**Ät Min Smärta**
Minst av allt gillar Alva att jobba med barn. Det är svårt, tröttsamt och riskabelt. Ett barns värld är full av möjligheter som ännu inte har tagit form, och risken att dra till sig oönskade händelser är för stor.
Ett barn är bundet till sin mammas energifält, så Alva måste jobba med henne också. Dessutom älskar barn att fantisera. Vem drömde inte om magiska krafter när de var liten? Vem hittade inte på en osynlig vän? Varje ord från ett sådant “klientbarn” måste dubbelkollas, vilket skapar extra arbete.
När Alva öppnade dörren och såg en kvinna i en överdrivet ståtlig svart klänning, mörkröda läppar och mörkblå ögonskugga, visade hon ingen reaktion. Konstiga typer knackar på hos henne ofta. Men pojken, kanske tio år gammal, som stod och tryckte bakom kvinnan, fick Alva att spetsa öronen. Innan hon hann säga att hon inte jobbar med barn, avbröt kvinnan med bestämd röst:
– Vi har tid. Jag heter Lovisa, jag kontaktade dig igår. Jag hade en katt som profilbild, minns du?
Katten mindes Alva.
– Kom in då.
*Kanske är det Lovisa som har problem, och hon bara inte hade någon att lämna pojken hos?* hoppades Alva medan hon i smyg studerade kvinnan. Lovisa var ganska rundlagd, fortfarande snygg för sin ålder – runt 45. Vissa skulle kalla henne “i sin prime”. Hon var sminkad i klara färger, nästan lite för mycket, och hennes armar var fulla av armband som skramlade vid varje rörelse. Lovisa gestikulerade mycket, dramatiskt. Den svarta klänningen… var det för att verka mystisk? Sorgdräkt? Oavsett vilket såg det ut som att hon njöt av uppmärksamheten. *En diva. Nu kommer jag bli publiken i hennes show*, gissade Alva.
– Min man är död, började kvinnan tragiskt. Hon plockade fram en näsduk och torkade ögonen – som var helt torra.
– Jag beklagar, svarade Alva artigt, men jag sysslar inte med spiritism. Det är farligt och meningslöst.
När hon inte fick den reaktion hon hoppats på, bytte Lovisa taktik.
– I min släkt finns det häxor, viskade hon dramatiskt. Min gammelmormor kunde trolldom, och min syssling…
*Låt mig gissa, hon kunde också trolla?* Alva kämpade för att inte le sarkastiskt. Antalet arvtagare till “häxor”, “trollkarlar” och “schamaner” som bankade på hennes dörr hade ökat explosivt på senare år. Om man gräver tillräckligt djupt kan man nog hitta någon i varje familj som utfört en ritual. Trots fördomar har magi alltid funnits. Men blir man en bra boxare bara för att ens farfar gick i ringen? Trollkonst är inget annorlunda.
– Så, i vår släkt finns en Gåva. Den går i arv. Jag, tack och lov – kvinnan spottade över vänster axel, men Alva såg besvikelsen i hennes ögon – slapp undan. Men min son, Viktor… han ser spöken!
*Ser spöken? Oh nej.* Alva hade några teorier. Den första och mest troliga: debutschizofreni. Hon förstod inte varför föräldrar tog barn med hallucinationer till spåkvinnor istället för psykiatrin. Den andra teorin: släkten hade faktiskt en “Gåva”. Ofta var det bara en demon som gick i arv.
– Berätta om spökena du ser! befallde mamman. Pojken började motvilligt prata, bara för att hon bad.
– Inte spöken… ett spöke. Varje natt kommer min pappa…
Viktor tystnade och såg hjälplöst på sin mamma, som om han ville säga *är det här nog, kan vi gå hem nu?* Men hon såg inte hans blick. Istället sträckte hon på sig, stolt som en förälder som visar upp sitt barns högsta betyg.
*Nekromanti? Eller psykologiskt? Pojken saknar sin pappa…* tänkte Alva innan hon tvärstannade. Bakom Viktor stod en mörk silhuett. Inte pappan. Varelsen stirrade på Alva utan att blinka. Huden knottrade sig – hon behövde anstränga sig för att verka lugn. Det här var allvarligare än hon trott.
– Vet du, jag tänkte… i “Det Okändas Kamp” har det aldrig varit ett barn! Det skulle bli en sensation! En liten trollkarl!
Viktor krympte på stolen, drog huvudet mellan axlarna, ångrade att han öppnat munnen. Lovisa älskade uppenbarligen showen mer än Alva först trott.
– Din energi är för intensiv. Och din aura är för tjock. Jag måste diagnostisera din son ensam, sa Alva och skyndade sig att köra ut mamman. – Vänta i trädgården eller gå och shoppa. Kom tillbaka om en timme.
Lovisa blev lite stött, men när hon hörde orden “energi” och “aura” nickade hon förstående. Viktor blev ensam kvar med Alva. Först ville han inte prata. Han satt hopsjunken, bet i en kaka och svarade enstavigt, som om han tänkte: *lägg av, häxan. Ingen vill snacka med dig.*
Det var för personligt, för smärtsamt. Alva lirkade försiktigt fram ett samtal. Inget om den döde pappan. Istället pratade de om skolan, vänner och tjejer. I tjugo minuter kämpade pojken emot, men så slappnade han av, blev rosa i kinderna och öppnade sig. Uppenbarligen brydde sig få vuxna om honom – så ens lite uppmärksamhet kändes skönt.
Alva slöt ögonen, lyssnade på hans röst och började se vad som verkligen hänt Viktor.
***
Mer än någon annan i världen älskade Viktor sin pappa. Ingen annan på gården hade en sån far. De lekte soldater, åkte rullskridskor, och pappan lärde honom simma i sjön och göra trollkonster. När mamma och pappa bråkade stod Viktor alltid på pappans sida, även om han glömt eller strulat med något. Pappan köpte glass och ballonger – det var nog för att pojken skulle förlåta allt.
När de fick skriva en uppsats om “Min bästa vän” skrev Viktor om pappan. Fru Lindberg kallade in honom efter skolan. *Har du inga kompisar?* undrade hon. Viktor svarade inte, men tänkte: *Vad dum du är, fru Lindberg! Jag har massor av vänner: Elias, Anton, Noah. Men min allra bästa vän är min pappa.*
…När pappa dog i en bilolycka grät mamma hysteriskt. Hon rev sig i håret, skrek att hon inte kunde leva utan honom. På begravningen kastade hon sig nästan i graven.
Viktor grät inte. Eller jo, men inombords. Han blev tyst, inåtvänd. Han mindes att pappa bett honom fiska den dagen, men han valde att hänga med kompisarna istället. *Om jag hade gått med honom…*Han slöt ögonen, andades ut, och för första gången på länge kände han en lättnad som inte kom från drömmar, utan från att äntligen våga släppa taget.
