KÄRLEKENS SKYDD
Träffen mellan Ebba och Filip var förutbestämd någonstans i himlen.
…Filip hade aldrig sett sin far. Han växte upp med sin mamma och mormor. När den lille Filip frågade om pappa, muttrade hans mamma något otydligt om att hans pappa var geolog, ute på eviga expeditioner efter värdefulla mineraler. En gång, i ett utbrott, fräste hon till: “Du har aldrig haft någon pappa, Filip lilla!”
Som barn accepterade Filip dessa bortförklaringar utan att ifrågasätta; han trodde blint på sin mamma. Men när han växte upp, beslöt han sig för att få klarhet i saken. Han kunde väl inte ha kommit från den helige ande! Det visade sig att Filip hade blivit till under en affärsresa hans mamma gjorde som ung. Detta avslöjade mormor – i förtroende.
Filip var oerhört lättad över att äntligen veta sanningen. Tack och lov att de inte hittat honom i en kålhuvud! Han bestämde sig för att så snart som möjligt söka upp sin pappa, oavsett om denne ville eller inte. “Jag är ju ändå hans son, inte vilken främling som helst!” Samtidigt svor han en ed: “Jag ska skapa en riktig familj. Med en hustru och massor av barn. Bara en hustru, men många barn.”
…Även Ebba hade saknat en fars kärlek. Hennes mamma skilde sig när Ebba var mindre än två år. En styvfar kom in i bilden – en hyfsad man, men ändå… Han böjde sig alltid över sina egna barn från första äktenskapet, vilket irriterade Ebba. Kort sagt hade hon bara sin mammas kärlek att lita på.
När Ebba blev vuxen, lovade hon sig själv: “Om jag gifter mig, blir det en gång för alla! Om jag bara hittar rätt karl.”
Och det gjorde hon.
…Det var julafton. Januarikyla, kvällsnatt. En bokhandel. Filip och Ebba stod i kö vid kassan, båda med en volym av Esaias Tegnér i handen. Deras blickar möttes av en slump. Och Filip gick till attack. Han överöste Ebba med komplimanger och taktfulla frågor. Han kunde inte bara låta henne gå – hon måste bli hans hustru! Just hon. Den här flickan.
Ebba koketterade inte ens. Hon kände sig direkt hemma med denna energiska kille, som om de känt varandra i hundra år.
Hur som helst kom Ebba från en respektabel familj, och det passade sig inte för en ung dam att träffa främlingar var som helst. Filip uppskattade henne för det och föreslog att de i alla fall kunde byta telefonnummer. Ebba skrev ner hans nummer men gav inte sitt eget. “Jag ringer efter helgerna”, lovade hon vagt.
Filip kunde inte låta denna gåva från himlen – i form av Ebba – glida honom ur händerna. De skildes åt, men Filip smög efter och fick reda på var hon bodde.
Under hela julhelgen svävade Filip på moln. Han hade hittat sin “svan” och skulle älska henne för evigt.
Men när helgen var över och inget samtal kommit, började Filip oroa sig och tog saken i egna händer.
Han lade sin nyligen köpta bok av Tegnér i Ebbas brevlåda. Skulle hon inte fatta vem den var från? Hon ringde honom samma kväll med en skarp fråga:
“Hej, Filip! Varför har du inte ringt mig? Jag väntade!”
“Ebba lilla, jag har ju inte ditt nummer. Jag hade ringt direkt om jag haft det. Minns du inte att du i bokhandeln nog var för blyg för att ge mig det?” Filip strålade av lycka.
“Men du hittade mig ju ändå!” envisades Ebba.
“Typiskt kvinnlig logik”, tänkte Filip. Men han var överlycklig över att allt äntligen klarnat. Ebba var inte likgiltig inför honom!
Utan dröjsmål gifte sig Filip och Ebba – både borgerligt och i kyrkan. Hur kunde det bli annorlunda? De hade så mycket gemensamt. För det första en ren och himmelsk kärlek, för det andra en önskan om så många barn Gud ville ge dem, och för det tredje en passion för Tegnérs diktning. Var inte det nog?
På denna stabila grund byggde de sitt äktenskap.
Ebba undervisade i svenska vid universitetet, medan Filip var en skicklig programmerare.
I sinom tid föddes deras första barn, Elin. Två år senare kom Viktor. Allt gick som en dans.
Filip gav dock inte upp jakten på sin far. Internet hjälpte honom. Bland dussintals personer med samma namn hittade han slutligen sin far. De började brevväxla. Fadern bodde i Stockholm och bjöd in Filip på besök.
Mötet var rörande. Fadern hade sin egen familj, men han hade tänkt på Filip alla dessa år.
“Underbart att du hittade mig, min son. Nu ska vi hålla kontakten”, sa mannen och omfamnade Filip.
Filip nämnde stolt alla familjemedlemmar. “Titta, pappa, du är redan farfar två gånger. Och det är inte slut än…”
Filips far var professor i medicin.
När Filip åkte hem var han som på lyckans moln. Hans pappa var en varm och ärlig man.
Men familjens behov gjorde det svårt att träffas ofta. Så småningom tonade kontakten bort.
Elin och Viktor växte upp. Ebba bestämde sig för att skriva en avhandling. Hennes mormor och mamma var ju båda fil.dr. i filosofi – hon ville inte vara sämre.
Ämnet valde hon med omsorg: Tegnér. Hon samlade material och förberedde sig noggrant.
Filip stöttade sin fru och hjälpte till hemma så gott han kunde. Tre år ägnades åt förberedelserna – under den tiden föddes deras tredje barn, Emma.
Avhandlingen fick vänta.
När Emma började på dagis återupptog Ebba sitt forskningsarbete. Dr.-graden verkade inom räckhåll…
Då oväntat blev Filip sjuk. Diagnosen var okänd för läkarvetenskapen, men det var något livshotande. Läkarna var maktlösa. Filip försvann framför deras ögon. Varken behandling eller mediciner hjälpte. Ebba fick höra att chanserna att överleva var minimala – och Filip var bara fyrtio! Man kan aldrig skydda sig mot olyckan.
Vad Ebba genomled under dessa dagar går inte att beskriva. Filip, medveten om sitt tillstånd, bad henne om förlåtelse för att han inte skulle kunna hjälpa henne uppfostra deras tre barn…
Ebba grät i smyg. Hon visste också att hon väntade deras fjärde barn – något hon inte berättade för Filip, för att inte göra det ännu svårare för honom.
I sitt hjärta vägrade hon tro att deras lycka kunde ta slut så plötsligt och absurdt. Vad hade de gjort för att förtörna Gud?
“Filip, du måste bli frisk! Du kan inte lämna mig ensam med barnen! Jag vill att du ska leva länge!” Ebba snyftade vid sin döende mans säng.
Filips far skyndade sig från Stockholm – Ebba hade kontaktat honom, i hopp om att hans medicinska expertis kunde hjälpaHan undersökte Filip noggrant, skakade på huvudet och viskade sedan till Ebba: “Jag vet en gammal läkare på landet – han räddade mig en gång, och jag tror han kan rädda Filip också.”
