**Idag bråkade jag med styvmodern igen.** “Jag åker inte!” skrek jag och smällde igen dörren till mitt rum. Birgitta muttrade något om “drottning av dig” när hon rättade till morgonrocken. “Lever på min bekostnad och ställer krav på det.” Jag är femton. Pappa dog i en bilolycka för två år sen. Fastän mina föräldrar var skilda, klarade mamma Agneta inte sorgen: först tårar, sedan sprit, sedan ambulansen. Till slut – tystnad. Hjärtat stannade.
Socialen placerade mig inte på hem. Tant Margareta, pappas syster med det grå hästsvanset, tog mig. Sträng och fåordig. Hon stod som förmyndare. Men efter ett halvår blev jag ett stort besvär. “Linnea är omöjlig, vägrar lyda, vill inte bo här, min man protesterar”, sa hon. “Birgitta har gott om utrymme.”
Så hamnade jag hos styvmodern. Birgitta var pappas andra fru. Samma kvinna som fick mamma att gråta förr. Jag hatade henne på håll. Nu bodde vi under samma tak.
“Tänker du äta?” morrade Birgitta och bankade med sleven mot kastrullen. “Nej”, svarade jag torrt. “Bra. Sluta leta efter chips. Jag köpte inga.”
Huset var gammalt men rymligt och mysigt. Pappa hann renovera: kök i kaffefärg, vardagsrum med beige tapeter, ny värmepanna. Ändå kändes det kallt där inne.
“Låt oss tala klarspråk”, sa Birgitta en dag. “Du vet att jag inte älskar dig. Du hatar mig. Det är ömsesidigt. Men jag lovade din pappa att inte köra ut dig. Du går i skolan, jag lagar mat, vi håller rent – lev här, men låtsas inte vara någon stackars lilla olycksfågel. Jag har själv kämpat.”
Jag knöt nävarna men teg. “Min mamma dog när jag var sju. Pappa drack. Jag jobbade på tre ställen sen jag var femton. Din pappa sprang efter mig. Så håll inte agg för honom.”
Där tog det slut. Samtal blev kortare, blickar skarpare. Ingen öppen konflikt, men spänningen låg i luften.
En dag kom jag hem till en lapp på bordet:
>
> “Åkt till syster i Kalmar. Hem om en vecka. Pengar på bordet. Köp potatis, laga mat själv. Kom på matningar till katten. B.”
>
Ingen “puss” eller “ta hand om dig”. Bara katt, potatis och schema. Det gjorde ont. Plötsligt var allt tomt. TV:n avstängd, tekannan kall, damm fanns inte ens på fönsterbrädan. För första gången var jag rädd. “Tänk om hon inte kommer tillbaka?” viskade jag till tomma rummet.
Jag gick in i Birgittas rum. I en låda hittade jag fotoalbum. Lilla Birgitta med flätor. Som ung kvinna i vit sköterskeuniform. Med pappa. Och med mig – tre år gammal i hennes famn. Och hennes leende var äkta. Jag satte mig på sängkanten och grät. Smärta, sorg och rädsla blandades.
—
Dagar utan Birgitta släpade sig fram, men kändes… fria. Jag spelade musik, åt ur kastruller, låg med katten på soffan. Ändå växte en konstig saknad. På fjärde dagen var det trist. På femte, oroligt. På sjätte var Birgitta hemma.
Jag satt med läxor när ytterdörren smällde. “Din katt spelar opera”, ropade hon från hallen. “Matade du honom?” “Ja, enligt schema”, muttrade jag. Men när jag såg henne, stelnade jag. Hon såg utmattad ut. Tunga kassar, blek, och i handen… ett kuvert.
“Hörru”, sa hon oväntat mjukt. “Här är nåt om din mamma.” Jag spärrade upp ögonen: “Om mamma?” “Din mamma har en syster. Hon gifte sig med en lett och flyttade. Hon letade efter dig, men… I Kalmar träffade jag henne. Hon gav mig ett foto och ett brev. Skriv till henne om du vill.”
Mina händer darrade. I kuvertet låg ett foto av en kvinna som påminde om mamma, med dotter och man. På baksidan stod det:
> “Kära Linnea. Vi visste inget om er sorg. Kom till oss om du vill – jag väntar. Kom ihåg: du är inte ensam.”
>
“Varför gav du mig det här?” frågade jag förvirrat. “Du förtjänar
Hon kände Mamms mjuka axel under kinden, och i tystnaden mellan porslinsklingan och ångande pirogers doft förstod hon att katastrofen från barndomen äntligen blivit hem.
