**Den Händige Mannen**
Vi besöker svärfadern i en by hundra kilometer från staden, i huset där han föddes och växte upp. Huset han rymde från som sjuttonåring för att gå med i kriget och återvände till 1945 med en stump kvar på höger axel istället för en arm…
“Men Micke är inte här! Han har åkt efter ved!” säger moster Maj, hans fru, med besviken min. “De river ner folkets hus i grannbyn! De gav bort hela byggnaden åt den som vill ha material!”
Svärfadern är nära åttio. Men han är fortfarande en stark karl. Inte som dagens män.
“Är byn långt borta?” frågar vi moster Maj.
“Nej då!” Hon viftar avfärdande. “Knappt fem kilometer!”
Jag och min fru utbyter förvirrade blickar.
Efter en stund “kommer han hem”. Hans transportmedel? En gammal barnvagn från sjuttiotalet, utan korgen, som kippar under tyngden av gamla plankor. Han släpper av remmarna som är korsade över bröstet för att lättare dra lasten efter sig.
“Titta!” skryter han över sin oväntade fynd. “Ett par till turer så räcker det för vintern!”
“Hur ska du såga upp dem, Micke?” hjälper jag honom att stapla plankorna.
“Där har du sågen!”
Han pekar på en klumpigt hopsatt arbetsbänk med en massa anpassade redskap för att hantera trä. Han har ju bara en arm.
På bänken ligger en rostig, gammal handfil med metallhandtag. Precis som den far min hade. Den jag lärde mig att såga med.
Hjärtat snörs ihop. Jag vill hjälpa honom. Jag kan köra dit med min SUV, eller beställa en lastbil med arbetsfolk.
“Kan jag hjälpa dig med något, Micke?” frågar jag.
Men han lyssnar inte. Stoppar mig med sin enda hand och fäster remmarna över axlarna igen.
“Lastbilarna är värst! De kör så nära vägrenen, det är bara en tidsfråga innan de träffar en!” klagar han.
Det är sant. Gigantiska långtradare flyger förbi i hög fart, de bryr sig inte om den lilla byn. Vägen går rakt genom, mot Oslo…
“Maj! Jag drar!” ropar han till sin fru. Hon kommer ut för att vinka av honom och när han lämnar gården, säger hon stolt:
“Vår försörjare!”
Då förstår jag. Han behöver ingen hjälp.
Han lever för att känna sig som en riktig karl. Inte en man—nej, en ***karl***. Fastän han jobbat som dekan på en ekonomihögskola hela sitt liv.
Jag tittar ut och ser en ensam gammal man gå längs vägrenen med en skruttig vagn bakom sig, utan korgen, dragen av remmar blandade med tvättlina som korsar hans bröst. I den här vagnen rullades min framtida fru en gång. Han påminner mig om en släpbåtare. Fast istället för en flod och pråmar, dundrar lastbilar förbi och lämnar sot och avgaser efter sig.
Jag står inte ut. Jag och min son åker till en byggvaruhus.
På hans arbetsbänk lämnar vi en ny, svensktillverkad såg med hårdmetalltänder i ett fodral.
Fem år senare flyttade han till oss. I bekvämlighetens famn höll han inte ens ett halvår…
Sedan, efter begravningen, hittade jag sågen på buffén, orörd i sitt fodral. Grannarna sa om Micke:
“Han vårdade den väl. Händig karl!”
“Ja,” nickar jag. “En riktig karl. Såna görs inte längre.”
