Hej hördu, tänkte bara dela med mig av en grej. Stod där Maria i köket vid fönstret med en kopp kallt te och tittade ut på barnen som lekte på gården. Igår skrev hon under de sista skiljsmässopapperna, men konstigt nog kände hon sig lättare till sinnes idag än på år och dar. Märkligt, när man skulle tro tvärtom.
“Mamma, var är pappa?” frågade tioåriga Saga som kom in i sin skoltröja.
“Pappa bor nog själv nu, minns du inte att vi pratade om det?” svarade Maria lågt och strök dottern över håret. “I morgon hämtar han dig för helgen.”
“Varför kan ni inte bara bli sams igen? Vera Alin säger att hennes föräldrar bråkade, men sen köpte de ny bil och slutade.”
Maria log lite sorgset. Om allt vore så enkelt. Om det bara handlade om bråk.
“Kom och ät frukost nu, annars kommer du för sent till skolan.”
Saga satte sig villigt, men rörde om i sin havregrynsgröt och såg fundersam ut.
“Mamma, är du ledsen?”
“Lite grann. Men vet du vad? Ibland växer människor ifrån varandra inte av att de slutar älska, utan för att de gör varandra så olyckliga tillsammans. Isär kan de bli riktigt bra igen.”
Dotytern nickade, även om Maria förstod att en tioåring egentligen inte fattar sånt. Hon själv tog lång tid att förstå.
Det började ju för länge sen. När Anders kom hem allt senare, och hon hittade kvitton från caféer hon aldrig besökt i hans fickor. Då trodde hon det var jobbmiddagar. Han var ju projektledare på ett byggföretag, så möten kunde ju hända.
“Kommer du sent ikväll också?” frågade hon när han sög i sig frukost med näsan i mobilen.
“Ja. Sprint på jobbet, kaos. Vänta inte uppe.”
“Tänk om vi kunde åka någonstans i helgen? Saga vill till moster i sommarstugan.”
“Jobbar helgen också. Förlåt Mari, men det är skithektiskt nu. Vi gör det sen.”
” (det där) sen” kom aldrig. Maria vande sig vid att äta middag ensam, lägga Saga ensam, se på tv ensam. Ibland kändes det som om hon var änka, inte gift.
Kompisarna tyckte synd om henne.
“Folk är ju så jäkla upptagna nuförtiden”, sa Malin när de fikade. “Jobb, jobb. Men pengar kommer in i alla fall.”
“Pengarna är fine”, höll Maria med. “Men vad tjänar de till? Vi lever som skathussgrannar.”
“Tror du han har nån annan?” frågade Lena försiktigt.
“Jo. Men hur får man reda på det? Fråga rakt ut vågar jag inte, och snoka i hans grejer vill jag inte. Dessutom, när skulle han ha tid till nån affär om han jobbar hela tiden?”
Lena teg talande.
Hemma fortsatte Maria vänta. Vänta på att Anders skulle bli som förr, att de skulle prata som förr, att han skulle fråga om hennes dag, om Sagas skolarbete, om deras gemensamma planer. Men Anders verkade leva i en annan värld.
“Hur gick det på jobbet?” undrade Maria när han äntligen kom hem.
“Okej”, svarade han, ögonen klistrade vid skärmen.
“Saga hade högtidsdag idag. Hon läste ett så fint poem.”
“Mmm.”
“Anders, hör du mig?”
“Hör, hör. Duktig vår tjej.”
Men hans blick sa att allt han hörde var mobilens pip.
Så småningom slutade Maria berätta om sin vardag. Vad var poängen? Hon började jobba heltid istället för deltid, gick en engelskakurs, umgicks mer med vännerna. Livet ordnade upp sig, men det kändes ändå ofullständigt, som om något viktigt fattades.
“Mamma, varför kommer inte pappa med mig till skridskobanan?” frågade Saga en dag.
“Pappa är upptagen, gullet.”
“Han gjorde det ju förr.”
“Då var han mindre upptagen.”
“Och när blir han oupptagen då?”
Maria visste inte vad hon skulle säga. När? Aldrig?
Den kvällen bestämde hon sig för ett samtal. Hon väntade tills Saga somnat, lagade mat, dukade bordet. Anders kom halv elva.
“Sätt dig och ät”, sa hon. “Vi måste prata.”
“Om vad?” Anders sjönk ner på en stol, men höll kvar telefonen.
“Lägg undan mobilen. Snälla.”
Han lade den motvilligt med skärmen neråt.
“Anders, vad händer med oss? Vi existerar ju bara. Du kommer, äter, sover och går. Vi pratar inte pratar, gör ingenting tillsammans, du umgås knappt med dottern.”
“Jag jobbar, Mari. Måste försörja familjen.”
“Men det finns ju ingen familj längre! Det finns jag,
Ja, alltså Anna stod precis där i köket med sin kalla te och titta ut på barnen som lekte på gården. Typ dagen efter att hon skrivit under skilsmässohandlingarna, och konstigt nog kände hon sig lättare än på åratal. Märkligt, för man borde väl vara ledsen?
“Mamma, var är pappa?” fråga Lisa, tio år gammal, när hon kom in i skoluniform.
“Pappa bor i egen lägenhet nu, minns du inte när vi pratade om det?” Anna strök henne fint över huvudet. “Han hämtar dig i morgon.”
“Varför kan ni inte bara bli sams igen? Ellinor säger att hennes föräldrar bråkade men sen köpte de ny bil och slutade.”
Anna log lite sorgset. Om allt vore så enkelt. Om det bara handlade om bråk.
“Kom och ät frukost nu, du kommer för sent till skolan.”
