I dag träffade jag Gunilla Bergström vid brevlådorna. “Maj-Britt, titta på dessa foton!” viftade hon med mobilen. “Vår nya sommarstuga i Småland, min sons dyra Volvo! Och barnbarnet spelar piano på kulturskolan!” Jag nickade bara medan jag sorterade posten. “Fint, men jag har bråttom.”
“Bråttom? Vi är ju grannar!” envisades hon. “Här är vi i Spanien förra månaden – femstjärnigt hotell! När åkte du senast på semester?”
Jag suckade. “Jag har inte tid till semester, Gunilla.”
“Inte tid? Barnen är ju vuxna! Min son i Göteborg hälsar varje helg.” Hon bläddrade på skärmen. “Titta, han köpte den här minkpälsen!”
Uppe i min tomma tvårumslägenhet väntade tystnaden. Violerna på fönsterbrädan var mina enda sällskap. “Ni överger mig aldrig, mina flickor”, viskade jag. TV:n pratade om pensioner men min räcker knappt till mat.
Ekonomichefen ringde om försenade avgifter. “Jag betalade i tid!” försökte jag förklara, men de lade på. På kvällen satt jag med gamla foton: Lars med sin första skolbukett, Anna på studenten. Alla på min svärmors stuga när Sven levde. “Varför blev jag ensam?”
Nästa morgon mötte Gunilla med matkassar. “Barnbarnet kom in på universitetet! Min son köper henne ny iPhone!”
“Grattis.”
“Dina barnbarn då?” frågade hon artighetshalvt.
“Jag har inga barnbarn.”
“Men dina barn?”
“Lars jobbar som programmerare i Norge. Anna bor i Australien efter sitt giftermål.”
“Underbart!” utbrast Gunilla. “Så stolta ni måste vara! De skickar väl pengar?”
“Ja visst”, ljög jag. Sanningen? Lars skickade femhundra kronor på min födelsedag för ett halvår sen. Anna har “huslån” i Australien.
På datorn såg jag Lars status som “Upptagen”. Jag skrev: “Lille gubben, hur mår du? Jag saknar dig.” Svar: “Hej mamma. Jobbar mycket. Använd Messenger.” Anna skällde när jag ringde mitt i hennes natt. “Vi hörs i helgen!”
Vi hördes inte.
På vårdcentralen träffade jag Birgitta från gamla grannskapet. “Min dotter fick en dotter! Jag passar lilla Moa varje dag! Dina barn då?”
“De lever sina liv.”
“Ändå borde de höra av sig”, sa Birgitta. “Man kan alltid hitta fem minuter.”
I affären köpte jag mjölk och knäckebröd. Bakom mig stod en kvinna med full kundvagn. “Barnbarnen kommer från Umeå!”
Hemma öppnade jag den nästan tomma kylen. Jag strykte över en dag i kalendern. En månad kvar till min födelsedag. Förra året fick jag ett kortmeddelande från Anna och en kort samtal från Lars mellan möten. Jag bakade en liten kaka, tände ett ljus och önskade mig ett besök.
Telefonen ringde. Karin från en välgörenhetsfond erbjöd sällskap för ensamma äldre. “Jag behöver inte hjälp!” sa jag skarpt. Men jag funderade: Kanske finns där människor som förstår? Nej, jag har ju barn – de är bara upptagna. Unga måste bygga karriärer.
Jag tog fram ett zoo-foto: Sjuåriga Anna pekade på elefanterna, tioårige Lars gapskrattade. “När behövde ni mig sist?”
Natten var lång.
Långsamt lyfte den grå himlen sig över sundet och de första tårdropparna på rutorna kisade i gryningsljuset när hon med vissnad röst viskade till violerna: “Allt jag äger är här – ett täcke, en väggklocka, er som växer i fönstret … Allt … utom dem.” Blommarna stirrade tigande tillbaka på Maria Stenberg som om de bevittnat väggklockans tickande sekunder tillsammans med henne i åratal som saknade var ett öppet sår på strupen som lukten av gammalt te och stillhet.
Hon väntade på telefonen som teg från sina barn som bodde på avstånd – Agnes i Amerika, Niklas i Tyskland, båda upptagna av projekt och planer och födslodagar som hon själv glömde med sekunder som släppte henne i en filt som sakta sjönk genom dagar utan namn på hennes lägenhet på andra våningen i det gamla huset i Lidingö där tiden stod stilla ibland med bortglömda brevskivor på hallmattan.
