“Du sade inte ens tack”, sa min mor.
“Mamma, nu börjar du igen!” svarade Erik irriterat utan att lyfta blicken från telefonen. “Jag sa ju att jag är upptagen!”
“Upptagen!” Nina Eriksson smällde med trasan mot köksbänken. “Snart fyrtio år gammal och fortfarande som en skolpojke! Erik, be dig, åk till farmor. Hon ringde igår och klagade på att hon mådde dåligt.”
“Mamma, jag har ett viktigt möte om en timme!” Erik tittade äntligen upp. “Jag åker senare, ikväll eller imorgon.”
“Imorgon, i övermorgon…” Nina sjönk ner på stolen mittemot. “Din farmor är åttiotre år. Du hittar alltid anledningar att inte hälsa på.”
“Börja inte den visan nu!” Erik reste sig och stoppade telefonen i fickan. “Jag arbetar, förstår du? Jag tjänar pengar! Inte som vissa som bara gnäller.”
Nina ryckte till vid sonens råhet men teg. Hon var van vid sådana samtal. Erik var alltid tvär, särskilt när familjeplikter dök upp.
“Bra”, sa hon lågt. “Då åker jag själv. Men bilen är på verkstad, och med bussen tar det två timmar en väg…”
“Och?” Erik knäppte jackan. “Ta bussen då! Eller taxi!”
“Taxi är dyrt, min son. Pensionen är liten, det vet du.”
“Ja, ja!” Erik stod redan i dörren. “Mamma, vi pratar senare. Jag har bråttom!”
Dörren smällde igen. Nina stod ensam i köket, där doften av ärtsoppan hon lagat ännu hängde kvar. Erik hade inte rört maten.
Hon gick till fönstret och såg sonen sätta sig i sin nya bil. Fin och dyr. Erik var stolt över den, berättade ofta om den för bekanta. Men att köra farmor? Han hade ju inte tid.
Nina tog fram sin slitna plånbok och räknade pengarna. Taxi till farmor blev för kostsamt. Hon fick ta bussen.
Hon packade en kasse med godsaker till svärmor, knöt en huva om huvudet och gick ut. Till hållplatsen var det en kvarts promenad. Nina gick långsamt, stannade emellanåt för att hämta andan. Hjärtat krånglade på sistone, men hon gick inte till läkaren. Varken tid eller pengar fanns.
På hållplatsen väntade hon en halvtimme. Bussen kom överfull. Nina knuffade sig ombord. Resan blev lång med byte. Ungdomar satt med hörlurar och mobiler. Ingen erbjöd plats åt den äldre kvinnan.
Äntligen kom hon till samhället där farmor bodde. Ett gammalt rödmålat hus låg vid utkanten, omgivet av en vildvuxen trädgård. Nina öppnade grinden och gick upp till dörren.
“Farmor!” ropade hon och knackade. “Det är jag, Nina!”
Dörren öppnades långsamt. Anna Svensson, svärmodern, stod i dörröppningen och stödde sig på en käpp. Hon hade magrat sedan sist.
“Nina lilla!” log hon. “Så roligt att du kom! Stig på!”
“Hur står det till, farmor?” Nina omfamnade henne. “Du har blivit så mager.”
“Åh, kära du…” Anna ledde in henne i rummet. “Aptiten är borta. Jag sover illa. Det värker i benen…”
“Har du besökt läkaren?”
“Ja, ja. Dom säger att det är åldern. Åttiotre år, det är inte ungdom.” Anna pekade på bordet. “Vill du ha te?”
“Gärna.” Nina tog fram matkassen. “Här har du ärtsoppa, köttbullar och kålpudding.”
“Åh, tack kära vän!” Annas ögon lyste. “Men var är Erik? Jag har inte sett honom på länge.”
Nina teg en stund medan hon hällde upp te.
“Han arbetar hårt, farmor. Fullt upp med jobb.”
“Jaså.” Anna nickade. “En man ska arbeta. Men…” hon tystnade och tillade sedan lågt: “Jag längtar så efter honom. Han är mitt enda barnbarn.”
“Jag vet, farmor. Han saknar dig också, men tiden…”
“Nej, Nina.” Anna skakade på huvudet. “Han saknar mig inte. Skulle han göra det, hade han hittat tid. Det gjorde du ju.”
Nina visste inte vad hon skulle svara. Hon tänkte ofta på det. Erik kunde hitta tid om han ville. Men han ville inte. Att sitta i ett gammalt hus och lyssna på sjukdomsberättelser intresserade honom inte.
“Berätta om dig själv”, bad Nina istället.
“Vad ska jag berätta…” Anna ryckte på axlarna. “Jag stiger upp, äter frukost, går runt hemma. Grannfrun Maj står ibland på trappan och pratar. Annars är jag ensam. TV finns, men allt är så dystert nu…”
“Hur är det med hälsan?”
“Svag, kära du. Hjärtat värker, det sticker i bröstet. Ibland snurrar huvudet. Igår föll jag i köket. Som tur var fick jag tag i bordet.”
“Farmor!” Nina blev ängslig. “Varför sa du inte det? Ska vi ringa ambulansen?”
“Ambulans… Dom kommer och säger ‘åldern’. Mediciner är dyra, pensionen räcker inte.”
“Bry dig inte om pengarna. Vi hjälper till med mediciner.”
“Kommer Erik att hjälpa?” frågade Anna hoppfullt.
“Naturligtvis”, ljög Nina. Hon visste att sonen skulle blivit irriterad över extra kostnader.
De s
Men mest av allt förblev det lättare att koncentrera sig på affärsresorna och räkningarna, precis som vanligt.
