I dörren står Kajsa med en resväska i handen. Hennes ansikte är kritvitt, läpparna skälver men blicken är stolt. “Det finns inte plats för dig här!” Rigmors röst är skarp av ilska. “Förstår du? Du hör inte längre till denna familj!”
“Rigmor, lugna dig”, försöker Erik ingripa, men hustrun avbryter honom. “Tig! Genom din tystnad alla dessa år har du låtit henne tro att hon kan göra som hon vill!”
“Okej, mamma. Som du säger.”
“Kalla mig inte mamma!” Rigmor skriker. “Jag har bara en dotter, och det är inte du!”
Erik sjunker tungt ner i fåtöljen, gömmer ansiktet i händerna. Kajsa ser på sin far, hoppas han säger något till hennes försvar. Men han tiger.
“Pappa?” viskar hon.
“Kajsa, kanske vi inte ska vara så hårda?” lyfter Erik slutligen huvudet. “Kan vi inte prata lugnt?”
“Prata om vad?” Rigmor griper tag i en fotografiram från bordet och slår den i golvet. Glas splittras. “Hon har vanärat oss! Hela Eskilstuna pekar finger nu!”
Kajsa tittar på den krossade ramen. Foton från förra nyåret – en lycklig familj, leende ansikten. Nu kändes det som ett grymt skämt.
“Mamma… Rigmor”, rättar Kajsa sig, “det är inte mitt fel att det blev så här.”
“Inte ditt fel?” Modern tar ett steg närmare. “Du har ett förhållande med en gift man! River sönder en annan familj! Och nu väntar du dessutom hans barn!”
Kajsa lägger reflexmässigt handen över magen. Graviditeten är tidig, men nyheten har redan spritt sig i deras bruksort.
“Jag älskar honom”, säger hon tyst.
“Älskar!” härmar Rigmor. “En fyrtioåring med tre barn! Vad är det för speciellt med dig som får honom att lämna sin fru?”
Kajsa blir ännu vitare. “Han älskar mig. Vi ska bo tillsammans.”
“Var?” frågar Rigmor hånfullt. “Här? I mitt hus? Tror du jag tillåter att du tar hit den där… den där…”
“Rigmor, det räcker”, ingriper Erik. “Hon är ändå vår dotter.”
“Vår?” Frun vänder sig mot mannen. “Födda i mina livsandar var hon inte! Jag uppfostrade henne, betalade hennes utbildning, hjälpte henne få jobb. Och detta tack? Hon kanoodlar med första bästa karl!”
Kajsa ställer ner resväskan. “Magnus är inte första bästa. Vi har känt varandra över ett år.”
“Åh, över ett år!” Rigmor slår ut med händerna. “Så ett helt år har du ljugit för mig! Sa att du jobbade sent, men sprang till din älskare istället!”
“Jag ljög inte, jag bara…”
“Bara dolde? Det är samma sak som lögner!”
Erik reser sig och går fram till fönstret. Ute duggar det, gråa moln hänger lågt över grannhusens tak. “Kajsa”, säger han utan att vända sig om, “vad säger denne Magnus? Skiljer han sig verkligen?”
“Naturligtvis skiljer han sig”, svarar Kajsa. “Han har lämnat in ansökan till tingsrätten.”
“Lämnat in ansökan”, upprepar Rigmor. “Han har redan spillt sönder familjen. Barnen får växa upp utan sin far.”
“De älskade inte varandra”, försöker Kajsa förklara. “De levde som grannar sen länge. Magnus säger att han gifte sig av beräkning, inte av kärlek.”
“Det säger de så klart!” skrattar Rigmor bittert. “Alla gifta män säger så! Älskar inte sin fru, ville inte ha barnen, gifte sig på tvång! Och sen, när de lekt klart med älskarinnan, åker de hem till familjen igen!”
“Magnus är inte sådan”, säger Kajsa envist.
“Jo, det är de allihop!” hugger Rigmor av. “Tror du jag inte vet? Jag har sett hundratals sådana historier! Lovar guld och gröna skogar, sen försvinner de så fort de får höra om graviditeten!”
Kajsa rycker till. “Han vet om barnet. Och är väldigt glad.”
“Glad? Var är han då? Varför följde han inte med dig? Försvarar inte sin älskade?”
“Han… han är på tjänsteresa. Kommer tillbaka om en vecka.”
“Så praktiskt”, anmärker Rigmor hånfullt. “Reser bort precis när allt kommer ut.”
Kajsa sänker blicken. Hon blev förvånad att Magnus åkte just den dag hon skulle berätta för föräldrarna. Men han sa det var en planerad resa som inte kunde avbrytas.
“Rigmor, kanske vi inte ska dra förhastade slutsatser?” ber Erik. “Låt Kajsa få tid att reda ut det här.”
“Reda ut?” Frun ser på mannen som om han vore från vettet. “Hon har redan bestämt allt för oss! Blivit gravid med en gift man! Nu vet hela stan att Eric Anderssons dotter har en otrogen älskare!”
“Vi bor inte tillsammans”, säger Kajsa lågt. “Inte än.”
“Inte än! Men barnet är ju på väg! Ett oäkta barn! Förstår du vad det innebär?”
Kajsa lyfter på huvudet. “Det innebär att jag blir mor. Och jag
“Du är inte längre en del av den här familjen!” Elisabets röst darrade av ilska medan regnet slog mot fönstren i deras gamla Göteborgsrad. “Fattar du? Du finns inte kvar här!”
“Lugn nu, Elisabet,” försökte Mikael lägga sig i, men hustrun avbröt honom genast.
“Håll mun! Ditt eviga tigande lät henne tro att hon kunde göra som hon ville!”
