”
“Sköt ditt, Karin”, morrade Marit, men händerna darrade ändå. “Gå och diska istället.”
Karin slog sig ner bredvid på chesterfieldsoffan. “Snart går det trettio år. Ingen minns den där historien utom du.”
“Inga?” Marit skrattade bittert. “Stina Persson minns nog. Igår i Konsum vände hon bort huvudet som om jag vore luft.”
“Hon såg dig väl inte? Eller glömde glasögonen.” Karins händer fladdrade. “Sluta pina dig själv.”
Marit återställde fotot på palladiskanten. Yrregnet utanför fönstret speglade hennes sinnesstämning. En gång älskade hon sådant väder – påstod det skurade bort olyckan…
Det började när hon arbetade som distriktsläkare. Ung och brinnande hjälpte hon patienter tolv timmar om dagen. Respekterad av kollegor, älskad av patienter. Överläkaren höll henne före som föredöme.
Då kom Svante Rosqvist, en åldring med vanliga besvär. Hjärtklappning, sa han. Ingen familj, enda umgänget var läkarbesöken. Hon kände igen symtomen – alltid likadana.
“Doktorn, mitt hjärta bultar så förfärligt”, kvrade han vid undersökningen. “Trodd’ jag skulle dö i natt.”
Stetoskopet avslöjade inga avvikelser. “Allt verkar normalt. Varit orolig för något?”
“Nej, nej! Smärtan river mig som knivskar.” Han grep bröstet. “Ge mig en spruta? Eller inläggning? Blir så rädd ensam!”
Väntrummet fylldes redan för nästa dag. Hemma väntade sonen med hög feber. Marit gned tinningarna.
“Jag har undersökt noggrant. Allt står rätt till. Ta valeriana och vila. Ring ambulansen om det förvärras.”
“Men doktorn—”
“Förlåt, fler patienter väntar.”
Han reste sig långsamt, såg efter henne med hopp i blicken. Men nästa patient redan kallad.
Mar
Regnet rann åter nerför fönstret, en stilla grå ridå som speglade den sorgbärande tyngd som alltid vilade över hennes hjärta, lika outplånlig som skuggorna i det gamla läkarhusets korridorer, och hon visste att denna skam, denna djupa ånger som rotat sig i hennes själ redan när Astrid Persson fick sin sista suck på väg till lasarettet, skulle följa henne in i graven.
