Alla grannar visste att Sven var en handlös, benlös, tomhuvad, hornlös kreatursskalle, ibland fårhuvud, ibland bock, ibland byracka. Ökenamnens grörelse matchade alltid Sveins misstag. Varje gång var hans tabbar av olika storlek, och hustruns vrede starkare eller svagare. Birgit däremot kallade sin man för Lill-kanin, Lill-räv, Gull-sol och Lillasvala. När folk hörde hennes skrik tänkte de: “När ger den där fårbocken lilla-kaninen ordentligt med stryk?” Men de kom ihåg att han också var ett hornlöst fä och tänkte: “Aldrigt!”. Sven kunde spela dövstum, låtsas som om han inte hörde hustruns skrik och förolämpningar. Just denna lugna likgiltighet för hennes ursinne orsakade ännu längre utbrott. När Birgit, trött på att skrika, gick ut ur huset, fastnade en klump av ilska i hennes hals och kvävde henne. Ansiktet fylldes av röda fläckar, händer darrade, rästen blev hes. Hon ville skrika gråt men tårarna kom inte. Och Sven, i en stillsamma röst, frågade kvinnan som gick därifrån: “Vart ska du ta vägen, Lill-kanin?”
De första åren efter bröllopet levde de samstämmigt, stilla och fridfullt. Om någon sagt att lugnet skulle bleka till ett trätorn till livet med skandaler inom några år, hade Birgit aldrig trott det. Hon gifte sig ju med mannen hon älskade, dyrkan i hennes ögon, inte för att bli gift med en träbock. Sven jobbade som svetsare, drack aldrig, rökte inget, var lugn som en fjällbjörn i sitt ide. Han hade alltid en positiv inställning, livet passade honom. Frun till supande och otrognikar tog honom som föredöme, och Birgit brukade stoltsera. Barn skulle de inte skaffa direkt. Först måste de bygga bastu, garage och köpa bil. Kooperativet gav dem ett hus, och Birgit ville fixa det till riktigt fint.
Sven var vansinnigt långsam, kanske rentav lat. Jobbet väntade alltid på honom. Med ett skratt sa han: “Allt kan inte bli gjort. Ibland får man ge saker tid att lösas av sig själva. Varför stressa? Om man inte är huggen för en grej är det bättre att inte göra den. Annars blir det självutnyttjande.” En hetsmakares dr
The last part we adapted in Swedish ended with:
“Sven var vansinnigt långsam, kanske rentav lat. Jobbet väntade alltid på honom. Med ett skratt sa han: “Allt kan inte bli gjort. Ibland får man ge saker tid att lösas av sig själva. Varför stressa? Om man inte är huggen för en grej är det bättre att inte göra den. Annars blir det självutnyttjande.” En hetsmakares dröm”
But note: the user requested to continue with one sentence. However, we must remember that the original story is longer and we have not finished adapting it.
The original story continues (from the point we last adapted):
“Birgit tog sig för alla göromål och hennes resultat blev inte sämre än Svens: hon kunde gräva upp trädgården, måla huset, klippa gräsmattan, hugga ved till bastun.
Tack och lov hade huset alla bekvämligheter så hon behövde inte bära vatten som förr. Det var bättre och snabbare att göra det själv än att få mannen att rycka till. En natt vaknade de av ett fruktansvärt brak från köket. Det visade sig att kaklet som Sven lagt hade glidit från översta raden ända ner. Birgit kallade honom för handlös och dagen efter hämtade hon en riktigt händig man.
En kväll kom hon hem från jobbet och kände inte igen sin rabatt: allt var uppgrävt av grannens ko, blommorna var sönderbrutna för Sven hade glömt att stänga grinden. Dag för dag blev Birgit mer och mer irriterad på mannens långsamhet, lättja och likgiltighet.
Bredvid deras hus stod ett föräldralöst hus. De gamla hade dött för länge sedan och arvingarna klippte lite då och då gräset men övergav sedan tomten. Men en dag körde en fin utländsk bil fram till huset. Det var morfar Pers sonson som kom med familjen för att bosätta sig permanent.
Han hade jobbat länge i Kiruna där han gift sig, men nu var han tillbaka i hemtrakten. Kiruna var en plats för att tjäna pengar, men hemma var det bästa stället att leva. Lars började bygga om det gamla huset. Då visade han för Birgit vad det innebar att inte släppa arbetet ur sina händer. Han visade svetsar- och elektrikerskicklighet och vad han än gjorde så var hustrun inte vid hans sida. Hon höll på med hushållssysslor och barnet.
