Ingen väntade på Albins ankomst i världen. Ändå kom han. Han förkunnade sin existens med högljutt skrik och krav på mat, omtanke, omsorg. Men mamman… Mamman flydde, vinglig av svaghet, knappt två dagar efter förlossningen. Försvann i okänd riktning, utan minsta band till den lilla varelsen eller vilja att axla ansvar för hans liv. Hon är bara nitton. Hennes enda nära människa — farmor — dog för ett år sedan. Sedan kom en pojke som lovade guld och gröna skogar, men övergav henne. Alla har övergivit henne! Föräldrarna i barndomen genom en bilolycka, farmor som älskade sin flicka djupt lämnade henne nyligen… Fadern växte upp på barnhem, mamman hade systrar. Men de bor i Spanien med sin farfar sedan länge, all kontakt försvunnen.
En absurd historia om svek, ilska och ilsket kiv. Först brydde hon sig inte, men när farmor blev allvarligt sjuk och hamnade på sjukhus, tappade hon all kraft för släktdramer.
I år skulle hon ha tagit sin yrkesexamen. Klassen sysslar med examensarbeten nu, medan hon… Det ordnar sig. Ensam klarar hon sig säkert, men bara ensam! Ett barn är tungt. Oerhört tungt! Nästan omöjligt. Och livet är redan så tufft, varför fattar de inte det? Så hon lämnade sin bebis. Kanske kan någon hjälpa honom. Som när fadern blev hjälpt. De där människorna kommer och pratar, men vem de är — ingen aning. Bryr sig inte… Lite mer krafter så löser hon resten.
Men Albin behöver mamma nu, inte senare! Just nu! Kind mot mammas bröst, hunger efter modersmjölk, längtan efter hennes hjärtrytm…
Saknat moderlig värme gör allt skrämmande och ensamt. Han gråter efter mamma. Han lyfts bara av främmande händer. De ger komjölk, men när magen vrider sig av smärta blir sömnen ängslig och förhoppningsfull… Även i sömn skulle han känt igen mammas röst. Men allt han hör är främlingar.
Lille Albin förstod att vänta. Han väntade på mammas händer, hennes kroppsvärme, doften av hennes mjölk. Han bad innerligt till sina späda gudar med varenda känsla, varje ljud från sin pyttelilla näsa.
Gudarna hörde. Sjukhusöverläkaren Astrid, en snäll kvinna med varmt hjärta, dömde inte den unga mamman. Men hon kunde inte acceptera att en så liten ängel stod utan mamma. Hon använde alla kontakter, spårade upp Albin mamma på en adress i Spanien — farmors far och Albin gammelfarfar. Hon pratade via video länge. Berättade om den ensamma och olyckliga dotterdottern, föräldralös och utan hjälp i livet, om spädpojken som precis börjat leva men redan kändes övergiven.
Gammelfarfar kunde inte resa så långt, men båda tanterna — mammans systrar — kom. Albins sjuka mamma låg i feber på hemmaplan. Hennes bröst brände outhärdligt, modersmjölk ville inte komma, temperaturen steg. Hon förstod inte alls hennes flinka koppling till välmåendet av situationen eller tänkandet av dessa främlingar. Ambulansläkaren förde henne tillbaka till BB-delen. Sjuksköterskorna mjölkade försiktigt men bestämt, trots tårar och protester, brösten och förde ner febern. De bar fram Albin. Han stirrade uppmärksamt med sina små ögon, skrynklade näsan och gjorde grimaser. Kände hon igen sonen? Naturligtvis gjorde hon det. Hon tog honom i famn. Då släppte hon honom aldrig mer.
Sedan skrevs hon ut från BB-avdelningen. De två högljudda tanterna körde henne och barnet hem. Där stod på något sätt en spjälsäng klar, en byrå fylld med klippoaletter och minutösa bebiskläder… Tanterna pratade med henne, matade henne med välkänd pasta med ost som de kallade paella. Men vad de kallar saker spelar ingen roll! Huvudsaken är att hon inte är ensam längre. Huvudsaken är någon som frå frågade hur hon mår, om hon fått äta och dricka. “Drick mera mjölkte, mjölken kommer då”, “Vila lite? Du har vakat med Albin länge…”
Tror ni detta är historien om pojken Albin eller hans unga, förvirrade mamma? Nej, inte alls. Det är berättelsen om överläkare Astrid och alla medmäniskor som inte bara sköter sitt jobb utan lägger en extra liten gränsöverskridande hjälpande hand på handlingen på arbetet. Och denna “extra lilla sak” räddar liv, förenar öden och sprider lycka. Den extra lilla hjälpen blev Albins och Annikas lycka. Lägger vi alla en extra liten pust av hjälp utöver våra skyldigheter, stannar vi inte likgiltiga vid andras lidande — tänk då hur mycket vackrare världen skulle bli. De fortsätter att stötta henne och barnet, och med tiden växer en stark familjekärlek mellan dem alla.