“Goda dagar, Maria!” Birgitta i grannstolen bredvid ropade över gången hon fyllde med sin självlysande jacka bländande gul med köpmärken hon aldrig gömde “Bara se på det min Bengt skickade hem från Dubai”, hon skakade på sin mobil framför Maris ansikte, “en ny klocka dyrare än vårt kök – och titta här, mitt barnbarn Ellen på ridstunden – hon kommer rida i falun rött, inte sant?”
“Mmm … det var fina bilder”, svarade Maria medan hon öppnade sin brevinkast, breven föll som gamla dåliga minnen, “Du får ursäkta mig, jag måste …”
“Alltid sådan brådska! Vi är ju grannar”, Birgitta skrockade högt, “Stanna en stund – hör här, vi var på Gran Canaria för två veckor sedan, femstjärnigt! När åkte du själv sist?”
Marias blick slocknade en sekund när hon stannade upp och mötte grannens glada uppsyn som inte släppte taget “Jag har inte semester längre, Birgitta, det är inte tid för sådant.”
“Hur kan det vara ‘inte tid’?” undrade Birgitta och skakade på huvudet som om det var fysiskt omöjligt, “Dina barn är ju vuxna, du är pensionär – barnbarn måste du väl …?”
“Barnen är vuxna, ja”, kom det lågt från Maria, “De bor bara långt bort.”
“Så vadå? Min Bengt jobbar i Stockholm men han ringer varje kväll och kommer varannan helg! Och lönen han har – herregud!” Birgittas fingrar flög över mobilen igen “Titta här, han köpte den här skinnjackan åt mig i Milano!”
Maria vände sig sakta bort, trädde in nyckeln i dörren till porten och gick in förbi brevlådorna på väggen.
Stilla väntade där inne hemma. De två rummen som en gång knakat under alla fyra i familjen låg nu tysta med ekande parkettgolv där tidens skuggor växte sig längre på eftermiddagarna. På fönsterbrädet stod violerna – de enda som fortfarande levde här honom och det enda gröna som inte hade flyttat ut eller förvissnat. Maria gick sakta fram till dem.
“Mina små”, viskade hon, “Ni lämnar mig aldrig ensam.” Hon satte på teven för att bryta tystnaden, inte för att se, en nyhetssändning pratade om pensionsregler och bidrag som höjts. Maria log snett, hennes räntor räckte till det viktigaste men inget mer. Telefonen ringde. Hjärtat hoppade till – Kanske Niklas? Agnes?
“Maria Stenberg?” En röst hon inte kände “Från hyresvärden. Det finns en obetald hyresräkning …”
“Obetald?” Förvirringen blev tydlig “Jag betalar alltid i tid!”
“Enligt vårt system saknas betalningen för förra månaden …” Maria försökte förklara över telefon med kvitton hon visade fram men signalen bröt redan av från andra sidan.
När skymningen föll utanför satt hon i köket med sin kopp té på det vita bordet där gamla vykort blandade sig med fotografier. Där var Niklas i första klass med blommorna han höll stolt. Agnes i vit klänning på studenten – så ung och vacker! Samtidigt, alla tillsammans i sommaräpplen på vischan när hennes man fortfarande levde … “Var är ni nu, mina kära?” frågade hon bilderna “Varför blir jag ensam kvar?” Gryningen kom med dagsljus som smög in.
På gården stötte hon på Birgitta med påsar från ICA Maxi “Där är du ju Maria! Tänk, min Ellen blev antagen till universitetet, på statligt stöd! Hon är så duktig! Och Bengt ger henne en ny telefon för det!”
“Grattis”, sa Maria.
“Dina egna barnbarn då?” frågade Birgitta, en fråga som fanns där mest för att vara artig.
“Jag har inga barnbarn”, svarade Maria lågt.
“Hur så? Dina barn då?”
“Jag har barn. Niklas och Agnes. De är bara … upptagna. Niklas arbetar som systemutvecklare i München. Agnes är gift i Chicago …”
“Det är ju strålande!” utropade Birgitta, “Det är ju fantastiskt lyckat! Du borde vara stolt!”
“Det är jag”, nickade Maria, “Stolt är jag.”
“Se där! Så varför se så nedslagen ut? Pengarna de skickar hem då? Bör räcka fint?”
“De sk
Jag stod vid fönstret och såg hur morgonsolen lyste upp gräsmattan där ert skratt en gång ekade, mina älsklingar.
.