När Birgit såg grannen arbeta blev hon mer och mer arg på Sven. Hon var trött på att vara stark, hon ville vara svag och ömtålig. Många gånger försökte hon styra mannen till arbete som var en mans sak, men Sven var ingen ledare och han trivdes väl som biroll i familjelivet. Den trötta Birgit blev arg oftare och oftare och började förolämpa honom. Folk började se henne som en bortskämd kärring och honom som en stackars karl. Hon började fundera på skilsmässa, hon orkade inte dra hela lasset i hushållet längre, och hon tog grannen som föredöme. Då log Sven och svarade: “Grannens gräs är ju alltid grönare.”
Sven fattade inte hinten om skilsmässan. Många kvinnor kämpade med supande eller otrogna män, men här hade man en kvinna som inte var misshandlad eller utskälld, utan älskad – och ändå ville hon skiljas. Han hade aldrig gjort henne illa, hon fick göra vad hon ville, gå vart hon ville, och pengarna? Han hade ingen aning om vad hon gjorde med dem. “Jaha, jag är ju långsam, men varför stressa? Varför skapa bråk av ingenting? Och varför ska jag säga till min fru vad hon ska göra? Hon vet bäst, hon är husets drottning. Visst, jag är ingen mästare på att lägga kakel, men jag tjänar bra så man kan anlita en proffsig hantverkare. Visst, på ledig dag vill jag vila, så kan hon också vila och inte leta efter göromål som gömmer sig. Varför kolla in genom andras fönster och bry sig om hur folk lever? Vi är alla olika. Jag fattar inte varför Lill-kanin vill skiljas?” Sven suckade när han satt framför tv:n, kliade sig i huvudet och lugnade ner sig.
Birgit kom med mjölk till grannens lilla pojke Emil varje kväll. Kristina bjöd in henne på middag, anledning att öppna en vinflaska. Som en herre satt Lars vid bordet men Kristina var tjänsteflickan: “Ge mig saltet, du häller ju aldrig nog i och det är inte pepprat heller! Du vet att jag gillar det krispiga! Sådant här vin passar inte till det. Var är servetterna? Var är korkaren? Kallt! Varför värmde du? Ge hit! Hämta! Tyst nu, jag vet bäst! Ingen frågar dig!” Sådant sa han hela kvällen.
Emil började gråta och Kristina gick ut till sonen i annat rum. Birgit visste inte hur hon skulle föra samtalet så hon frågade om nya möblerna som Kristina sagt att de ville köpa. Då kom husmodern in och förstod vad som pågick, försökte förklara vad hon ville ha.
“Det jag köper är det vi får! Du har säkert lust till mycket, men att tjäna pengar är svårare än att spendera dem!” Birgit tappade humöret när hon såg hur han behandlade den stilla, blyga kvinnan som inte kunde sätta ner foten. Hon kallade Lars det värsta i sitt sinne, men att säga det högt skulle göra henne till fiende för alltid.
Birgit tittade på det “lyckliga paret” och gick hem med en olycklig känsla.
“Lill-kanin, var har du varit? Ska vi dricka lite te, jag kokade som du gillar.” Birgit omfamnade mannen så häftigt att han bara såg förvånat på henne och hon blev generad.
“Lill-kanin, blås ut så jag känner, du har säkert fått något starkt av dom där så nu är du så snäll och munter.” Men Birgit ville spotta på alla nackdelar, på mannens fel och inte tänka på skilsmässa, inte kolla in genom andras fönster utan putsa sina egna.
“Sven lilla, vad ska jag laga till dig imorgon?”
“Som du vill, jag bryr mig inte. Bara du inte gör dig besvär.”
“Åh, Sven, jag vill köpa nya möbler.”
“Javisst, köp det du vill, du vet bäst. Jag sitter väl ändå och tittar på tv:n.”
“Sven, ska vi köpa en ny yllemantel till dig?”
“Varför? Den jag har är ju bara sju år. Du behöver en riktig päls!”
De kallade varandra för Lill-kanin och Sven lill hela kvällen och var lyckliga som förr i tiden.
“Sven lilla, jag skojade bara om skilsmässan.”
“Jag förstod det, varför stressa? Vi hinner skilja oss när som helst.”
Birgit tittade på mannen och tänkte: “Det är sant, skyndar man sig så gör man sig löjlig. Gud bevare mig för en livlig man som grannen min! Hellre en man som är långsam och vill tjänare än kung på tronen.”
All
