“Det är inte tyst bakom väggen”
“Kan du SLÄCKA den där jävla TV:n nu?!” skrek Birgitta Larsson och bankade näven i väggen. “Det är mitt i natten, folk försöker sova!”
Svaret var musik som blev ännu högre. Det lät som om grannlägenheten förvandlats till en konsertarena där alla orkestrar i världen spelade samtidigt.
“Mamma, var inte arg nu”, suckade Linnea och kom ut från köket med en tekopp i handen. “Prata med dem i morgon som en normal människa.”
“Normal människa?” Birgitta vände sig mot sin dotter, ögonen glimmade av ilska. “Jag har varit ‘normal’ med dem i en månad nu! Och de låtsas som om de är döva!”
Bakom väggen dundrade det igen – mansröster, skratt, fotsteg. Birgitta tog sig för hjärtat.
“Herregud, vad är det här för liv? Förut bodde Märta Andersson här, vila i frid, det var lugnt och skönt. Men nu…”
Linnea ställde ner tekoppen på fönsterbrädet och gick fram till sin mor.
“Mamma, varför låter du det här göra dig så upprörd? De är unga, de vill ha kul. Kommer du inte ihåg när jag och Markus sprang runt i lägenheten som barn?”
“Det var på dagen! Och ni var barn! Men dessa…” Birgitta viftade med handen mot väggen. “…är vuxna män som beter sig som småungar.”
Musiken slutade plötsligt. I den nya tystnaden hördes bara det gamla köksklockans tickande och svagt viskande röster bakom väggen.
“Ser du?” Linnea log lättat. “Kanske insåg de själva att de gick för långt.”
Men glädjen var kortlivad. Efter några minuter hördes ett långdraget, ödsligt tjut – inte mänskligt, utan djuriskt.
“Vad var det?” Linnea blev blek.
“En hund”, muttrade Birgitta. “Nu har de skaffat hund också. En stor en, om man ska döma av lätena.”
Hunden ylade som om dess själ slets av sorg. Tjut övergick i gnäll, sedan steg det igen till öronbedövande nivåer.
“Mamma, tänk om den mår illa? Kanske den behöver hjälp?”
“Vadå hjälp? De bryr sig inte om någon!” Birgitta bankade på väggen igen. “Tyst där! Hör ni? Lugn ner hunden!”
Mansröster hördes som svar, men det gick inte att urskilja orden. Hunden tystnade en stund, sedan började den yla igen.
Birgitta sjönk ner i fåtöljen, händerna vilade på knäna.
“Linnea, jag orkar inte mer. Jag har inte sovit på veckor. Varje natt är det samma sak – musik, TV, den där förbannade hunden…”
Dottern satte sig på fåtöljens armstöd.
“Har du ringt till ordningsvakten?”
“Ja. Han kom och pratade med dem. De var tysta en dag, sen började de igen. Han säger att det inte finns bevis. Hur bevisar man oljud? När han kommer, är de tysta, men så fort han går…”
Bakom väggen dånade det igen – den här gången som om någon flyttade på tung, massiv möbel. Gnissel, duns, mer gnissel.
“De flyttar möbler mitt i natten”, mumlade Birgitta. “Så gör ju inte normala människor.”
“Mamma, tänk om något har hänt? Tänk om de inte menar illa?”
“Linnea, håller du på och försvarar dem nu?”
“Nej, men… Kommer du ihåg farmors berättelse om farbror Erik? Han bråkade också på nätterna, men det visade sig att han var sjuk. Alzheimer. Han förstod inte vad han gjorde.”
Birgitta tänkte efter. Ljuden bakom väggen var faktiskt underliga. Inte som vanliga stökiga grannar. Det var något nästan… mystiskt.
“Okej”, sa hon och reste sig bestämt. “Då går jag dit och pratar med dem ordentligt. Får reda på vad som händer.”
“Mamma, klockan är ett!”
“Och? De sover ju inte! Annars skulle de väl inte låta.”
Birgitta gick ut i tamburen, drog på svängen och tofflorna och klev ut i trapphuset. Grannens dörr var helt vanlig, med undantag för numret – trettioåtta – som var täckt av tejp, som om någon försökt dölja det.
Hon ringde på. En melodi ljöd inifrån lägenheten, men ingen öppnade. Ljuden fortsatte, hunden ylade igen.
“Öppna!” sa Birgitta högt. “Jag är er granne!”
Tystnad. Sedan hördes långsamma fotsteg.
Dörren öppnades på glänt, säkerhetskedjan spänd. Ett öga – grått och trött – tittade ut.
“Vad vill du?” frågade en mansröst.
“Jag bor bredvid. Ni låter väldigt mycket… TV, hund. Folk kan inte sova.”
“Vilken TV?” Rösten lät uppriktigt förvånad.
“Vadå ‘vilken TV’? Hör du inte?”
Bakom väggen hördes faktiskt musik igen. Lågmäld, sorgsen, men ändå för hög för natten.
“Jag hör ingen musik”, sa mannen.
Birgitta blev förvirrad.
“Men… hur då? Den spelas ju nu!”
“Är du sjuk, tant? Ska jag ringa efter hjälp?”
“Sjuk? Jag mår utmärkt! Jag hör alldeles utmärkt!”
Dörren slog igen. Birgitta stod kvar i trapphuset och lyssnade. Musiken fortsatte, men nu lät den ännu konstigare. Som om den kom långt bortifrån, från en annan tid.
När hon kom tillbaka in, stod Linnea vid väggen med örat mot tapeten.
“Nå?” frågade Birgitta.
“Konstigt, mamma. Jag hör musik, men den känns… inte riktig. Som från en gammal skivspelare.”
“Skivspelare? Vem har skivspelare nu för tiden?”
“Jag vet inte. Och… jag tror jag hör röster. En mans- och en kvinnoröst. De pratar, men jag förstår inte vad.”
Birgitta tryckte också örat mot väggen. Jo, där spelades en gammal låt, från hennes ungdom. Och mellan verserna hördes röster – ömma, kärleksfulla.
“Kanske de tittar på en gammal film?” föreslog Linnea.
“Klockan ett på natten? Och varför sa killen att han inte hörde något?”
“Jag vet inte. Kanske han är döv?”
De stod kvar och lyssnade. Sången slutade, en annan började. Ännu äldre. Röster blev till viskning.
“Mamma, kommer du ihåg vad farmor berättade om den här lägenheten?”
“Vad då?”
“Att det bodde ett ungt par där för länge sen. Han och hon. De älskade varandra. Sedan gick han i krig och kom aldrig tillbaka. Och hon väntade på honom hela livet.”
Birgitta rös.
“Linnea, prata inte strunt.”
“Det är inte strunt. Farmor sa att Märta berättade det för henne. Det paret bodde där på fyMen när den natten föll och allt blev stilla, hörde Birgitta och Linnea en sista, svag viskning genom väggen – ett löfte om kärlek som aldrig tog slut.
