Förlorad vid sex års ålder.

Jag blev föräldralös vid sex års ålder. Vi var redan två flickor när mamma födde den tredje. Jag minns hur mamma skrek, grannkvinnorna samlades och snyftade, hur mammas röst dog bort… Varför hämtade man ingen doktor? Varför körde man henne inte till sjukhuset? Än idag förstår jag inte. Var det långt till samhället? Snöade vägarna igen? Det måste ju finnas någon anledning?
Mamma dog i barnsäng och lämnade oss två och den nyfödda lilla Linnea.
Pappa blev som förlamad efter mammas död. Vi hade inga släktingar här uppe i Norrland, alla var i södra Sverige, så ingen kunde hjälpa honom med oss. Grannkvinnorna rådde honom att gifta om sig genast. Knappt en vecka efter begravningen stod han där – som friare.
Någon föreslog att han skulle fråga läraren på skolan, folk sa hon var en snäll kvinna. Det gjorde han. Han friade och fick ja. Han måste ha gjort intryck på henne, kanske? Pappa var ung och ståtlig – det är säkert. Lång, smal, kolsvarta ögon som en rom. Man kunde tappat blicken.
Hur som helst, kvällen därpå kom pappa hem med sin blivande.
“Jag har hämtat en ny mamma till er!”
En sådan bitter ilska vällde upp i mig. Mitt barnahjärta kände på sig att något var fel. Huset luktade fortfarande mamma. Vi gick fortfarande i kjolar som hon sytt och tvättat, och nu hade han redan hittat en ny mamma. Nu, efter alla år, förstår jag honom, men då hatade jag honom ren och skär – och hans blivande på köpet. Vad den här kvinnan nu tyckte om oss vet jag inte, men hon kom in med armen om pappa. Båda var lite berusade, och hon sa:
“Om ni kallar mig mamma, så stannar jag.”
Jag sa till mina lillasyster:
“Hon är inte vår mamma. Vår mamma är död. Säg det inte!”
Systerlillan brast i gråt, och jag som äldre tog ett steg fram.
“Nej, vi gör inte det! Du är inte vår mamma. Du är en främling!”
“Då fick man se på stiligheten! Då stannar jag inte.”
Lärarinnan gick ut, och pappa skulle just följa efter, men hejdade sig på tröskeln. Han stod där med sänkt huvud, vände sig om, kom fram till oss, kramade oss och brast ut i högljudd gråt. Då började även vi snyfta med honom. Till och med lilla Linnea gnydde i sin vagga. Vi sörjde vår mamma, pappa sin älskade fru, men våra tårar bar på mer sorg än hans. Föräldralösa barns tårar är lika överallt i världen, och längtan efter en moder är lika på alla språk. Det var första och sista gången jag såg pappa gråta.
Pappa bodde hos oss i två veckor till. Han jobbade på skogsmaskinsstationen, och hans arbetslag skulle ut i vildmarken. Vad göra? Det fanns inget annat arbete i byn. Pappa kom överens med grannfrun, lämnade pengar till mat, lämnade Linnea hos en annan granne och for in i skogen.
Då var vi ensamma. Grannfrun kom och lagade mat, värmde spisen och så gick hon. Hon hade sitt eget att stå i. Och vi var hemma hela dagarna: vi frös, vi var hungriga och vi var rädda.
Byarna började fundera på hur de kunde hjälpa oss. En kvinna behövdes för att rädda familjen. Men ingen slags kvinna – en speciell en, som kunde ta emot andras barn som sina egna. Var hitta någon sådan?
I prat fick man veta att någon längre upp i släkten hos en gränna hade en ung kvinna vars man lämnat henne för att hon var barnlös. Eller hade hon fått ett barn som dött, Gud välsignade henne inte med fler – det visste ingen riktigt. Man skaffade ändå adressen, skrev ett brev och via faster Svea fick vi hit Agneta.
Pappa var fortfarande i skogen när Agneta kom tidigt en morgon. Hon kom in så tyst att vi inte hörde.
Jag vaknade för det gick någon i huset. De gick precis som mamma gjort, det skramlade av porslin från köket, och det luktade! Plättar!
Jag och min syster tittade försiktigt genom dörrspringan. Agneta städat tyst: diskat, skurat golv. Till slut förstod hon på ljuden att vi var vakna.
“Nå, kom ni då, små blonda, så äter vi!”
Det kändes konstigt att hon kallade oss “blonda”. Jag och min syster är faktiskt ljushåriga och blåögda – efter mamma.
Vi samlade mod, gick ut i köket.
“Sätt er vid bordet!”
Vi behövde inte bli tillropade två gånger. Vi åt oss mätta på plättar och började redan känna förtroende för den här kvinnan.
“Ni får kalla mig tant Agneta.”
Sedan badade tant Agneta mig och Klara, tvättade allt och gick. Dagen därpå väntade vi: hon kom! Huset blev förändrat under hennes händer. Det blev rent och fint igen, som när mamma levde. Tre veckor gick, pappa var ännu i skogen. Tant Agneta tog hand om oss, bättre kunde det inte bli, men hon var nog själv orolig och höll oss lite på avstånd. Klara sökte sig särskilt till henne. Förståeligt, hon var bara tre år då. Jag var försiktig. Tant Agneta var sträng. Inte så där leende. Vår mamma var glad, sjöng och dansade gärna, kallade pJag blev föräldralös när jag var sex år.
Mamma hade redan två flickor och födde den tredje.
Jag minns allt: mammas skrik, grannkvinnorna som samlades och grät, tills hennes röst blev tyst…
Varför kallade de inte på doktorn? Varför tog de inte mamma till sjukhus?
Jag förstår fortfarande inte.
Varför? Var det långt till samhället? Var vägen igenblåst?
Mamma dog i barnsäng och lämnade oss två och den nyfödda Elsa.
Pappa blev förvirrad efter mammas död. Vi hade inga släktingar här uppe i Norrland, alla bodde i söder. Ingen kunde hjälpa pappa.
Grannarna rådde pappa att gifta om sig omedelbart.
Innan en vecka gått efter begravningen var pappa redan redo att fria.
“Gift dig med skollärarinnan”, sa de. “Hon är snäll.”
Pappa åkte för att fria. Han hade tur – hon sa ja. Förmodligen tyckte hon om honom. Han var ung, snygg, lång och hade ögon svarta som natten. Man kunde se på honom i evigheter.
Pappa kom tillbaka på kvällen med sin blivande.
“Se här, jag har hämtat en ny mamma till er!”
Det kändes så bittert. På något barnsligt vis visste jag att detta var fel. Lukten av mamma fanns kvar i huset.
Vi gick fortfarande i de klänningar som hon sytt och tvättat.
Och så hittade han redan en ersättning. Nu förstår jag honom, men då hatade jag både honom och hans nya.
Jag vet inte vad kvinnan trodde om oss, men hon gick in i huset arm i arm med pappa.
De var lite berusade båda två.
Hon sa: “Om ni kallar mig för mamma, stannar jag.”
Jag viskade till min lillasyster:
“Hon är inte vår mamma. Vår mamma är död. Kalla henne inte för det!”
Lillasyster brast i gråt, och jag som äldre steg fram.
“Nej, vi ska inte! Du är inte vår mamma. Du är en främling!”
“Är ni inte pratsamma, ni då?”, sa hon. “Då stannar jag inte.”
Hon gick ut, men pappa stann