Ingrid Andersson hjälpte till att duka sitt fina porslin på balkongbordet medan Markus bar ut nybryggt kaffe och Elin skickligt balanserade en tallrik med ännu varmare kanelbullar som doftade som barndomens sommarlov, och när de slog sig ner i solskenet mellan blommande pelargonder hade morgonens oväntade fikainbjudan förvandlats till en riktig tradition – vilket både den nöjdare tystnaden i huset och Ingrids egen lättare syn på livet vittnade om.
Inget mer att uthärda
