—Mamma, sluta nu! — Gustav vänder sig brant från fönstret där han studerat passerande bilar. — Hur länge ska du upprepa samma sak? Jag har förklarat hundra gånger!
— Förklarat?! — Inga höjer händerna. — Vad har du förklarat? Att du lämnar oss för någon främmande tant med barn?
— Hon är ingen främmande tant! Elsa är min fru! — Sonens ritter av ilska, knutna nävar. — Barnen är också mina nu! Förstår du? Mina!
Märta sitter tyst vid köksbordet, fingrar på en tesked. Tårar droppar ner i den kalla teet. Hon gråter inte riktigt — tårarna rinner som regnet utanför.
— Dina?! — Moderns skratt är skrämmare än ett skrik. — Är du galen? Du har en syster som knappt kan gå efter olyckan! En mor som offrat allt för dig! Och du… du ger dig iväg till främlingar!
Gustav sätter sig på soffkanten, gnider ansiktet. Trött på dessa samtal, trött till värk i tinningarna.
— Mamma, försök förstå. Jag är en vuxen man, trettiotvå år. Jag har rätt till ett eget liv.
— Eget liv? — Inga sätter sig mittemot, tar hans händer. — Gustav, älskling, kan du verkligen ha ett eget liv med en skild kvinna och två andras barn? Du är ung, snygg, har ett bra jobb. Hitta någon yngre tjej, skaffa egna barn…
— Jag vill inga andra barn! — Han sliter undan händerna. — Lucas och Alva — de är redan mina. Lucas kallade mig pappa i går. Förstår du? Första gången någon kallat mig det!
Märta snyftar, reser sig. Haltar långsamt fram till brodern.
— Gustav, och jag då? — Hennes röst är bräckt, svag. — Du vet att jag dör utan dig. Efter olyckan förlitar jag mig bara på dig. Mamma är pensionär, har inga pengar. Vem hjälper mig om inte du?
Brödraskapet. Gustav håller om sin syster, smeker hennes hår.
— Märta lilla, jag dör inte. Jag bor bara separat. Jag hjälper dig, självklart. Men jag har en egen familj nu.
— Din egen familj har alltid funnits! — Inga kan inte hålla tillbaka. — Vi är din familj! Din riktiga!
— Elsa är gravid, — säger Gustav lågt.
Tystnad lägger sig. Endast klockan tickar och regnet smattrar mot fönstret.
— Vad sa du? — Modern blir blek, sjunker ner i fåtöljen.
— Elsa väntar vårt barn. Förstår ni nu varför jag inte kan lämna henne?
Märta backar, stirrar på honom med vidöppna ögon.
— Hur långt gången? — frågar hon.
— Fem veckor ännu. Men läk
Regnet fick fönsterrutorna att skimra i kvällsljuset medan Viktor stod tyst i vardagsrummet. Modern, Birgitta Karlsson, stel som staty i sin fåtölj medan Katarina lutade sig tungt mot dörkkarmen.
“Behöver verkligen Katarina ha dina pengar till nya medicinen?” sa Birgitta, rösten var sträv som sandpapper.
“Det är klart,” svrade Viktor, mötte inte deras blick. Han såg istället Leila vänta med tekopparna hemma i deras lilla radhus i Malmö, barnen som behövde nytt linne innan vintern. “Lönen kommer på fredag. Jag fixar det.”
Katarina skakade sakta på huvudet, en tung, bortkastad rörelse. “Glöm det, ingen medicin räddar den här kroppen. Ge pengarna till dina barn istället. De har framtiden.” Hon vände sig om, klumpiga steg mot sitt rum. Knäna protesterade med varje steg. Skymningsljuset föll över hennes rygg, förvrängd och otillräcklig.
Birgittas ögon var smala springor. “Du ser henne försvinna. Din syster behöver dig mer nu än någonsin. Leila har ju jobbet på barnkliniken, hon har sina…”
“Hon arbetar natt nu, mor,” avbröt Viktor och hans hand darrade när han strök över soffryggen. Ord om det ofödda barnet, Leila och den blivande förlossningen brann på tungan men han svalde dem. “Jag kan inte vara överallt. Jag försöker.”
“Försöker?” Birgittas skratt var ett skrapande ljud. “När kom du sist över middag? När följde du med henne till sjukgymnasten? Hur ska gör hon när…”
Katarina stannade vid sin dörr, ansiktet ett blekt oval såg på dem. “Sluta… bara sluta,” viskade hon. “Låt honom gå till sin familj. Han är redan borta.” Dörren stängdes med en dämpad klick, en gräns som inte gick att korsa.
Viktor stirrade på dörrens trä. Varje fiber i honom skrek att springa för att hjälpa henne genom badrummet, ge henne medicinen, lyssna på hennes nattliga ängslan. Men han såg också Maxims vinthundsryckningar när han försökte prata om skoluppgiften, Dajes allvarliga ögon när hon frågade om han stannar över natten, Leila som väntade – aldrig krävande, alltid hoppfull.
“Jag ringer i morgon tidigt, Katarina,” sa han mot dörren. Ingen respons. Han vände sig till sin mor. “Jag skickar pengarna direkt. Och vinthunden… den tar vi på lördag.”
“Hund?” spottade Birgitta. “Hon behöver ingen hund, hon behöver sin bror!”
“Det är en terapihundvalp, mor. Specialtränad. Den kan hjälpa henne med balansen. Ge sällskap. Jag har pratat med kuratorn.”
Tystnaden sjönk tillbaka. Regnet sjöng mot rutan. Birgittas ögon blev plötsligt blanka, inte av ilska, utan av något annat. “En hund,” upprepade hon, tonlöst. “Så nu ska en… hund ersätta dig?”
“Ingen ersätter mig. Men den kan hjälpa när jag inte är här. Fysiskt. Se till att hon inte faller.” Han tog några steg mot ytterdörren, känslan av att kvävas tung. Svårt att andas. “Jag måste gå nu. Annars missar jag sista pendeltåget till Malmö.”
Han väntade. På en protest, en förebråelse. Men Birgitta bara vred på huvudet, stirrade tomt ut i den mörknande trädgården i Göteborgs förorter. “Gå då,” mumlade hon, nästan ohörbart. “Gå till dem som… som känner sig omtyckta för din skull, inte för dina pengar eller dina händer.”
Orden sved. Viktor drog djupt efter andan, lukten av mögel och gammalt te. Han öppnade dörren, den kalla fuktiga kvällsluften slog emot honom.
“Jag älskar er,” sa han. Det kom som en viskning, släppt i luften mellan honom och Katarinas stängda dörr. Ingen svarade. Han gick ut i det fuktmättade mörkret, stängde dörren efter sig. Fotstegen ekade svagt mot de våta asfaltsplattorna medan regnet strilade genom hans hår. Hem, tänkte han. Till Leila. Till barnen. Till det växande livet och det hopp som kändes som en lätt vikt jämfört med det tyngande ansvar han lämnade bakom den stängda dörren. Han log lite mot sitt eget hopp.