Lisa satte sig lydigt men rörde gröten mekaniskt med skeden.
“Mamma, är du ledsen?”
“Lite grann. Men vet du vad? Ibland gör folk slut inte för att de slutar älska varandra, utan för att det blir för jobbigt att vara tillsammans. Att vara isär gör att de kan må bra.”
Lisa nickade, även om Anna förstod att en tioåring inte riktigt kan greppa det. Hon själv fattade det inte direkt förrän senare.
Det började ju inte igår eller ens förra året. Det började väl när Anders började komma hem allt senare och hon hittade kvitton från fik hon aldrig sett i hans fickor. Då trodde hon det var jobbmöten. Anders var ju projektledare på en byggfirma, möten hände.
“Kommer du sent igen idag?” frågade hon när han snabbt åt frukost med näsan i mobilen.
“Japp. Projektdeadline, kaos. Vänta mig inte.”
“Men vi kunde väl åka någonstans i helgen? Lisa vill så gärna till din mamma i sommarstugan.”
“Jobbar helgen också. Förlåt Anna, men det är hektiskt nu. Vi tar det sen.”
Men det sen kom aldrig. Anna vande sig vid att äta middag ensam, lägga Lisa ensam, titta på tv ensam. Ibland kändes det som att hon var änka, inte gift.
Vännerna hade sympati.
“Alla män är likadana nu för tiden”, sa Malin när de fikade. “Jobb, jobb. Men han tjänar bra i alla fall.”
“Jo, pengar kommer in”, instämde Anna, “men vad hjälper det? Vi lever som grannar i en kommunal lägenhet.”
“Har du funderat på om han träffar nån?” frågade Johanna försiktigt.
“Jo. Men hur vet man? Fråga rakt ut vågar jag inte, och rota i hans grejer vill jag inte. Var skulle han hitta tid till en affär? Han är ju konstant på jobbet.”
Johanna teg talande.
Hemma fortsatte Anna hoppas. Hoppas att Anders skulle komma tillbaka till henne, att de skulle prata som förr, att han skulle fråga om hennes dag, om Lisas skolgång, om deras gemensamma planer. Men Anders levde som i en annan värld.
“Hur gick det på jobbet?” frågade Anna när han äntligen kom hem.
“Okej”, svarade han utan att titta upp från mobilen telefonen.
“Lisa hade en skolavslutning idag. Hon läste upp ett så fint litet vers.”
“Mmm.”
“Anders, hör du mig?”
“Hör, hör. Bra gjort av vår lilla Lisa.”
Men hans ansikte visade att han inte hörde något utom mobilens pip.
Så småningom slutade Anna berätta om sin dag. Varför göra det när han ändå inte lyssnade? Hon började jobba heltid istället för deltid, skrev in sig på engelskakurs, umgicks mer med vännerna. Livet började ordna sig, men det kändes ändå ofullständigt, som om något viktigt fattades.
“Mamma, varför kan inte pappa följa med till ishallen?” frågade Lisa en dag.
“Pappa är upptagen, gullet.”
“Men förut gjorde han det.”
“Då var han inte lika upptagen.”
“När blir han inte upptagen då?”
Anna visste inte vad hon skulle svara. När? Aldrig?
Dagen efter tog hon mod till sig. Hon väntade tills Lisa somnat, lagat middag, dukat bord. Anders kom halv elva.
“Sätt dig och ät”, sa hon. “Vi måste prata.”
“Om vad?” Anders sjönk trött ner men behöll telefonen.
“Lägg ifrån telefonen. Snälla.”
Motvilligt lade han den med skärmen ner.
“Anders, vad händer med oss? Vi lever inte, vi existerar. Du kommer, äter, sover, går. Vi pratar inte, går ingenstans, du pratar knappt med dottern.”
“Anna, jag jobbar. Jag måste försörja familjen.”
“Men vi *är* ju ingen familj! Jag, du, Lisa – men ingen familj. Vi är som tre främlingar i samma lägenhet.”
“Överdriv inte. Det är bara en jobbig period. Tål lite till.”
“Jag har tålt i tre år. Hur länge ska jag tåla?”
Anders suckade irriterat.
“Anna, jag är trött. Kan vi prata om det här senare?”
“När senare? Imorgon kommer du sent, i övermorgon också. När ska vi prata?”
“Vet inte. När jag får tid.”
Mobilen vibrerade. Anders sträckte sig automatiskt efter den.
“Anders!”
“Va? Åh, förlåt.” Men han tittade ändå på skärmen.
“Träffar du nån?” frågade Anna plötsligt.
“Va?” Anders tittade upp, och något som liknade skräck syntes i ögonen.
“Jag frågar om du träffar en annan kvinna?”
“Varför tror du det?”
“Svara inte på frågan med en fråga. Gör du det?”
Tystnad. Anders tittade ner i tallriken, Anna tittade på honom. Hjärtat bankade så hon trodde det hördes i grannlägenheten.
“Ja”, sa han till slut, lågt.
Konstigt nog kände Anna inte smärta, bara lättnad. Äntligen sanningen.
“Länge?”
“Ett halvår.”
“Älskar du henne?”
Anders tittade upp.
“Vet inte. Troligen.”
“Och mig?”
“Dig också. På ett annat sätt, men jag älskar dig.”
“På vilket annat sätt?”
“Tja… du är mor till mitt barn
Hon satt nu i den mysiga trädgården med en kopp nybryggt kaffe i handen och undrade hur livet kunde bli så oväntat meningsfullt efter all smärta, när Steffen kom ut med hennes stickning och de delade en tyst stund av fullkomlig ro.