Linnéa stod i dörröppningen med sin resväska i hand, ansiktet kritvitt och läpparna darrande men blicken stolt.
“Som du vill, mamma.”
“Kalla mig inte mamma!” skrek Elisabet. “Jag har bara en dotter och det är inte du!”
Mikael sjönk ner i fåtöljen med ansiktet i händerna. Linnéa såg på sin far och väntade på ett ord till sitt försvar, men mannen teg.
“Pappa?” viskade hon.
“Linnéa, är det verkligen nödvändigt att göra så här?” lyfte Mikael äntligen blicken. “Kan vi inte prata lugnt?”
“Prata om vad?” Elisabet slet ett fotografi från bordet och kastade det i golvet. Glasrutans skärvor spreds över parketten. “Hon skämde ut oss! Hela stan pekar finger nu!”
Linnéa såg på det krossade ramverket. Gruppen från förra nyåret – en lycklig familj med leende ansikten som nu kändes som ett grymt skämt.
“Mamma… Elisabet,” rättade sig Linnéa, “jag kunde inte rå för att det blev såhär.”
“Kunde inte rå?” Modern tog ett hotfullt steg framåt. “Du dejtar en gift man! Slitit sönder hans familj! Och nu väntar du hans barn!”
Linnéa lade instinktivt handen på sin mage. Graviditeten var tidig men nyheten spreds redan i deras småstad.
“Jag älskar honom,” sa hon lågt.
“Älskar!” härmade Elisabet. “En fyrtioårig gubbe med tre barn! Vad är det ens med dig som fick honom att lämna sin fru?”
Linnéa blev ännu blekare.
“Han älskar mig. Vi ska flytta ihop.”
“Var?” frågade modern hånfullt. “Här? I mitt hus? Tror du jag tillåter att du tar hit din… din…”
“Elisabet, nog nu,” ingrep Mikael. “Hon är fortfarande vår vuxna dotter.”
“Vår?” Hustrun vände sig mot mannen. “Jag födde inga sådana döttrar! Vi uppfostrade henne, betalade hennes utbildning, hjälpte till med jobb. Och vad gör hon? Bara tar den första bästa gubben!”
Linnéa ställde ner väskan.
“Viktor är inte första bästa. Vi var tillsammans i över ett år.”
“Åh, över ett år!” Händerna for upp i luften. “Så du ljög för mig i ett helt år! Sa att du jobbade övertid när du sprang till din älskare!”
“Jag ljög inte, jag…”
“Du bara undanhöll? Det är samma sak som lögn!”
Mikael gick bort till fönstret. Dimmig regnslöja föll över grannhusens takpannor.
“Linnéa,” sa han utan att vända sig om, “vad säger denne Viktor? Skiljer han sig verkligen?”
“Självklart gör han det. Han har lämnat in skilsmässoansökan.”
“Lämnat in ansökan,” upprepade Elisabet. “Men familjen är redan förstörd. Barnen blir utan far.”
“De älskade inte varandra,” försökte Linnéa förklara. “De levde som grannar. Viktor säger han gifte sig av praktiska skäl.”
“Det säger dom allihop!” skrattade modern. modern. “Alla gifta män säger så! Älskar inte frun, ville inte ha barnen, gifte sig under tvång! Sen när dom lekt färdigt med älskarinnan åker dom hem igen!”
“Viktor är annorlunda,” sa Linnéa envist.
“Dom är likadana allihop!” Elisabet avbröt tvärt. “Tror du jag inte vet hur världen ser ut? Hur många såna historier har man sett? Lovar berg och dalbana men försvinner så fort dom får veta om bebisen!”
Linnéa ryckte till.
“Han vet om barnet. Han är glad.”
“Glad? Var är han nu då? Varför följde han inte med dig? Försvarar inte sin älskade?”
“Han… han är på tjänsteresa. Är tillbaka om en vecka.”
“Passande jävla timing,” anmärkte Elisabet syrligt. “På tjänsteresa precis när sanningen kommer fram.”
Linnéa slog ner blicken. Hon själv undrade varför Viktor åkte just den dag hon skulle berätta för sina föräldrar. Han förklarade att resan var planerad sedan länge och kunde inte inställas.
“Vi kanske inte ska dra förhastade slutsatser?” bad Mikael. “Ge Linnéa tid att reda ut det här.”
“Reda ut det?” Han fick en galen blick. “Hon har ju redan bestämt! Blivit gravid med en gift man! Hela stan vet att Mikael Anderssons dotter väntar barn med någon annans make!”
“Vi bor inte ihop än,” sa Linnéa tyst. “Inte än.”
“Men barnet är redan på väg! Oäkta barn! Fattar du vad det betyder?”
Linnéa lyfte huvudet.
“Det betyder att jag blir mamma. Och grannarnas åsikter struntar jag i.”
“Du struntar i det?” Elisabet tog sig för hjärtat. “Men det gör inte jag! Jag bor här, jobbar här! Alla kommer att prata om mig! Såga min uppfostran!”
“Mamma, nu lever vi i 2000-talet…”
“2000-talet!” avbröt Elisabet. “Tror du folk har ändrat sig? De skvallrar lika mycket här som i alla småstäder!”
Mikael gick ifrån fönstret och satte sig igen.
“Linnéa, tänkte du på ekonomi? Jobbet ger liten lön. Barn är dyra.”
“Viktor hjälper till,” svarade Linnéa.
“Hjälper till,” ekade Elisabet. “Och om han inte gör det? Om han ändrar sig? Om frun tar tillbaka honom?”
“Hon gör
Linnéa tittar ner på sin hand som fortfarande skälvde efter sprängningen av familjens värld och slutligen släpper taget om väskans handtag när regnet utanför bildar ett sörjigt själ i backen utanför lägenheten.
